Parkour (, parr-kor) ibland förkortat PK, är en holistisk träningsmetod som går ut på att träna kroppen till att på ett smidigt och kontrollerat sätt kunna forcera olika typer av hinder i omgivningen utan hjälpmedel. Parkour innehåller rörelser som hopp och rullar, olika tekniker för att forcera hinder, och även övningar för att testa fysisk och mental styrka hos utövaren.Julie Angel, Ciné Parkour, s.17-20David Belle, Parkour, s.8Je Saute De Toit En Toit, videointervju med David Belle. Tillgänglig: www.youtube.com/watch?v=NOYKME-WOZoz (2014-06-21)
Parkour är inte tävlingsinriktat och saknar ett poängsystem. Parkour grundades i Frankrike främst av Raymond Belle och David Belle. Namnet parkour härstammar ifrån ’’parcours du combattant’’, eller på svenska hinderbana, som fransmannen George Hérbert introducerade inom militären i syfte att träna soldater.web.archive.org/web/20050508021450/www.pawa.fr/Welcome/welcome.html
En manlig utövare av parkour kallas traceur, och en kvinnlig utövare av parkour kallas traceuse. Ibland används termen traceur för att benämna både kvinnliga och manliga parkourutövare. Namnet traceur kommer ursprungligen från en grupp parkourutövare som kallade sig ’’Yamakasi’’, eller ’’Traceurs’’. Gruppen bestod av David Belle, Sébastien Foucan och Stephane Vigroux. Traceur betyder ungefär ’’att spåra’’ eller, ’’att spåra en väg’’http://www.cnrtl.fr/lexicographie/tracer
Historik thumb|David Belle, grundaren av parkour.
Parkour grundades i början av 1980-talet men dess rötter kommer ifrån ett flertal olika träningsmetoder och discipliner. L'éducation physique virile et morale par la méthode naturelle (Fysisk, praktisk och moralisk utbildning i den naturliga metoden) är en träningsmetod som grundades av George Hérbert, som fick inspiration ifrån de inhemska stammar han träffat under sina resor i Afrika. Hérbert la märke till att de var flexibla, smidiga, skickliga, uthålliga och resistenta, enbart på grund sitt liv i naturen. Hérbert var även inspirerad av andra föregångare, som exempelvis Francisco Amrós, Friedrich Ludwig, och Georges Demenÿ. När Hérbert var stationerad i St. Pierre, i Martinique, år 1902, föll staden offer för ett stort vulkanutbrott. Hérbert lyckades fly och samtidigt hjälpa flera hundra andra människor att fly ifrån katastrofen. Denna händelse påverkade honom emotionellt och han blev övertygad om att atletisk skicklighet måste kombineras med altruism. Hérberts skapade sitt eget motto utifrån denna händelse: "Être fort pour être utile" ("var stark för att vara användbar") Detta motto kom att bli grundfundamentet i den träningsmetod som han sedan grundade. Hérbert delade in övningarna i tio olika grupper: att gå, springa, hoppa, gå fyrbensgång, klättra, balansera, kasta, lyfta, öva självförsvar och att simma. George Hérberts sätt att se på träning blev senare standard inom den franska militären och känd som ’’parcours du combattant’’, på svenska hinderbana.
