Falköping är en tätort i Västergötland och centralort i Falköpings kommun, Västra Götalands län, belägen på Falbygden mellan platåbergen Mösseberg och Ålleberg.
Historia Namnet Falköping betyder köpingen på falan, där fala är ett gammalt ord för utmark som ej är lämplig för odling, men bättre för bete.
Falköping och Falbygden har brukats av bönder sedan bondestenåldern. Kvar från forntiden finns en stor mängd gånggrifter. Falköping är byggt där flera landsvägar möts, och var från medeltiden fram till modern tid en handelsplats för främst kreatur. Ännu på 1500 och 1600-talen var jordbruket falköpingsbornas huvudnäring, men hantverk hade en underordnad roll, enligt Sahlström, Falköping genom tiderna, band 1, 1940. När industrialiseringen kom blev det dock mer aktuellt med tillverkningsindustrier av såväl hattar, tyger, rullgardiner och konfektyrer. Stadens utsatta läge gjorde att den plundrades och brändes av danska trupper vid två tillfällen under 1500-talet.
Falköping var länge en av Västergötlands minsta städer. Den fick ett kraftigt uppsving i mitten på 1800-talet när flera järnvägar drogs förbi orten som blev en viktig järnvägsknut. Jordbruket har alltid varit viktigt för Falköping, och i tätorten finns Falköpings Mejeri.
Förhistorisk tid Se även Lista över fasta fornminnen i Falköping (för omfattning av området för listan, se Falköpings stad#Sockenkod) Staden ligger i en kuperad del av Västergötland mellan de två platåbergen Ålleberg och Mösseberg. Platsen har varit bebodd sedan slutet av istiden och brukad av boskapsskötande människor de senaste 6 000 åren, vilket medfört förekomsten av ett stort antal fornlämningar. Stenåldern dominerar med 1 dös från cirka 3400 f.Kr. och 28 gånggrifter från cirka 3300 f.Kr. samt ett flertal hällkistor från tiden 2400–1500 f.Kr. Falköping är Europas enda stad med denna mängd av megalitgravar som synliga inslag i gatubilden. I parker, gatukorsningar och på villatomter finns ett flertal monumentala gånggrifter med stora stenkammare.
Från bronsåldern är enstaka bronsföremål kända från trakten, liksom hällristningar, där Ranes sten är utmärkande genom sina skålgropar som omgärdar av en cirkelrund ränna längs kanten på ovansidan. Detta stenblock är numera placerat i Planteringsförbundets park (Plantis), strax intill gånggriften Kyrkerör.
Några enstaka järnåldersgravar men inga gravfält förekommer inne i staden och till denna grupp bör sannolikt även tingshögen räknas.
Falköpings historia från bondestenålder till järnålder
miniatyr|Hjelmarsrörs gånggrift (RAÄ Falköping 3:1) besöktes av Linné år 1746. Utgrävd 1868 av Bror Emil Hildebrand och 1994 av Anders Stinnholm.Per Persson & Karl-Göran Sjögren, Falbygdens gånggrifter - Del 1 Undersökningar 1985-1998 (2001), s 42 miniatyr|Ceremoniell rakkniv från bronsåldern funnen i gånggriften Firse sten vid utgrävningar 2008.
Medeltid och 1500-tal De äldsta skriftliga källorna där Falköping nämns är Rimbegla (1100-talet) och en stadga till Västgötalagen (1281). I Rimbegla uppges att Falköping höll fredagsting en gång om året. Normalt hölls ting på andra dagar än fredagar. Orsaken till att tinget hölls en fredag tros vara en hednisk kvarleva. Gudinnan Frigg var särskilt aktad i Falköpingstrakten och i Friggeråker norr om stadskärnan fanns tidigare, att döma av ortnamnets betydelse, en gammal hednisk kultplats tillägnad gudinnan Frigg.
Bland de många medeltida stavningarna av namnet finns Phalokopia (1331) och Ffallaköpwngh (1502). Den moderna stavningen hittas tidigast 1528. På latin kallas staden Falcopia och det tillhörande adjektiv är Falcopensis. På 1200-talet omtalas även Faluköpungs skäppa, vilket var en särskild kyrkoskatt. Stadens kyrka S:t Olof är från 1100-talet och anses vara av riksintresse.
