Giovanni Battista Riccioli, född 17 april 1598 i Ferrara,His books sometimes bear the mention "Ricciolus Ferrariensis" (Riccioli of Ferrara). Kyrkostaten, död 25 juni 1671 i Bologna, Kyrkostaten, var en italiensk astronom och katolsk präst i jesuitorden. Han är bland annat känd för sina experiment med pendlar och fallande kroppar, för sin diskussion av 126 argument gällande jordens rörelse och för att ha introducerat det nuvarande systemet för månnomenklatur. Han är också allmänt känd för att ha upptäckt den första dubbelstjärnan. Han menade att jordens rotation borde visa sig eftersom marken på en roterande jord rör sig med olika hastigheter vid olika tidpunkter.
Biografi Från 1620 till 1628 studerade han filosofi och teologi vid universitetet i Parma. Jesuiterna i Parma hade utvecklat ett starkt experimentprogram, bland annat med fallande kroppar. En av de mest berömda italienska jesuiterna på den tiden, Giuseppe Biancani (1565–1624), undervisade i Parma när Riccioli anlände dit. Biancani accepterade nya astronomiska idéer, som existensen av månberg och himlens flytande natur, och samarbetade med jesuitastronomen Christoph Scheiner (1573–1650) kring solfläcksobservationer. Riccioli nämner honom med tacksamhet och beundran.He was later to name a lunar crater after Biancani, among a host of men of science and astronomers, Jesuits and non-Jesuits.
År 1628 var Ricciolis studier avslutade och han prästvigdes. Han begärde missionsarbete, men den begäran avslogs. Istället fick han i uppdrag att undervisa i Parma. Där undervisade han i logik, fysik och metafysik från 1629 till 1632, och deltog i några experiment med fallande kroppar och pendlar. År 1632 blev han medlem i en grupp som hade i uppdrag att bilda yngre jesuiter, bland vilka Daniello Bartoli.Riccioli 1669, IV, p. 218 (under D for Daniel Bartholus Ferrariensis) Han tillbringade läsåret 1633–1634 i Mantua, där han samarbetade med Niccolò Cabeo (1576–1650) i ytterligare pendelstudier. År 1635 var han tillbaka i Parma, där han undervisade i teologi och även utförde sin första viktiga observation av månen. År 1636 skickades han till Bologna för att tjänstgöra som professor i teologi.
Riccioli byggde ett astronomiskt observatorium i Bologna vid College of St. Lucia, utrustat med många instrument för astronomiska observationer, som teleskop, kvadranter, sextanter och andra traditionella instrument. Riccioli arbetade inte bara med astronomi i sin forskning, utan även med fysik, aritmetik, geometri, optik, gnomonik, geografi och kronologi. Han samarbetade med andra i sitt arbete, som andra jesuiter, framför allt Francesco Maria Grimaldi (1618–1663) i Bologna, och han höll en omfattande korrespondens med andra som delade hans intressen, som Hevelius, Huygens, Cassini och Kircher. Han tilldelades ett pris av Ludvig XIV som ett erkännande för sina aktiviteter och deras relevans för samtida kultur. Riccioli fortsatte att publicera om både astronomi och teologi fram till sin död. Han dog i Bologna vid 73 års ålder.Material in the "Biography" section has been compiled from Dinis 2003; Dinis 2002; Catholic Encyclopedia: Giovanni Battista Riccioli.