En av huvudpersonerna bakom parkours utvecklande är Raymond Belle. Raymond Belle föddes i Hué, Vietnam, 1939. Under ett besök hos sin farbror blev han separerad från sina föräldrar på grund av Vietnamkriget och han fortsatte därefter att bo hos sin farbror. Under den tid som han bodde hos sin farbror utsattes han för sexuella övergrepp och blev som sjuåring skickad till en fransk militärskola i Dalat där han tränades till att bli barnsoldat.David Belle, Parkour, s.12 Som en respons på övergreppen började Raymond att träna upp sig själv för att bli starkare. När det var natt och de andra barnen låg och sov gick Raymond ut i skogen och tränade. Han gjorde egna hinderbanor i skogen som han repeterade hundratals gånger för att kunna röra sig tyst, smidigt, och för att öka sin uthållighet. Han utförde också mentala övningar där han tillfogade sig själv smärta, genom att exempelvis slå knogarna mot träd eller använda boxningssäckar för att slå dem mot kinder och näsa i syfte att göra kroppen mindre känslig för smärta.Julie Angel, Ciné Parkour, s.17 Efter att Dien Bien Phu hade fallit år 1954 skickades Raymond som sextonåring tillbaka till Frankrike. När han var tillbaka i Frankrike började han att arbeta som brandman och han fick kontakt med sina släktingar i Sarcelles. Raymond blev en del av regementets elitteam av brandmän som tog sig an de farligaste uppdragen. Han fick rykte om sig för att vara lugn, modig och självuppoffrande. Han var en av de första brandmän i Paris som deltog i helikopterburna operationer. Han fick många medaljer för sina bedrifter och rykte om att vara en exceptionell ’’pompier’’ och han beskrevs som en naturkraft. Raymond Belles rykte undgick inte hans son, David Belle, som undrade hur hans far kunde vara så kapabel och orädd. Hans fars förklaring var att han tränat ’’parcours’’ när han var yngre.Julie Angel, Ciné Parkour, s.19z De frågor som David Belle ställde till sin far skulle bli en stor inspiration för den nästa generationen.
David Belle och Yann Hnautra anses vara de som till stor del påverkade parkours utveckling.Julie Angel, Ciné Parkour, s.16 David Belle fick sin inspiration från sin far Raymond Belles bedrifter och träning och han inspirerade sina likasinnade vänner i Lisses. Vännerna blev en grupp som började väva in lekar i sin träning. Alla i gruppen hade olika bakgrund och de inspirerade varandra. Enligt David Belle bestod gruppen till en början av 30 till 40 personer som tränade med varandra.Julie Angel, Ciné Parkour Gruppens träning blev allt seriösare och mer disciplinerad och flera människor lämnade gruppen. De som fortsatte träna som en grupp var främst: David Belle, Sébastien Foucan, Châu Belle Dinh, Williams Belle, Yann Hnautra, Laurent Piemontesi, Guylain N'Guba Boyeke, Malik Diouf, och Charles Perriére.Julie Angel, Ciné Parkour, s.12
Gruppen utövade alla typer av träning. De kunde exempelvis springa till Paris och tillbaka eller lyfta tunga objekt enbart för att se om de var kapabla till detta. De började göra ett stort antal repetitioner i alla övningar som att exempelvis att göra 1000 enbensknäböj. I en intervju hävdar David Belle att han varje morgon utförde 1000 situps och att han under vissa tillfällen gick fyrbensgång på knogarna i bar överkropp i snön.Videointervju med David Belle, tillgänglig: www.youtube.com/watch?v=QMw3q3NjqRk (06-23-2014) I dokumentären ’’Generation Yamakasi’’ berättar Yann Hnautra hur de brukade låta två personer fatta tag i en annans persons fötter och hänga denne uppochned ifrån det över 20 meter höga konstverket Dame Du Lac i syfte att testa tilliten hos personerna i gruppen.Uppladdad version av dokumentären Generation Yamakasi, tillgänglig: www.youtube.com/watch?v=fOYpHLHg6io (06-23-2014) I en intervju i media förklarar David Belle att ‘’Så många människor försöker att träna lätt: ‘Kom och träna parkour, det är riktigt coolt!’. Men om jag fick dig att träna på riktigt imorgon, så skulle det sluta med att du började gråta. Det är vad du behöver veta: du kommer att gråta, du kommer att blöda, och du kommer att svettas som aldrig förr.’’Julie Angel, Ciné Parkour, s.22 Gruppen började senare att inkorporera hopp, akrobatik och olika typer av rörelser för att forcera hinder. Williams Belle grundade ett sätt att röra sig som innebar att man forcerade hinder graciöst, precist och utan att stanna upp.Julie Angel, Ciné Parkour, s.25-26
I slutet av 1990-talet skickade David Belles bror Jean-François bilder och videoklipp till den franska tv-kanalen Stad2 och bad gruppen att uppträda vid ett offentligt arrangemang för brandmän i Paris.Julie Angel, Ciné Parkour, s.35Stad2 reportaget, tillgängligt: www.youtube.com/watch?v=ZgcfKb5aHSM (06-23-2014 Gruppen kallade sig Yamakasi och Sébastien Foucan kom på idén att kalla deras disciplin för L’art Du Déplacement.Julie Angel, Ciné Parkour, s.36 Efter framträdandet började dock negativa rapporter om parkour visas i media där parkour relaterades till att bland annat inkräkta på människor privata egendom.Julie Angel, Ciné Parkour, s.36 Detta ledde till att några i gruppen började ifrågasätta hur dessa arrangemang påverkade allmänhetens syn på L'art du deplacement och hur uppträdanden gav en missvisande bild av deras disciplin eftersom de inte visade helheten, som exempelvis den hårda träning och den etik och de värderingar som deras disciplin stod för. Samtidigt fanns det också en intressekonflikt i gruppen. Sébastien Foucan ville fokusera mer på att lära ut deras disciplin till andra människor, och David Belle hade ambitionen att bli skådespelare. Detta ledde slutligen till att Sébastien Foucan och David Belle valde att lämna gruppen.
