miniatyr|Gravvård vid Klara kyrka (april 2009). Carl Gustaf af Leopold (före adlandet Leopold, även stavat Leopoldt), född 1756, döpt den 3 april i Maria Magdalena församling, Stockholm, död 9 november 1829 i Klara församling, Stockholm, var en svensk författare, poet och dramatiker.
Leopold skrev en avhandling om svensk rättstavning, vilken lade grunden till den moderna svenska stavningen.Språktidningen, publicerad i nummer: Februari 2008
Biografi Leopold var son till tulltjänstemannen Carl Adam Leopoldt och Märta Christina Hobel, och växte upp i Norrköping. Han sattes i skola i Söderköping under Petrus Wimmermark och började därefter på Linköpings gymnasium. Som gymnasist höll Leopold 1770 på stora rådhussalen i Norrköping ett tal på vers till firande av kronprinsens födelsedag, vilket sedan trycktes. 1773 blev Leopold student vid Uppsala universitet och blev lärjunge till Daniel Boëthius. Vid den tiden hade Leopold redan blivit smått känd som skald av hyllningsdikter. Han lämnade universitetet mot slutet av 1774, för att motta en informatorsplats hos hovmarskalken greve Wilhelm Otto Douglas på Stjärnorps slott. Antagligen fortsatte hans anställning till 1777, då han åter befann sig i Uppsala. Han hade under tiden (1776) blivit invald till ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, ett nytt bevis på, hur hoppingivande den unge redan ansågs. I Uppsala gjorde han sig snart bemärkt som skald, men ett av hans första arbeten, Skaldebref til Adjuncten G. i Norrköping (1777), väckte genom sin nog fria ton de akademiska fädernas misshag och föranledde att författaren fick en avhyvling inför konsistoriet.
Han ingick äktenskap 1790 med Sarah Petronella Fehman (1761–1829), vars mor var oäkta dotter till Fredrik V av Danmark. Äktenskapet var barnlöst.Svenskt Biografiskt Handlexikon, II:40, 1906 1809 adlades han enligt paragraf 37 i 1809 års regeringsform, med namnet af Leopold och nummer 2207. Ätten utslocknade med honom 1829.
Polemik inleds med Kellgren Sin egentliga ryktbarhet erhöll Leopold genom sitt Ode öfver den 1 Nov. 1778, (datumet för Gustav IV Adolfs födelse) vilket utgick i två upplagor och hälsades med stort bifall, varemot Johan Henric Kellgren i Stockholmsposten underkastade dikten en hård detaljkritik, som föranledde en längre polemik mellan poeten och kritikern. Ett längre poem av det lättare slaget, Kärlekens Ericsgata (1778), befäste samtidigt Leopolds vunna rykte. Leopold reste till Greifswald 1780, där han, efter avlagt disputationsprov, blev 1781 filosofie magister och 1782 docent i lärdomshistoria. Snart därpå utnämndes han till vice bibliotekarie vid Stralsunds stadsbibliotek, vars 17 000 band han ordnade. Hans forne gynnare Johan Hinric Lidén, som då nyligen till Östgöta nation vid Uppsala universitet skänkt den boksamling som blev universitetets, kallade honom 1784 till dess bibliotekarie, och Leopold befann sig 1785 åter i Uppsala. Hans vistelse där blev inte långvarig, men utmärktes genom tre nya skrifter, alla på sitt sätt betecknande för skaldens och tänkarens vunna mognad. I sina Critiska anmärkningar vid hjeltedikten Tåget öfver Bält (1785) lämnade Leopold en bland de första genomförda och på bestämda kritiska grundsatser lagda granskningar av ett svenskt skaldeverk. Julie Eberhardt, hymeneisk offersång (1785) är ett alster av diktarens fina umgängeston och förmåga till eleganta vändningar. Erotiska oder (1785) visar hans lyriska förmåga, sådan den tager form i dessa i fransk skola bildade, halvt smäktande, halvt skämtande känsloutgjutelser.
Kungens sekreterare och framgång I februari 1786 tog kung Gustav III Leopold till sin biträdande sekreterare, gav honom bostad på slottet och redde ut hans affärer. Genom denna förändring av levnadsuppgift, genom det tillträde till kungens person och hovkretsarna Leopold snart vann och den ställning han även kom att inta till Kellgren, den svenska litteraturens då erkänt främste man, inträdde hans liv i ett nytt och lyckosamt skede.