Vetenskapligt arbete Det nya Almagest
Ett av Ricciolis mest betydelsefulla verk var hans Almagestum Novum (Nya Almagest) från 1651,The old Almagest was Ptolemy's second-century book. ett encyklopediskt verk bestående av över 1500 foliosidor (38 cm x 25 cm) tätt packade med text, tabeller och illustrationer. Den blev en standardiserad teknisk referensbok för astronomer över hela Europa: John Flamsteed (1646–1719), den första kungliga engelske astronomen, kopernikaner och protestant, använde den för sina Gresham-föreläsningar; Jérôme Lalande (1732–1807) från Parisobservatoriet citerade den flitigtBut not necessarily favorably—some discussion of Lalande citing Riccioli is available in Galloway 1842 (pp. 93–97). trots att den var en gammal bok vid den tidpunkten; den katolska encyklopedin från 1912 kallar den jesuiternas viktigaste litterära verk under 1600-talet.Van Helden 1984 (p. 103); Raphael 2011 (pp. 73–76), which includes the quote about "no serious seventeenth century astronomer" on p. 76; Campbell 1921 (p. 848); Catholic Encyclopedia: Giovanni Battista Riccioli. Inom dess två volymer fanns tio "böcker" som täckte alla ämnen inom astronomin och relaterade till astronomi vid den tiden:
himmelsfären och ämnen som himmelsrörelser, ekvatorn, ekliptikan, zodiaken etc. jorden och dess storlek, gravitation och pendelrörelse etc. solen, dess storlek och avstånd, dess rörelse, observationer som rör den, etc. månen, dess faser, dess storlek och avstånd, etc. (detaljerade kartor över månen sedd genom ett teleskop ingick) mån- och solförmörkelser fixstjärnorna planeterna och deras rörelser, etc. (representationer av var och en sett med ett teleskop inkluderades); kometer och novor ("nya stjärnor") universums struktur – de heliocentriska och geocentriska teorierna, etc. beräkningar relaterade till astronomi.
Riccioli föreställde sig att Nya Almagest skulle ha tre volymer, men bara den första (med sina 1500 sidor uppdelade i två delar) färdigställdes.
Arbete som rör månen
Riccioli och Grimaldi studerade månen ingående, och Grimaldi ritade kartor över den. Detta material infördes i bok 4 av Nya Almagest.Riccioli 1651, pages 203 – 205 including map pages. Grimaldis kartor baserades på tidigare arbeten av Johannes Hevelius och Michael van Langren. På en av dessa kartor gav Riccioli namn på månens drag – namn som ligger till grund för nomenklaturen för månens drag som fortfarande används idag. Till exempel fick Mare Tranquillitatis (Lugna havet, platsen för Apollo 11:s landning 1969) sitt namn från Riccioli. Riccioli namngav stora månområden efter väder. Han namngav kratrar efter betydande astronomer och grupperade dem efter filosofier och tidsperioder.Bolt 2007 (pp. 60–61). Även om Riccioli förkastade den kopernikanska teorin, döpte han en framträdande månkrater till "Copernicus" , och han namngav andra viktiga kratrar efter andra förespråkare för den kopernikanska teorin, såsom Kepler, Galileo och Lansbergius. Eftersom kratrar som han och Grimaldi uppkallade efter sig själva ligger i samma allmänna närhet som dessa, medan kratrar uppkallade efter vissa andra jesuitastronomer ligger i en annan del av månen, nära den mycket framträdande kratern uppkallad efter Tycho Brahe, har Ricciolis månnomenklatur ibland ansetts vara ett tyst uttryck för sympati för en kopernikansk teori som han, som jesuit, inte kunde stödja offentligt.Whitaker 1999 (p. 65). Riccioli sade dock att han försatte kopernikanerna alla i stormigt vatten (Oceanus Procellarum).Bolt 2007 (p. 61). En annan anmärkningsvärd egenskap hos kartan är att Riccioli gjorde ett direkt uttalande om att månen inte är bebodd. Detta stred mot spekulationer om en bebodd måne som hade funnits i verk av Nikolaus av Cusa, Giordano Bruno och till och med Kepler, och som skulle fortsätta i verk av senare författare som Bernard de Fontenelle och William Herschel.Crowe 2008 (pp. 2, 550).Trois cent cinquante années de noms lunaires
Argument om jordens rörelse
