Stavanger är en stad i sydvästra Norge. Den utgör den del av tätorten Stavanger/Sandnes som tillhör Stavangers kommun i Rogaland fylke.
Stavanger (tillsammans med Sandnes) är Norges tredje mest befolkade tätort med sina invånare () efter Oslo och Bergen, men före Trondheim. Den del av tätorten som ligger i Stavangers kommun har invånare (2022). Resten av tätorten består av delar av grannkommunerna Sandnes, Randaberg och Sola. Staden har sedan tidigt 1970-tal varit både Norges och hela Nordens procentuellt snabbast växande stad. Orsaken är att den blivit bas för Norges oljeproduktion i Nordsjön.
Stavanger är således den norska oljehuvudstaden, något som har resulterat i att staden nu är mycket internationell, samt att man har etablerat Norsk oljemuseumNorsk oljemuseum i hamnen. Nordens största företagForbes 2000 (2006), Statoil, har sitt huvudkontor i Stavanger. Staden har även norra Europas största trähusstadsdelstavangertravel.com . Den gamla stadsdelen är mycket väl bevarad och används idag mest av butiker och ett stort antal pubar. Många av husen i gamla Stavanger uppges vara från 1860. Det beror på att stadsarkivet brann ner det året. Man antog då att alla hus som fanns 1860 var byggda det året. Stavanger var tillsammans med Liverpool Europas kulturhuvudstad 2008.
I Stavanger ligger Stavangers domkyrka.
I Stavanger bildades på 1990-talet många av Norges mest kända och inflytelserika gothic metal-band, bland annat Tristania, Theatre of Tragedy, The Sins of Thy Beloved och Sirenia bas.
Historia right|thumb|Viken Vågen med Valbergtårnet i dag.
Namnet Stavanger kommer från det fornnordiska stafangr.Sandnes 1976, s. 296 Namnet Stavanger kommer av ”stafr” som betyder brant klippa och ”angr” som betyder fjord/vik. Namnet betyder alltså fjorden vid den branta klippan (Valberget). I nutida språk har Stafrangr blivit Stavanger. Med dess läge vänt mot Nordsjön har Stavanger alltid varit beroende av havet, och är då starkt präglat av impulser utifrån. Stavangers historia är i högsta grad internationell. De första spåren efter bosättning i Stavangerregionen kommer från tiden då isen drog sig tillbaka under den senaste istiden för cirka 10 000 år sedan. De tidigaste lämningarna har funnits på en boplats vid Galta på Rennesøy, precis intill färjeterminalen Mortavika.
Under bronsåldern (1800–500 f.Kr.) växte det fram en rik hövdingeklass som hade nära förbindelser med Europa. Denna överklass började använda sig av häst och årder för bruk av jorden, statussymboler av brons, bodde i långhus och begravdes i stora gravhögar. Det finns många välbevarade fynd ifrån denna period, bland annat bronsluren ifrån Revheim och Norges rikaste gravfynd från denna tid, Rægehögarna. Där finns också hällristningar på Vardeneset, Buøy, Aubeberget, Sunde, Hafrsfjord, Revheim och Rudlå.
Vikingatid och maktcentrum På Nordjæren tyder ett rikt arkeologiskt fyndmaterial på att det under äldre järnålder har funnits en stark hövdingamakt. Stavanger hade en naturlig hamn och låg strategiskt till med Jæren i söder, Ryfylke i öst och med skeppsläget längs kusten i väst samt de bördiga Ryfylkeöarna i nord. Något bestämt hövdingasäte tycks ej vara av avgörande betydelse för Stavangers framväxt. Men här låg det gamla storgårdar i en ring omkring det som idag är Stavangers centrum, såväl på land som på de öar i närheten.uib.no Knut Helle: Tidlig byutvikling i Vestnorge
Nordjæren har antagligen varit en av de viktigaste utgångspunkterna för vikingafärder västerut till de brittiska öarna. På Jæren har det påträffats flera och mer varierade iriska metallarbeten än någon annan plats i Europa. Fynden i Gauseldronningens grav vid Gausel visar vilken rikedom från vikingatiden som här hittats. Graven är en av Norges rikaste kvinnogravar från vikingatid.