Nu följde också framgång på framgång: Redan i juni 1786 valdes Leopold till ledamot av Svenska Akademien som förste innehavare av stol nummer 16 och höll ett längre inträdestal om akademins valspråk. I början av 1787 blev han bibliotekarie vid Drottningholms bibliotek och 1788 kungens handsekreterare. Han offentliggjorde under dessa år, utom ett par tal, smärre dikter och en prolog och versifierade. Gustav III:s enaktsopera Frigga (1787) samt skrev de större skaldestyckena Öfver segren vid Hogland (1788) och Häfdernas röst (1789).
Leopold var inte allmänt uppskattad av sina samtida. Inofficiellt kallades han ”Hans Poetiska Majestät”, men det var med viss sarkasm.
Leopold tillkallades under ryska kriget till kungen för att denne ville njuta av hans vittra umgänge och kvicka skämt. Frukterna i poetiskt hänseende av denna vistelse var endast fortsättandet av den förut påbörjade tragedin Oden samt de intryck Leopold sedan visade på i sina bekanta skaldebrev till kungen om slaget vid Fredrikshamn 1790 och segern vid Svensksund samma år. Skaldebreven andas en behagfull blandning av allvar och skämt, fint smicker och eleganta poetiska vändningar. Det märkligaste bland dem är det, i vilket Leopold gör sig till tolk för den allmänna meningen, som yrkade nåd för Anjalaförbundets upproriska huvudmän.
Om också dessa och flera andra poesier i den lätta genren höjt Leopold till rangen av en bland Sveriges då levande förnämsta skalder, blev tragedin Oden eller Asarnes utvandring (1790, uppförd på Kungliga Teatern samma år och kvarstående på repertoaren ända till 1825) en triumf för honom och gjorde honom i allmänhetens och hovets ögon Leopold till Kellgrens medtävlare. Kungen, som delade den allmänna förtjusningen, sände honom en smickrande hälsning och en lagerkvist, bruten av hans egna händer på ”Vergilii graf”, en artighet, som Leopold besvarade med ett fyndigt och fint epigram.
Polemik med Thomas Thorild och Per Enbom miniatyr|Leopolds Bref till den store och märkvärdige författaren Th- (1792), riktad till Thomas Thorild. Samtidigt därmed och under de sista åren av Gustavs regering deltog Leopold flitigt i Stockholmspostens redaktion, sedan han alltmer närmat sig Kellgren och blivit hans meningsfrände, även om de båda skaldernas skilda lynnen och olika levnadsbanor lade hinder i vägen för vänskapens förtrolighet. Med tacksamhet omfattades Leopold av den äldre skaldebrodern, i synnerhet då han trädde inom skranket mot Thorild, som även angrep Kellgren. Det var i skrifterna Den nya lagstiftningen i snillets verld något litet i fråga satt (1792) och Bref till den store och märkvärdige författaren Th- (1792) som Leopold huvudsakligen blottade den väldige angriparens många sårbara punkter och från akademisk, rationell ståndpunkt försvarade den vitterhet Thorild angrep och de samhälleliga grundsatser, mot vilka han riktade sitt tunga, men oviga vapen.
Med kungens död (1792) upphörde naturligtvis Leopolds dittills innehavda befattning, och han blev medarbetare i tidningen Extra Posten, som uppsattes på hösten 1792. Särskilt uppmärksammad var den polemik Leopold där förde mot Thorild och åtskilliga av hans anhängare samt den kvicka visan om Per Enbom, som länge fortlevde. Tidningen indrogs emellertid i september 1795, även om den var konservativare än Stockholmsposten. Leopold hade emellertid då lämnat bestyret med dess redigering och var bosatt i Linköping. Av Reuterholm skaffade sig Leopold åtskilliga ekonomiska förmåner och ställde i utsikt, att han skulle besjunga sin välgörare. Han påbörjade också ett längre skaldebrev, varav han skickade Reuterholm stycke efter stycke, men förhalade dess fullbordan så länge, att Reuterholm avgick från makten dessförinnan. Leopolds dikt trycktes sedan med vissa förändringar och utan adress i de samlade skrifterna, och man trodde länge, att Leopold varit oböjlig i förhållandet till Reuterholm, på vilken han likväl även röstade vid invalen till Svenska Akademien 1794.
