Ungernrevolten (ung: 1956-os forradalom; 1956-os népfelkelés) var ett folkuppror i Ungern 1956 riktat mot landets dåvarande regering styrd av det kommunistiska Ungerska arbetarpartiet, samt mot Sovjetunionens inflytande i Ungern. Den ägde rum mellan 23 oktober och 4 november.
Upproret inleddes med protester vilka snabbt stegrades till väpnad kamp. Upprorsmännen fick kontroll över stora delar av landet och en provisorisk regering under Imre Nagy bildades. Upproret kvästes av sovjetarmén som ingrep den 4 november och fick hjälp av ungerska säkerhetsstyrkor. Det väpnade motståndet upphörde den 10 november.
Förlopp
Upptakten Upptakten till revolten var avstaliniseringsprocessen som inleddes efter Josef Stalins död. Redan i juli 1953 tillsattes som premiärminister den reformvänlige kommunistiske politikern Imre Nagy på initiativ från Moskva. Den stalinistiske kommunistpartiledaren Mátyás Rákosi känd för sina blodiga utrensningar och personkult kring sin egen "visa ledarperson"Adjektivet "vis" var förbehållet exklusivt honom, och överträdelsen vid användning av ordet straffades; , förblev samtidigt partiledare och inledde en maktkamp.
Under Stalins sista levnadsår mellan 1950 och 1953 åtalades i Ungern mer än 1,3 miljoner och hälften sattes i fängelse - att jämföras med det lilla landets befolkning på mindre än 10 miljoner. 50 000 arresterades på falska anklagelser utan rättslig prövning. Mer än 2 350 dödades i summariska avrättningar, många fler dog i polisens celler och kommuniststyret inrättade tre koncentrationsläger för över 40 000 fångar. Även medlemmarna av kommunistpartiet förföljdes. Av 850 000 medlemmar år 1950 blev hälften kastade i fängelse, arbetsläger, avrättades eller emigrerade inom tre år. Till och med högt uppsatta kommunister som fyra inrikesministrar på rad blev avrättade för påstådd "statsfientlig verksamhet", "spioneri", "trotskism", "titoism", etcetera efter dom i teatraliska skenrättegångar, bland annat den kompromisslöse stalinisten László Rajk. Den femte inrikesministern (Sándor Zöld) dödade sin familj och begick självmord när han fick veta att han också skulle gripas.; (s.67:)"Åren 1950-53 åtalades mer än 1,3 miljoner människor (och hälften av dem sattes i fängelse). Dessutom arresterades uppskattningsvis 50 000 människor för falska anklagelser utan någon rättslig prövning.[a] Mer än 2300 människor dog i summariska avrättningar, men många fler fick ruttna och dö i polisens celler....[b]". Sebestyen bygger sitt påstående på [a] Lendvai, 'The Hungarians' s.483, samt [b] Borhi 'Hungary in the Cold War' s.117.Tamás Stark Hungarian Prisoners in the Soviet Union 1941-1955 (1945: Consequences and Sequels of the Second World War, bulletin från Internationella kommittén för andra världskrigets historia, Paris IHTP 1995:27-29 s.203ff) hävdar att 200 000människor deporterades från Ungern till lägren i Sovjetunionen för att aldrig återvända. Bland de deporterade ingick olika minoriteter - tyskar, ryssar, polacker och fransmän bosatta i Ungern. Var tredje ungersk familj var direkt utsatt för kommunistpartiets och säkerhetspolisens förtryck.Tony Judt Postwar s.192; "In Hungary, during the years 1948-53, about one million people (of the total population of less than ten millions) are estimated to have suffered arrest, prosecution, imprisonment or deportation. One Hungarian family in three was directly affected."
Ungern var också mycket viktigt för Sovjetunionen dels genom sitt geografiska läge och dels då landet hade en av den tidens största uranfyndigheter i världen, som hölls hemliga till den grad att även toppforskare inom kärnfysiken inte kände till detta. Det kommunistiska ledarskapet kamouflerade gruvor som utgrävningar av bauxit (aluminiummalm). Hela produktionen var exklusivt förbehållen för Sovjetunionen. miniatyr|274x274px|Flaggan med hål i var revoltens symbol. Här utanför parlamentet i Budapest vid 50-årsminnet av revolten. Nagy släppte ut fångar från arbetslägren och fängelser och tillät viss avkollektivisering av jordbruket. 1955 avsatte Moskva Nagy, då han anklagades för att inte kunna hålla ett fast grepp om landet och Moskvaregeringen fruktade att landet skulle närma sig NATO. Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov upplevde den hatade Rákosi som en belastning och denne ersattes i juli 1956 av Ernő Gerő, en annan stalinist. När Gerő befann sig utomlands i början av oktober passade oppositionen i kommunistpartiet på att ge en anständig begravning åt förre inrikesministern László Rajk som avrättats 1949 efter en maktkamp med Rákosi. Hundratusentals personer bevistade begravningen. Samtidigt beviljades reformkommunisten Imre Nagy återinträde i partiet. Dessa symboliska händelser, tillsammans med Gomułkas lyckade förhandlingar med ryssarna i Polen, väckte en stark förhoppning om förändring i Ungern.