Sébastien Foucan valde att använda namnet parkour under flera år. I september år 2003 släpptes dokumentären Jump London med Sébastien Foucan i huvudrollen. Termen freerunning introducerades för första gången som ett försök att översätta parkour till engelska för att göra det mer tilltalande för den engelska publiken.Julie Angel, Ciné Parkour, s.39Dan Edwardes, The Parkour and Freerunning handbook Sébastien Foucan utvecklade sedan freerunning till en mer inkluderande träningsmetod som tog mer hänsyn till varje individs styrkor och svagheter.
De övriga sju personerna i den forna Yamakasi-gruppen valde att fortsätta använda namnet ’’L’art du déplacement’’ för att inte associera sin grupp till David Belles parkour. De utvecklade sin träningsmetod för att göra den vänligare mot nybörjare och anpassad för alla typer av individer.Julie Angel, Ciné Parkour, s.38-39 David Belles valde att kalla sin träningsmetod för ’’Parkour’’ och han hävdar att den forna gruppen bidrog till utvecklingen av parkour, men att hans far Raymond Belle var hans inspirationskälla, och att han kommunicerade parkour enbart till honom.Julie Angel, Ciné Parkour, s.37
Terminologi Disciplinen själv har flera olika namn, ibland med lite olika betydelse:
Art Du déplacement - Det första namnet, det betyder Konsten att förflytta sig.
Parkour - Namnet parkour myntades av Hubert Kounde enligt Belle själv och användes först 1998. Parkour betyder ungefär bana eller rutt (jfr fr. par course). Idag har David Belle lärt ut parkour både inom militären och inom brandkåren i Lisses.
Freerunning - Namnet freerunning användes för första gången 2003 i dokumentären Jump London. Namnet användes för att lättare kunna kommunicera och tilltala den engelska publiken. Idag är freerunning i Sverige istället en benämning på en blandning av parkour och gatuakrobatik.
Tantparkour är en form av lättare parkour för äldre.
Grundläggande filosofi och principer Filosofin bakom parkour baseras på de tankar som Raymond Belle förespråkade, men inspirationen kommer även ifrån andra källor, som exempelvis George Hérberts L'éducation physique virile et morale par la méthode naturelle (Manual i fysisk, gymnastisk och moralisk utbildning) och Bruce Lees Jeet Kune Do, med flera.
Parkour består av en rad olika rörelser för att forcera hinder samt stärka kroppen och sinnet. Parkour syftar dock inte enbart på att forcera hinder utan även att forcera hinder på ett säkert och kontrollerat sätt som inte skadar kroppen vilket innebär att rörelser måste repeteras kanske tusentals gånger för att utövaren skall få kontroll över sin rörelse.David Belle, Parkour, s.29-30 En princip i Parkour är att ’’En gång är aldrig’’, vilket innebär att om man klarar av att utföra en rörelse en gång så betyder det ingenting, eftersom det kan bero på tur eller på slumpen. En rörelse bör utföras minst tre gånger för att utövaren skall vara säker på att han eller hon behärskar rörelsen.David Belle, Parkour, s.59