När Gustav IV Adolf som myndig själv tillträdde regeringen (1796), flyttade Leopold tillbaka till Stockholm, där han ifrån 1797 blev en flitig och gärna läst medarbetare i Läsning i blandade ämnen, i vars första årgångar flera av Leopolds mest bekanta uppsatser och granskningar återfinns. Han utnämndes 1799 till kansliråd och hade därmed åter en fast syssla och en lugnare ekonomisk ställning. Från 1800 till 1802 utgav han tre delar av sina Samlade skrifter. Genom denna samling, som även var en utmärkt förlagsaffär, intog Leopold utan gensägelse främsta rummet bland samtida svenska skalder; och då han dessutom var en av Svenska Akademiens ledande män, kan man säga, att han i väsentlig mån tryckte stämpeln av sitt skaldelynne och sina estetiska åsikter på detta tidevarv i vår vitterhet.
Det var inte heller endast till denna han sträckte sina omsorger och vände sin begåvning. Genom sin Afhandling om svenska stafsättet, vilken öppnar den nya följden av Svenska Akademiens handlingar (1801), ingrep Leopold i denna viktiga fråga, där han visade sig konservativare än Kellgren och på det hela taget fixerande bruket. Och i sina av Rühs utgivna Briefe über Schweden und Schwedens neueste Verhältnisse (1804), vilka innehöll en varmhjärtad och dräpande polemik mot italienaren Acerbis vrånga omdömen om Sverige, visade han sig än en gång som den kvicke och dock grundligt lärde man, till vilken hans svenska samtid med aktning och beundran blickade upp.
För scenen arbetade han även under detta skede: Den talande tavlan, ”operaparade”, en översättning från franskan (1799) samt sorgespelet Virginia tillhör sin tids bästa alster.
Adlande Med statskuppen 1809 och den ungefär samtida uppkomsten av en ny riktning i Sveriges vitterhet, den så kallade nyromantiken, inträdde också Leopold i andra levnadsförhållanden. Redan före riksdagens början hade Leopold blivit förordnad till ledamot i en kommitté, nedsatt att bereda förslag till en ny tryckfrihetslag. Det av denna kommitté uppgivna projektet blev väl inte som helhet antaget, men åtskilligt av vad Leopold hade föreslagit gillades dock och infördes i den av ständerna sanktionerade tryckfrihetsförordningen. Som en gärd av tacksamheten hos 1809 års män måste väl anses hans upphöjande i adligt stånd (1809) med namnet af Leopold (han hette förut Leopold) och introducerad på Riddarhuset under nummer 2207. af Leopold var gift, men hans äktenskap var barnlöst, och hans ätt utslocknade därför med honom själv.Af Leopold nr 2207 på Adelsvapen-wiki. Återger text från Gustaf Elgenstierna: Den introducerade svenska adelns ättartavlor, 1925–1936.
Han blev vid samma tid som adlandet även ledamot av Kanslistyrelsen.
Kritik från romantikerna Mot denne av sina medborgare högt uppburne man, den främste kvarlevande skalden från Gustav III:s lysande dagar, anhängaren av Voltaire och den franska upplysningsfilosofin, var det som den nya vitterhetsriktningen i främsta rummet riktade sina angrepp. Det var framför allt det satiriska veckobladet Polyfem och Lorenzo Hammarskiölds skrift Kritiska bref rörande herr canslirådet af Leopolds Samlade skrifter (1810), som öppnade kampanjen. Den bland de äldre rådande överskattningen av af Leopolds diktning möttes av de unga med en absolut underskattning, som på grundvalen av den romantiska åskådningen kritiserade Leopold som litteratör, filosof, estetiker och skald. Hos Hammarskiöld rådde ohämmad hätskhet mot Leopold. De övriga motståndarna erkände hans kvickhet, enstaka dikters behag och retoriska glans, men angrep hans åsikter, frånkände hans skaldskaps fantasi och gemyt samt misstänkte honom för att vara upphov till såväl polemiska artiklar som hotet om indragning med flera administrativa åtgärder.