En betydande del av Nya Almagest (bok 9, bestående av 343 sidor) ägnas åt en analys av världssystemfrågan: Är universum geocentriskt eller heliocentriskt? Rör sig jorden eller är den orörlig? Vetenskapshistorikern Edward Grant har beskrivit bok 9 som den "förmodligen längsta, mest ingående och auktoritativa" analysen av denna fråga som gjorts av "någon författare från 1500- och 1600-talen",Grant 1996 (p. 652). och enligt hans åsikt tydligen ersatte den till och med Galileos Dialog om de två viktigaste världssystemen - Ptolemaios och Kopernikus. Faktum är att en författare nyligen har beskrivit bok 9 som "den bok som Galileo skulle skriva".The TOF Spot. Inom bok 9 diskuterar Riccioli 126 argument angående jordens rörelse - 49 för och 77 emot. För Riccioli var frågan inte mellan Ptolemaios geocentriska världssystem och Kopernikus heliocentriska världssystem, för teleskopet hade omkullkastat det ptolemaiska systemet; Det stod mellan det geoheliocentriska världssystem som utvecklades av Tycho Brahe på 1570-taletGingerich 1973. (där solen, månen och stjärnorna kretsar kring en orörlig jord, medan planeterna kretsar kring solen – ibland kallat ett "geoheliocentriskt" eller "hybrid"-system) och Copernicus system. Som framsidan av Nya Almagest illustrerar (se figur till höger), föredrog Riccioli en modifierad version av Tycho Brahes system; så här beskrev han det system som "kom [hans] tankar" när han var i Parma: "det delar allt med det tychonska systemet, utom Saturnus och Jupiters banor; för [mig] var deras centrum inte solen, utan jorden själv". New Almagest, Book 6 De Sole
Stjärnstorleksargumentet Riccioli använde också teleskopiska observationer av stjärnor för att argumentera mot den kopernikanska teorin. Sett genom de små teleskopen på hans tid framstod stjärnor som små men distinkta skivor. Dessa skivor var falska – orsakade av diffraktion av ljusvågor som kom in i teleskopet och turbulenta rörelser i jordens atmosfär. Idag är de kända som Airyskivor, efter 1800-talsastronomen George Biddell Airy (1801–1892), respektive astronomiskt seende. De verkliga stjärnskivorna är i allmänhet för små för att kunna ses ens med de bästa moderna teleskopen, men under större delen av 1600-talet trodde man att dessa skivor som sågs i ett teleskop var faktiska stjärnkroppar.Graney & Grayson 2011. I den kopernikanska teorin var stjärnorna tvungna att ligga på stora avstånd från jorden för att förklara varför ingen årlig parallax sågs bland dem. Riccioli och Grimaldi gjorde ett flertal mätningar av stjärnskivor med hjälp av ett teleskop och gav en detaljerad beskrivning av deras procedur så att alla som ville kunde kopiera den. Riccioli beräknade sedan de fysiska storlekar som de uppmätta stjärnorna skulle behöva ha för att de båda skulle vara så långt borta som krävdes i den kopernikanska teorin för att inte visa någon parallax och för att få de storlekar som kunde ses med teleskopet. Resultatet i samtliga fall blev att stjärnorna var enorma – de dvärgade solen. I vissa scenarier skulle en enda stjärna överstiga storleken på hela universum enligt uppskattning från en geocentrist som Tycho Brahe. Detta problem som stjärnornas uppkomst i teleskopet utgjorde för den kopernikanska teorin hade noterats redan 1614 av Simon Marius, som sa att teleskopiska observationer av stjärnskivor stödde den tychonska teorin. Problemet erkändes av kopernikaner som Martin van den Hove (1605–1639), som också mätte stjärnskivor och erkände att frågan om enorma stjärnstorlekar kunde leda till att människor förkastade den kopernikanska teorin.Graney 2010a.
Astronomia Reformata (Reformerad astronomi) En annan framstående astronomisk publikation av Riccioli var hans Astronomia Reformata (Reformerad astronomi) från 1665 – ytterligare en stor volym, om än bara hälften så lång som Nya Almagest. Innehållet i de två överlappar varandra avsevärt; Reformerad astronomi kan betraktas som en kondenserad och uppdaterad version av Nya Almagest.
Reformerad Astronomi innehåller en omfattande rapport om Saturnus förändrade utseende. I avsnittet om Jupiter finns en tydlig uppteckning av en mycket tidig (om inte den tidigaste)Textbooks typically date the discovery of the spot to the 1650s. See, for example, Comins and Kaufmann 2009 (p. 454). observation av Jupiters stora röda fläck, gjord av Leander Bandtius, abbot av Dunisburgh och ägare till ett särskilt fint teleskop, i slutet av 1632. I det avsnittet införde Riccioli också rapporter om Jupiters molnbälten som uppstod och försvann över tid.Graney 2010b. Similar changes in the Jovian clouds belts occurred in 2010 (New Scientist 2010; BBC News 2010).