Domkyrkan och staden under medeltiden Stavanger är en av Norges äldsta städer. De arkeologiska och historiska källorna om den tidigare stadsutvecklingen är knapphändiga, men i mitten av 900-talet, under Håkon den gode, upphörde folket här att begrava sina nära och kära enligt fornnordisk tradition. De äldsta kristna gravarna under domkyrkan är troligen från 900-talet, och en träkyrka kan ha uppförts på samma plats där domkyrkan står idag.
Hersen och lendmannen Erling Skjalgsson regerade över hela Vestlandet från Lista till Møre. Det råder oenighet om han bodde i Stavanger eller Sola. Efter hans död år 1028 restes det ett minneskors vid Kungsgatan i Stavanger, den väg som då var huvudleden till Stavanger.
Påbörjandet av byggandet av Stavangers domkyrka startade år 1100, och kyrkan stod färdig omkring år 1150. Stavangers stift upprättades någon gång på 1120-talet. Det har antagits att bebyggelsen vid denna tid varit koncentrerad mellan de två parallella gatorna Kirkegata och Skagen, men på grund av få arkeologiska utgrävningar vet man tämligen lite om hur bebyggelsen var under denna tid. Stavangers kungsgård, som under 1200-talet var bostad för stadens biskop, Olavsklostret med Olavskyrkan, flera andra kyrkor, däribland Martinskyrkan och Kaniksgården, var förutom domkyrkan de viktigaste byggnaderna i staden. En kungsgård nämns i källor ifrån 1200-talet, men råder olika uppfattningar huruvida det var en kungsgård eller en annan byggnad.
En av de viktigaste händelserna i Stavangers äldre stadshistoria är gåvobrevet som konung Magnus Erlingsson gav till Stavangers biskop Eirik Ivarsson under andra hälften av 1100-talet. Konungen gav bæen (det råder oeniga uppfattningar ifall ordet skall tolkas som staden eller gården Stavanger) till Sankt Svithun. Biskopen i Stavanger var helgonens representant på jorden. Då brevskrivaren hade menat staden Stavanger, uppfattade kungen redan på mitten av 1100-talet bebyggelsen runt domkyrkan som en stad.
Stadsbranden år 1271 eller 1272 lade stora delar av staden, och därmed flera kyrkor, i ruiner. Det romanska skeppet på domkyrkan bevarades, med taken som brann upp som undantag. Västtornet och koret revs, och ett nytt gotiskt kor restes.
Staden fick sitt stadsprivilegium år 1425, och fick då fulla handelsmöjligheter, men stadens invånartal var fortsatt lågt. Det kan med rättighet uttryckas så att Stavanger var en kyrkostad genom hela medeltiden till och med reformationen. Därför blev reformationen ett hårt slag mot Stavanger. År 1537 beslagtogs domkyrkans gods och egendomar. Domkyrkan plundrades och Sankt Svithuns skrin försvann. Vissa källor nämner att biskop Hoskuld Hoskuldsson avrättades. Stavanger blev från och med nu och ett par år framöver en del av superintendentet i Bergen.
Efter reformationen Först på 1600-talet började staden att växa igen. Man har i efterhand beräknat att staden hade en folkmängd på 800 invånare år 1600, och knappt 90 år senare, år 1684, 1 460 invånare. Med start i början av 1600-talet varade den så kallade stavangerrenässansen till mitten av det århundradet. Utländska konstnärer flyttade in till staden för att putsa upp de lokala, katolskt utsmyckade kyrkorna och gjorde Stavanger till ett centrum för konstnärer under 1600-talet. Den första representanten för stavangerrenässansen var den nordtyske målaren Peter Reimers. Andra var Gottfried Hendtzschel, Thomas Snekker och Andrew Smith.
Pest utbröt år 1618 och 1629, och år 1633 brann två tredjedelar av staden ned till grunden; detta innefattade även den gamla medeltida staden. Även år 1684 bröt en brand ut, och ödelade 150 av stadens 350 hus, och endast två år senare, år 1686, förlorade staden sina stadsrättigheter. Dessa gavs dock tillbaka redan år 1690 då folket byggt upp stora delar av staden igen. Från år 1700 till 1701 genomfördes en fullständig folkräkning, som visade att staden hade 1 385 invånare.