Slaget vid Åsle ägde rum 1389, troligen någonstans i stadens närhet i riktning mot den södra delen av Åsle mosse. Staden brändes ner av danska trupper vid åtminstone två tillfällen. Detta skedde under ledning av Otto Krumpen år 1520 och av Daniel Rantzau år 1566. Skotthål från danska truppers beskjutning finns fortfarande kvar i den södra porten till S:t Olofs kyrka. År 1560, strax före Nordiska sjuårskriget, uppskattades Falköpings befolkning till 225 personer. År 1571, efter det att staden plundrats och bränts, uppskattas invånarantalet ha sjunkit till ca 100 personer.
Tillförlitliga befolkningstal från medeltiden finns inte att tillgå. Bo V:son Lundqvist uppskattar att det bodde 150–200 personer i Falköping under 1400-talet, men den permanenta befolkningen kan, i synnerhet i dåliga tider, ha varit färre än 100 personer.
Falköpings historia från medeltiden
Linnés Västgötaresa miniatyr|Falköping 50 år före Linné. En modern avritning av Sven Broddessons karta över staden från 1696. Carl von Linné besökte Falköping under sin Västgötaresa (1746).Carl von Linné,Carl Linnæi Wästgötaresa (1928) s 79–99 Han finner staden vara 400 steg lång och 200 steg bred och bestå av mestadels envånings trähus. Torget stegar han till 140 stegs längd och 66 stegs bredd. Linné konstaterar att torget är stort i förhållande till staden. Linné finner Falbygden helt utan träd och buskar. Byborna berättar att timmer måste transporteras från avlägsna skogar, och därför var dyrt. Att plantera buskar eller träd sågs som lönlöst, eftersom man inte kunde förhindra okynnesavverkning. Linné besöker gånggriften Hjelmarsrör som vid denna tid låg strax utanför stadskärnan.
År 1769 eldhärjades staden, drygt 200 år efter danskens härjningar under Nordiska sjuårskriget, och 2/3 av bebyggelsen brann ned. Orsaken till branden kunde inte fastställas utan den betraktades som en olyckshändelse.
1850-talet – staden expanderar År 1828 beboddes Falköping av 450 personer, och det fanns 46 hästar, 46 oxar, 89 kor, 31 ungboskap, 122 får och 50 svin. År 1850 bodde 688 personer i Falköping. År 1900 hade antalet ökat till 3 135 personer. Den lilla handelsplatsen, som blev till i en vägkorsning, ökade nu i storlek tack vare järnvägsknuten strax norr om staden.
År 1856 byggdes ett länslasarett, Sjukhuset i Falköping, som komplement till lasarettet i Mariestad från 1762.
År 1858 drogs Västra stambanan förbi Falköping. Fyra år senare (1862) anslöts Södra stambanan (nuvarande Jönköpingsbanan), vilket medförde att Falköping blev en järnvägsknut. Staden blev också slutstation för Västra Centralbanan. Stationen anlades på Ranten 1,5 km norr om staden, och en väg byggdes mellan Ranten och Falköpings stadskärna. Längs med vägen planterades en allé med träd. Kanske var det den stora bristen på träd på Falbygden, som fick staden att plantera allén. Trädplanteringar och alléer har ända sedan dess varit ett karaktärsdrag för staden.
År 1867 öppnade en vattenkuranstalt Mössebergs kurort på Mössebergs östsluttning ca 1 km från järnvägsstationen. Det strategiska läget nära järnvägsstationen och Mössebergs klara luft och rena källvatten ansågs viktiga. En stockholmare med krämpor kunde avresa på morgonen och vara på Mössebergs kurort på eftermiddagen. Runt kurorten anlades en stor park och ett antal villor. På Mössebergs platå byggdes ett utsiktstorn (1902), som blev ett tydligt landmärke.
Administrativa tillhörigheter Falköpings stad ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun med delar av bebyggelsen i områdena närmast väster och öster därom i Falköpings västra socken/landskommun och Falköpings östra socken/landskommun. 1935 införlivades Falköpings västra socken i stadskommunen medan Falköpings östra landskommun 1952 uppgick i Vartofta landskommun. Stadskommunen utökades 1952 med Friggeråkers socken/landskommun varefter bebyggelsen bara upptog en mindre del av kommunens yta. 1971 uppgick Falköpings stad i Falköpings kommun och orten är sedan dess centralort i kommunen.
Orten hörde före 1983 till Falköpings stadsförsamling med delar i Falköpings landsförsamling, vilka slogs samman 1983 till Falköpings församling. från 2010 ligger även delar i den då bildade Mössebergs församling.
