Den här artikeln behandlar ön Storbritanniens historia.
Ön Storbritannien befolkades vid istidens slut. Förenade Kungariket, United Kingdom, som på svenska brukar kallas Storbritannien, bildades först 1707. miniatyr|Stonehenge, är ett av Storbritanniens mest kända byggnadsverk. Stensättningen byggdes troligen mellan 2500 f.Kr. och 2000 f.Kr.
Förhistoria (till år 43) Före romarnas ankomst beboddes öarna av keltiska folk (britanner i söder och pikter i norr). Dessa var besläktade både till språk och kultur med gallerna i nuvarande Frankrike. Kelterna hade troligen kommit till öarna som en krigarelit omkring år 600 f.Kr.. Deras kultur och språk hade sedan antagits av den existerande befolkningen. Få spår av de förkeltiska invånarna finns kvar.
Redan innan England och Wales hamnade under romerskt styre hade en påverkan därifrån börjat märkas. Genom Caesars erövring av Gallien hade deras keltiska grannar på andra sidan Engelska kanalen blivit en del av imperiet och den geografiska närheten medförde en spridning av den påverkan på kulturen det förde med sig. Genom att folkgrupper som bellovaci och belgierna begav sig över kanalen fanns även en mer direkt påverkan.
Det första romerska försöket att erövra Storbritannien gjordes av Julius Caesar år 55 och 54 f.Kr., men det dröjde till kejsar Claudius 43 e.Kr. tills öarna blev romerska. Vid romarnas invasion behärskades öarna av ett relativt stort antal keltiska stammar. De var ofta i strid med varandra och kunde därför bjuda mindre motstånd mot romarna.
Romartiden (44–410)
miniatyr|140px|Hadrianus mur. Under det första århundradet av romerskt styre förekom ett antal uppror. Ett av de mer betydande upproren leddes av drottning Boudicca, som var ledare för folkgruppen Iceni. Dessa, tillsammans med folkgrupperna Trinovantes och Catuvellauni skövlade bland annat den romerska huvudorten Londinium, föregångaren till dagens London. Iceni besegrades slutligen i ett slag och drottningen tog sitt liv. Claudius hade inte erövrat hela ön. Skottland kom att förbli utanför det romerska imperiet, men steg för steg erövrades resten av ön. Under Agricula erövrade Wales och i Anglesey förstördes centret för druidkulten. År 84 anfölls romarna av kaledonierna under Calgacus. De blev slagna (troligen vid Aberdeenshire), men de flesta kaledonska soldater lyckades fly.
Under Hadrianus regeringstid byggdes den mur som bär hans namn, Hadrianus mur. Den kom att bli viktig, inte bara som försvarsanläggning, utan även som kommersiellt centrum. Antoninus Pius byggde ytterligare en mur längre norrut, men denna var inte lika avancerad och övergavs snart. Med tiden blev ön mer och mer romaniserad, latin introducerades som skriftspråk, romersk kultur spreds, romersk lag infördes och med tiden kom även kristendomen. Till skillnad från sina grannar på andra sidan kanalen höll dock britterna kvar vid sitt gamla språk, latinet blev bara ett språk för eliten.
Under större delen av tiden under romerskt styre fanns det ett relativt stort antal soldater stationerade på ön. Under 300-talet började ön utsättas för sjöburna attacker av keltiska irländare och germanska saxare, samtidigt som pikterna fortfarande var ett konstant orosmoment i norr. Attackerna tilltog efterhand, samtidigt som hela romarriket blev mer och mer oroligt. Flera kejsare företog resor till Storbritannien, och en del upprorsmän startade sin bana här. Från 402 fick soldaterna ingen lön. År 410 drog så slutligen romarna tillbaka sina militära förband som behövdes på närmare håll; Rom hade plundrats samma år.
Medeltiden (410–1485)
miniatyr|Historisk karta över England i början av 900-talet. miniatyr|vänster|130px|Vilhelm Erövraren på Bayeuxtapeten.
Medeltiden räknas i Storbritannien från Romarrikets kollaps till slutet på rosornas krig.
Med start under 400-talet etablerade sig gaeler från ön Irland (senare specifikt benämnda skoter) i västra delen av nuvarande Skottland och bildade där kungariket Dalriada. Efter några hundra år av stridigheter med pikterna på norra delen av ön, bildades en enande statsbildning på 800-talet, Alba, föregångare till Skottland. Även kungadömet Strathclyde i söder inlemmades i riket.
Under folkvandringstiden, då romarna hade lämnat Britannia, förföll stadskulturen, och germanska folk - angler, saxare och jutar - anlände från kontinenten och tog över allt större landområden. Eftersom skriften var bortglömd under 400- och 500-talen har historieskrivningen blandats med myter, bland annat om kung Artur. Storbritannien delades upp i många små riken ofta styrda av de olika invandrade folkslagen. Anglosaxare var närvarande på Britanniens östkust på 300-talet, och övertog efter 570-talet stora delar av England (som är uppkallat efter anglerna). Ett dussintal småkungariken växte fram, som snabbt reducerade till sju stycken (se heptarkin). Av dessa blev med tiden Wessex dominerande.
Under 800-talet började nordiska vikingar sina härjningståg mot de brittiska öarna. För att få vikingarna att sluta med härjningarna slöt den anglosaxiska kungen Alfred den store av Wessex ett avtal med vikingarna och överlät allt land nordost om den gamla romerska vägen mellan London och Chester. Vilket gav upphov till namnet Danelagen om området (landet under dansk lag). Se även vikingatiden.
Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades normanderna under Vilhelm Erövraren besegra den anglosaxiska kungen Harald Godwinsson och göra sig till herrar över England. Normanderna organiserade landet efter feodalt mönster. Domesday Book, en jordebok som visade skatteinkomsterna i landet, upprättades. Under kung Henrik II erövrades stora delar av västra Frankrike. Konflikten mellan engelska och franska kungar om delar av Frankrike som båda gjorde anspråk på kom dock att pågå under lång tid. Irland erövrades av Henrik II 1171. I praktiken kontrollerade engelsmännen initialt bara ett område runt Dublin som kallades The Pale, men under århundraden utökades successivt engelsmännens kontroll över ön för att till sist göra Irland till en del av förenade kungadömena.
miniatyr|120px|Rikard Lejonhjärta. Rikard Lejonhjärta fortsatte krigen i Frankrike men deltog även i tredje korståget 1189–1192. England präglades av konflikt mellan de normandiska stormännen och den anglosaxiska befolkningen. Under Henrik III på 1200-talet pågick maktkampen mellan kungen och stormännen, som resulterade i att kungen gick förlorande ur konflikten. Henrik III blev tvingad att inkalla ett riksmöte, som sammankallade adeln, kyrkan men även det övriga folket, commons. Härmed lades grunden till det engelska parlamentet.
Wales utgjordes under tidig medeltid av ett stort antal kungariken och furstendömen. Det erövrades av Edvard I av England 1282, formellt 1284. Även Skottland var hårt ansatt av England under slutet av medeltiden, men efter de skotska frihetskrigen lyckades landet stadfästa sitt oberoende.
Den senare delen av medeltiden dominerades också av konflikten mellan engelska kungahuset och franska kungahuset om kontroll över olika områden i Frankrike vilket resulterade i det så kallade hundraårskriget 1337–1453. Konflikten med Frankrike skapade även oro i England. På 1400-talet växte motsättningarna mellan olika grenar av engelska kungahuset, Huset York och Huset Lancaster, för att slutligen gå över i inbördeskriget Rosornas krig åren 1455–1485.
Under denna krigiska tid präglades England av en snabb social utveckling där det engelska språket spreds inom statsförvaltningen. Textilproduktionen växte upp där vattenkraft och arbetskraft fanns och marknaden för jord och jordbruksproddukter utvecklades. På 1350-talet drabbades brittiska öarna hårt av digerdöden, vilket bland annat resulterade i brist på arbetskraft. Senare delen av medeltiden började handeln utvecklas igen, speciellt inom ullproduktion, väverier och en växande utrikeshandel.
Tidigmoderna Storbritannien (1485–1707)
miniatyr|140px|vänster|Elisabet I kröning. Efter medeltiden och rosornas krig kom renässansen till Storbritannien med reformationen. Huset Tudor hade makten. Från 1400-talet började England företa upptäcktsresor. Några kända engelska upptäcktsresande från denna tid är Henry Hudson, Walter Raleigh och Francis Drake. Under 1400-talet minskade högadelns makt och Henrik VIII av England 1509–1547 kom att styra enväldigt varvid statsförvaltningen centraliserades. Under Henrik VIII ökade motsättningen till katolska kyrkan, vars skatter och egendomar kungen drog in under 1530-talet. Henrik VIII införde den anglikanska kyrkan, något som ledde till uppror som dock slogs ner. Henriks VIII dotter Maria I återinförde dock katolicismen efter Henriks död. Maria efterträddes av sin halvsyster Elisabet I, som återinförde den engelska reformerta kyrkan, den här gången för gott. Under Elisabeths regeringstid växte den engelska sjöfarten, handeln och industrin. Englands stöd till protestantismen ledde till konflikt med dåtidens stormakt, Spanien. Efter att Elisabet låtit avrätta Maria Stuart, som blivit avsatt som Skottlands drottning, utbröt krig med Spanien som lät skicka en invasionsarmé mot England. Genom Englands seger över spanska armadan 1588, vann England herraväldet över haven. Engelska sjöfarare tillfogade Spanien svåra skador på deras handel.
Efter Elisabets död efterträddes hon av Maria Stuarts son Jakob I, varigenom Skottland och England förenades i en personalunion. Under Jakobs regering stärktes kungamakten, men även lågadeln och borgerskapet flyttade fram sina positioner. Motsättningarna växte för att under Jakobs efterträdare Karl I 1625–1649, utbryta i engelska inbördeskriget. Konflikten stod främst om religionen och hur mycket makt kungen skulle ha i landet. Katolikerna hoppades på stöd från kungamakten, medan de reformerta puritanerna vände sig mot kungamakten. Efter många konflikter mellan kungen och parlamentet utbröt inbördeskriget där kungen led nederlag i Naseby 1645 och avrättades 1649. Republik infördes med Oliver Cromwell som ledare (Engelska samväldet). Efter att ha krossat allt motstånd i Skottland och på Irland (som införlivades med England) upplöstes parlamentet och Oliver Cromwell lät sig väljas till lordprotektor. Cromwell styrde därefter enväldigt landet till sin död, 1658. Englands kolonialvälde i Västindien och Nordamerika växte i snabb takt under den här tiden. I Indien upprättades handelsstationer av Brittiska ostindiska kompaniet, som successivt erövrade Indien och drev ut de övriga europeiska konkurrenter. Efter Oliver Cromwell, återuppstod kungadömet Karl II av ätten Stuart som regent. En reaktion skedde mot de åtgärder som införts under republiken, med återställare, då främst inom kyrkan. Realunionen med Skottland genomfördes 1707, varvid Skottlands parlament uppgick i det Engelska och båda länderna förenades i ett rike under namnet Kungariket Storbritannien.
Det förenade kungariket (från 1707) Storbritannien blir ett imperium (1707–1837)