En folkrörelse har sin ursprungliga betydelse av att vara "folk i rörelse" mot vad som uppfattas som missförhållanden i samhället eller världen.Nationalencyclopedin Betoningen ligger på kollektiv handling som på något sätt försvarar eller önskar förändra sociala förhållanden, helst med en viss uthållighet över tiden. I större delar av världen har begreppet denna betydelse där olika synonymer till ordet folk och rörelser används som people's movement, movimiento popular, jana andolan etc. I akademiska sammanhang och i länder som Tyskland där begreppet folk blivit misskrediterat används oftare begreppet sociala rörelser med en liknande betydelse. I Finland används oftare begreppet medborgarrörelse. I den internationella kategoriseringen av begrepp på engelska används allt oftare benämningen aktivism som samlande term för folkrörelsers verksamhet.
Definitioner En internationell ofta använd definition av folkrörelser har formulerats av tysken Joachim Raschke:Joachim Raschke, Soziale Bewegungen. Ein historisch-systematischer Grundriss, Campus Frankfurt am Main / New York 1985, se också Wikipedia Tyskland, Soziale bewegungen som använder denna definition som utgångspunkt i sin uppslagsverksartikel i ämnet
"En social rörelse är en mobiliserande kollektiv aktör, som med viss kontinuitet på grundval av en hög symbolisk sammanhållning och svag rollspecificering genom olika organisations- och aktionsformer arbetar för målet att genomföra eller förhindra grundläggande sociala förändringar eller återupprätta tidigare sociala förhållanden."
Andrew Jamison, den internationellt mest citerade folkrörelseforskaren i Sverige skriver tillsammans med Åsa Wettergren en liknande definition av social rörelser:Jamison, Andrew och Åsa Wettergren, Sociala rörelser - politik och kultur, Studentlitteratur, 2006.
"en social rörelse är ett slags organiserat (i lösa nätverk, grupper eller organisationer) kollektivt handlande, vars aktörer delar vissa grundläggande föreställningar om omvärlden, känner solidaritet med varandra och befinner sig i konflikt med det etablerade systemet inom det område där de verkar och framför sina protester. För att räkna som social rörelse krävs att protesthandlingarna och den kollektiva identiteten som rörelsen etablerar uppvisar en viss varaktighet över tid."
Medan lekmannaforskaren Jan Wiklund som grundar sig på studier av folkrörelser globalt under lång tid ger denna bild:Wiklund, Jan, Demokratins bärare, Det globala folkrörelsesystemet, http://www.folkrorelser.org/demokratins-barare.html
"Folkrörelserna bildas av de klasser och grupper av människor som huvudsakligen drabbas av att staters och företags rutiner följs, dvs i första hand de direkta producenterna. De är bärare av demokratin. De har som främsta mål att försvara de direkta producenternas civila samhälle, vardagskultur eller livsvärld, som stater och kapital lever på och/eller inkräktar på. De försvarar deltagarnas intressen, definierat så brett som möjligt i synnerhet när dessa kommer i konflikt med staternas och näringslivets intressen. Intressena kan se mycket olika ut under olika tidpunkter, bland annat beroende på vilka projekt som för tillfället drivs av de andra aktörerna och beroende på vilka konsekvenser dessa har fått för folk i gemen. Folkrörelsernas medel är medlemmarnas ideella bidrag."
Det svenska och finlandssvenska begreppet folkrörelse I Sverige har begreppet folkrörelser haft ett större genomslag än i något annat land och fått en delvis varierande betydelse. Svenska Akademiens ordbok, SAOB, tar 1928 upp folkrörelse som "strävan som omfattas av hela folket" alternativt "dess bredare lager", förutom tidigare betydelse av "folkupplopp" och "revolution" eller vad som idag oftast går under benämningen "kravall". Med tiden urlakades dock begreppet på sitt bredare kollektiva och samhällskritiska sammanhang och betoning av rörelse ersattes med betoning av representativ organisation. Kvantitet blev viktigare än kvalitet, antal medlemmar i en formell organisation viktigare än delaktighet i samhällsförändring. De rörelser som en gång startat genom uppror mot statens makt över vem som hade rätt att predika eller strejker hade genom omfattande väckelser bland folk i gemen därefter lyckats skapa landsomfattande organisationer och delvis lyckats förändra samhället. De tidigare samhällskritiska folkrörelserna integrerades delvis i staten och fick formella möjligheter till inflytande. Folkrörelsebegreppet gled därmed delvis över till att beteckna enbart större rikstäckande organisationer med formellt demokratiskt inflytande för medlemmarna över organisationen. Under 1960-talet började de mindre folkrörelserna för fred och solidaritet verka för nya former för deltagande och ett nytt uppsving för deltagande i folkrörelserna, både gamla och nya, tog sin början. Detta ledde till två konkurrerande bruk av begreppet folkrörelse, en med betoning av det kvalitativa innehållet i termer av folk i gemen som mobiliserades mot den rådande samhällseliten och en mer fokuserad på kvantitet där folkrörelse endast sågs som organisationer med ett stort antal medlemmar. En vanlig definition enligt detta sistnämnda synsätt är en frivillig sammanslutning av ett större antal människor med gemensamma intressen.