Orten ingick till 1954 i domkretsen för Falköpings rådhusrätt, för att därefter till 1971 ingå i Vartofta och Frökinds tingslag. Från 1971 till 2001 ingick Falköping i Falköpings domsaga, från 2001 till 2009 i Skövde domsaga och den ingår från 2009 i Skaraborgs domsaga.Elsa Trolle Önnerfors: Domsagohistorik - Falköpings tingsrätt (del av Riksantikvarieämbetets Tings- och rådhusinventeringen 1996-2007) miniatyr|Stora torget med fontänen Venus i badet som är skapad av konstnären Ansgar Almquist. Fontänen kallas i folkmun för Malta-Johanna. miniatyr|Storgatan byggdes (1985) om till gågata. Det var en del i kommunens satsning att snygga upp staden enligt Bevarandeplanen. miniatyr|Repslagaregatan i Gamla stan. I kvarteret finns många ryggåsstugor från 1800-talet bevarade. miniatyr|Medborgarplatsen med Stadsteatern och Hotell Falköping. Skulpturen Nerthus Moriens är gjord av Palle Pernevi.
Befolkningsutveckling Antalet invånare i Falköpings stad (1619–1965)
(Källor:1619-1700 (uppskattade värden), 1766-1860, 1870-1925, 1940, 1965,
Stadsbild miniatyr|Uppståndelsens kapell. Stadens centrum var ursprungligen kring Stora torget och Köttorget, där byns enda brunn låg. Stora torgets långsidor är idag bebyggda med hus från slutet av 1800-talet. Längs kortsidorna står moderna byggnader från 1960- och 1970-talet. Mitt på torget står sedan 1931 en fontän med smeknamnet Malta-Johanna. Söder om Stora torget ligger Gamla stan – ett kvarter med mindre hus från 1800-talet. Väster om den gamla stadskärnan ligger Sankt Olofs kyrka från 1100-talet.
Stadsdelen Ranten har bebyggelse som växt fram kring järnvägen. Området har därigenom exploaterats hårt under de senaste 150 åren. I området finns järnvägsstationen, järnvägshotellet, lokstallar och mindre bostadshus. Tidigare var Ranten en större gård, vars boningshus ännu finns kvar mellan järnvägen, Scheelegatan och Rangatan.
Den 1,4 kilometer långa vägen mellan Falköping och Ranten heter Sankt Olofsgatan och bebyggdes kring år 1900. Tidigare gick gatan under namnen Rantavägen och Järnvägsgatan, men fick 1923 namnet Sankt Olofsgatan. Det folkliga namnet på gatan är Ströget. Sankt Olofsgatan är bebyggd med två- och trevåningshus, en folkskola Centralskolan (1903), Planteringsförbundets park (Plantis) och det gamla länssjukhuset (1856). På 1880-talet byggdes Forss hattfabrik och Haglunds rullgardinsfabrik strax norr om Sankt Olofs kyrka. År 2009 rensades fabriksområdet upp och omvandlades till bostäder.
Under 1930-talet och framåt började staden breda ut sig. Det byggdes mest villor och mindre flerbostadshus. Jordbruket har alltid varit viktigt för Falköping. Flera stora spannmålssilos i betong sticker upp längs järnvägen. Dessa har tappat i betydelse då bönderna själva skaffat lagrings- och torkanläggningar. Stationshuset Falköpings Central från 1935 är ett av landets främsta funktionalistiska byggnadsminnesmärken.
Före 1943 var Falköping en villastad. I slutet av andra världskriget påbörjades såsom i många andra städer en utbyggnad av flerbostadshus och bilismen främjades. I kvarteren kring Stora torget byggdes Epa- och Domusvaruhus. Rådhuset från 1911 revs och ersattes med en tegelbyggnad som föll få människor i smaken. Alla stadens torg omvandlades till parkeringsplatser med p-automater och den gamla belysningen ersattes med fasadmonterade bygglampor.
År 1984 hade förfulningen gått för långt och kommunfullmäktige antog enhälligt Bevarandeplanen. Planen innebär att byggnader och miljöer ska bevaras för framtiden. Bilparkeringen på Stora torget togs bort, den moderna belysningen ersattes med stolpar och armaturer av äldre snitt och en gågata skapades.
Kyrkor
I Falköping har Svenska kyrkan tre kyrkor: S:t Olofs kyrka (1100-talet), Mössebergs kyrka (1960) och Fredriksbergs kyrka (1975). I Bestorp finns ruinen från en medeltida kyrka, som numera inte är synlig. I söder finns stadens kyrkogård och ett begravningskapell – Uppståndelsens kapell. Därtill finns EFS-kyrkan Warenbergskyrkan på Warenbergsgatan 15.