Industristad thumb|Kapten H. Langes karta över Stavanger från 1882. Inte förrän under 1800-talet fick staden åter ett ekonomiskt uppsving som gav tillväxt. Tillväxten har sin grund i den blomstring av sillfiske, skeppsbyggeri och konservburksindustri som växte fram under 1800-talet, och senare också sjöfarten. Stavanger fortsatte att vara en typisk industristad fram till början av 1950-talet, i motsats till dagens situation då staden fungerar först och främst som ett administrativt centrum för näringslivsverksamhet för in- och utlandet. 5 juli 1825 avgick slupen Restauration från Stavanger med immigranter till Amerika; detta var upptakten till den stora utvandringen till USA.
Jæderbanen till Egersund öppnades 1878, och stationsbyggnaden byggdes på Kannikåkeren vid Breiavatnet. 15 april 1883 visades den första föreställningen på Stavangers nybyggda teater, som senare skulle bli mer känd som Stavangers Akropolis.http://www.sceneskifte.no/prosjekt/historisk-tilbakeblikk , Sceneskifte.no, läst 4 augusti 2016 (på norska) Här byggdes det under åren 1888 till 1897 flera stora institutionsbyggnader såsom Rogaland Teater, Stavanger Sportshall, Stavanger museum och de äldre delarna av Stavangers sjukhus. 1885 öppnades stadens stadsbibliotek, och år 1887 Stavangers egen turistförening. Fotbollslaget Viking FK grundades 1899. År 1921 var Rosenbergs mekaniska verkstad bland Skandinaviens största skeppsvarv, och år 1925 blev staden åter en biskopsstad, 800 år efter upprättandet av biskopsstiftet och byggandet av domkyrkan.
Andra världskriget thumb|Roda sjunker Den 9 april 1940 angreps Sola flygplats av sex stycken Messerschmitt Bf 110 precis innan kl 8. Inte långt efter ankom fientliga bombflygplan och bombardemanget varade i en timme, tills tio långsamtflygande Junkers Ju 52 kom in över flygplatsen med fallskärmssoldater, mellan tio och tolv till antalet i varje flygplan. Löjtnant Thor Tangvold ledde det norska försvaret av flygplatsen och kapitulerade klockan 10. Omedelbart efter det påbörjade tyskarna inflygningen av ytterligare trupper, bränsle och andra förnödenheter. Mellan 200 och 300 transportflygplan landade under invasionsdagen. Kort efter klockan 10 inledde de första kompanierna med tyska soldater sin marsch från Sola mot Stavanger.
Tidigt den 9 april insåg överste Gunnar Spørck som stod för kommandot över Jegerbataljonen att Stavangerhalvön var på väg att falla. Mobiliseringen av Rogalandsbataljonen flyttades därför snabbt från Sviland till Dirdal och Gilja, medan Jegerbataljonen flyttades samma dag till Oltedal.
thumb|«Æger» torpedjägare av Sleipner-klassen Dagen innan, den 8 april, ankrade det tyska lastfartyget Roda med den angivna lasten koks vid Ulsnes. Den norska tullen samt polisen fattade misstankar om annan last, då skeppet låg djupt i vattnet. Skeppet togs i beslag och fick order om att förflytta sig till Riska. Roda flyttade sig dock inte och kaptenen på fartyget Æger, Nils Bruun, beslutade sig för att sänka skeppet. Efter att ha skickat manskapet till livbåtarna sköt Æger 25 skott med 10 cm Bofors 40 automatkanoner utan att skeppet sjönk. Tidigt på morgonen den 9 april omdirigerades ett antal Junkers Ju 52 efter att ha deltagit i angreppet på flygplatsen vidare mot Æger. Efter ett massivt anfall, som också inkluderade tyska förluster av flygplan, träffades Æger av en fullträff och sattes ur spel och drev senare i land på Hundvåg, där de överlevande tidigare tagit sig i land. Totalt omkom 8 norrmän, sju av själva fullträffen. Roda sjönk något senare, och det visade sig att hon var fullastad med luftvärnskanoner, maskingevär och ammunition. thumb|Vraket av «Æger» vid land på Hundvåg
Omkring kl 12:30 var de första tyska soldaterna framme i Stavanger centrum. Staden erövrades utan våld, men det var då de första gnistorna till motstånd mot fienden tändes. Flera män lämnade staden, och tog sig till de norska trupperna inne i Gjesdal, för att delta i den väpnade kampen mot tyskarna. Polishuset, telefonkontoret, telegrafcentralen, hamnkontoret, tullhuset och gasverket var nu under fiendens kontroll.