Detta är en skillnad i synen på folkrörelser som fortfarande är påtaglig och gör att allt från fackföreningar och miljöaktivister till husockupanter eller publiken på stora sportevenemang använder sig av begreppet om sig själva. Samtidigt har nya begrepp också vunnit insteg. Fram till november 2009 heter det folkrörelsepolitik vilket då den borgerliga regeringen ersatte med benämningen politik för det civila samhället.SOU 2007:66, Proposition 2009/10:55 I början av 1990-talet kunde en studie över folkrörelserna komma fram till att gamla föreställningar inte längre gällde.Axelsson, Sigbert och Thorleif Pettersson, red. Mot denna framtid, 1992 Det fanns organisationer med mycket stor delaktighet, men dessa inriktade sig mer på medlemmarnas sociala behov än samhällsförändring medan personer som önskade samhällsförändring hellre såg att denna samhällsförändring bäst kunde skötas av anställda. Organisationer eller rörelser som levde upp till idealet att medlemmarna önskade och deltog i samhällsförändrande verksamhet tycktes bli allt färre och ha få medlemmar. Likafullt kunde dessa få stort genomslag genom att på ett likartat sätt som i folkrörelserna begynnelse på 1800-talet mobilisera samhällskritiska aktioner som trädkramarnas ockupationer för att hindra ett motorvägsbygge på Västkusten 1987 eller den globala rättviserörelsens toppmötesprotester.
Parallellt med folkrörelsebegreppet har det på senare år vuxit fram en större mängd begrepp med likartad eller överlappande betydelse som sociala rörelser, enskilda organisationer eller icke-statliga organisationer, ofta använt utan översättning med sin engelska förkortning NGO, frivilligorganisationer och civila samhällsorganisationer, ofta efter angloamerikansk teoretisk förebild. Kännetecknande för dessa nya begrepp förutom sociala rörelser är att de tömts på demokratiskt innebörd och inte som folkrörelsebegreppet måste innefatta antingen att den kollektivt organiserade rörelsen måste stå under representativt demokratiskt inflytande från sina medlemmar eller direktdemokratiskt inflytande från de aktiva. Istället för krav på demokratiskt inflytande står självständighet från staten eller vinstinriktade företag. Därmed likställs organisationer där det saknas möjligheter till demokratiskt inflytande som Greenpeace, frivilligorganisationer där de aktiva saknar inflytande över verksamhetens planering eller stiftelser med olika former för demokratiska folkrörelser.
De olika synsätten på begreppet folkrörelse och civilsamhället har dock öppnat för kritiska synsätt som tidigare saknats i Sverige. Erik Amnå varnar för
"civilsamhället som ideologiskt projekt, som alltid älskas för sin åtråvärda, partiska nytta, om för vitt skilda ideologiska projekt. Det handlar om en kamp om begreppen. - Å ena sidan som av skandinavisk socialdemokratins demokratiskt sakraliserade folkrörelser med åtföljande demonisering av civilsamhällets sociala frivilligarbete. - Å andra sidan av borgerlighetens, numera alliansregeringens haussade civilsamhällen med åtföljande skuldbeläggning av åtminstone betydande delar av 'folkrörelse-Sverige'."Folkrörelseutredningen, Redovisning för forskningsseminarium 9 november 2006
Lars Trägårdh ger också en kritisk bild som till lika delar kritiserar vänsterns och högerns syn på civila samhället och folkrörelser:
"Folkrörelsernas ursprungliga framgång byggde på att de skapade gemenskap utifrån individens dröm om frihet och emancipation. Vänsterns stora svaghet, dess fäbless för att förledas av sin egen retorik om kollektivism och solidaritet, kombinerad med en blindhet för människans lust efter individuell suveränitet och oberoende, reducerade civilsamhället till ytterligare en omöjlig utopi om gemenskap utan plats för frihetssträvande individer. … I Timbros variant kom civilsamhället å andra sidan med tiden att alltmer tappa sin anknytning till marknaden, just den sfär där individens frihet värnas som mest."Trägårdh, Lars, Från SSU:s folkrörelser till Timbros civilsamhälle, i Bengtsson, Håkan A, red., I rörelse: en bok om folkrörelserna och demokratin, Premium, 2006.
I finlandssvenskan behölls den äldre betydelsen av ordet folkrörelse kopplat till folkupplopp in på 1900-talet. Storstrejken som inledde inbördeskriget 1918 fick benämningen folkrörelseSoikkanen, Hannu, Dokument från finska inbördeskriget, 1980 och efter arbetarrörelsens nederlag kom ordet folkrörelse ur bruk. Istället användes den mer juridiska termen medborgarrörelse där ordet utgår från staten som organisation och inte de breda folklagrens deltagande eller samhällsklasser självständiga från staten. I Norge och Danmark har begreppet gräsrotsrörelse en betydelse som i Sverige ofta ingår i folkrörelsebegreppet eller benämns aktionsgrupper medan folkrörelsebegreppet i dessa grannländer står mycket svagare än i Sverige, starkast är det på nynorsk som folkerørsle.
Folkrörelser i svensk historia Begreppet användes i svenska språket första gången 1797 och betecknade då närmast samhällsomstörtande folkresningar, en betydelse begreppet fortsatte att ha långt in på 1800-talet.SAOB: folkrörelse De folkliga upproriska strävandena kom ofta till uttryck genom uppror som Stora Daldansens bondeprotest mot kriget mot Ryssland 1743 eller bondeuppror mot tvångsutskrivningar till nytt krig mot Ryssland 1811 som nådde in höjdpunkt med Klågerupskravallerna eller den framväxande urbana medelklassens oro för tillbakagång till kungligt envälde vilket ledde till Fersenska mordet 1810. Kravaller och upplopp tilltog under 1800-talet både bland de breda folklagren och bland en alltmer orolig urban medelklass och tog sig uttryck som Crusenstolpekravallerna 1838, marsoroligheterna 1848 i Stockholm och uppror mot statens monopol på predikan eller hungerkravaller på många platser runtom i Sverige med en höjdpunkt i Jönköping 1855.Domarna efter arbetaroroligheterna och hungerkravallerna i Jönköping var på sammanlagt 191 års straffarbete, se Ture Nerman, Svensk arbetarrörelse under hundra år, 1938