Den 16 oktober 1956 organiserade sig universitetsstudenterna i staden Szeged i de Ungerska Studenters Förbund, oberoende från den officiella kommunistiska studentorganisationen. Den 22 oktober var organisationen etablerad i hela landet, och studenterna i Budapest publicerade ett manifest bestående av 16 punkter där de krävde industri- och jordbruksreformer, demokrati och yttrandefrihet. De krävde dessutom att Nagy skulle återinsättas, att Rákosi och hans medarbetare skulle ställas inför rätta och att sovjettrupperna skulle lämna landet.
Upproret miniatyr|Klipp från Universals journalfilm. Upproret inleddes den 23 oktober 1956 i samband med en studentdemonstration för solidaritet med Polen. Cirka 200 000 människor deltog, med krav på demokrati och reformer. Vid åttatiden på kvällen svarade Gerő i ett radiotal där han fördömde kraven och höll fast den rådande politiken. När Gerős svar blev känt ökade vreden. Stalinstatyn på Hjältarnas torg i Budapest vältes omkull och efter flera timmars hårt arbete med skärbrännare lyckades man symboliskt avlägsna diktatorns huvud. Senare under kvällen försökte en folkmassa tränga in i Radiohuset för att sända ut sina krav. Säkerhetspolisen, ÁVH, öppnade eld med kulsprutor mot demonstranterna. Många sårades och dödades. Snart utbröt generalstrejk, vapen delades ut, revolutionära arbetarråd upprättades spontant och samtidigt över hela Ungern i allvarlig konkurrens med statsmakten. Regimens svar var att byta ut Gerő mot János Kádár den 25 oktober som partichef.Chrusjtjov säger dock om Kádars regering: "[M]edlemmarna av Kadarregeringen [hade] blivit valda till sina ursprungliga ledande befattningar vid en av det ungerska kommunistpartiets kongresser vid vilken ordet fördes av ingen mindre än Rakosi själv. Följaktligen avvisar jag på det bestämdaste alla påståenden om att Kadar och hans regering var våra marionetter." (Chrusjtjov minns) Samtidigt bildade Nagy en revolutionär flerpartiregering som krävde Sovjets uttåg från landet, medan antisovjetiska attityder växte, ofta med återblick på den blodiga ungerska revolten mot Österrike 1848-49 och den mycket brutala behandlingen nationen fick vid den sovjetiska arméns intåg i andra världskrigets slut. "Ruszkik haza!" - "ryssar åk hem" blev ett vanligt klotter. Kommunistiska och socialistiska symboler som röda stjärnor, hammaren och skäran och diverse porträtt av kommunistledare höggs bort eller revs ner. miniatyr|285x285px|Demonstration i Budapest vid torget Kossuth Lajos tér mittemot parlamentet (bakom fotografen) Den sovjetiska Röda armén med 24 000 man och stridsvagnar gick till angrepp den 24 oktober, men slogs tillbaka med molotovcocktailsWilliam Taubman: Khrushchev. The Man and His Era s.295 och även tyngre vapen. Flera medlemmar av den ungerska säkerhetspolisen ÁVO/ÁVH och vissa stalinistkommunister lynchades av upprorsmännen. Situationen blev kaotisk, och Nagys tillsatta provisoriska regering hade inte kontroll över revolutionen.
De sovjetiska trupperna kommenderades ut med direktiv att angripa fascister, och det uppstod förvirring när upprorsmännen delade ut socialistiska flygblad och förklarade anledningen till upproret. Västerländska journalister rapporterade ofta om massdeserteringar från de sovjetiska styrkorna. Likaså hävdade Radio Free Europe gång på gång att sovjetiska soldater "visade vad de tyckte om kommunismen och sina herrar i Kreml genom att ansluta sig till frihetskämparna". Men avhoppen var i själva verket inte många. Bara 59 ryska soldater rapporterades saknade efter Ungernrevolten och det visade sig senare att nästan alla hade dödats. Däremot var det många inom den ungerska armén som anslöt sig till upproret. Den mest kända av dem var Pál Maléter.
Den 28 oktober inleddes en vapenvila och ryssarna meddelade nästa dag, den 29 oktober, att deras trupper skulle dra sig tillbaka från Budapest. På morgonen den 30 oktober skrev de ryska ledarna under en deklaration om "vänskap och samarbete" där de än en gång lovade att trupperna skulle lämna Budapest och dessutom att de var beredda att förhandla om närvaron av sovjetiska trupper i övriga delar av Ungern. När Chrusjtjov och de andra sovjetiska ledarna möttes vid niotiden i Kreml hade de svårt att bestämma sig för hur de skulle gå vidare i konflikten, men till slut verkade det som om alla var överens och Chrusjtjov sammanfattade mötet med att säga: "Vi är eniga. Det finns två vägar att gå. En militär väg, som innebär en ockupation, och en fredlig, tillbakadragande av trupper och förhandlingar. Vi bör ta den sistnämnda vägen." Enligt Victor Sebestyen tyder alla uppgifter på att Chrusjtjov menade vad han sa. Ett kort tag såg det ut som om en fredlig lösning var möjlig.
miniatyr|Ungerska civila vid en förstörd sovjetisk stridsvagn i Budapest. Den 30 oktober inträffade också det mest ökända slaget under revolten. På Republiktorget, Köztársaság tér, låg högkvarteret för kommunistpartiets Budapestavdelning där förutom politiker även några från säkerhetspolisen ÁVH befann sig. På morgonen hade de ryska och ungerska soldater som vaktade byggnaden dragit sig tillbaka i enlighet med vapenvilan. En grupp rebeller upptäckte ÁVH-männen och skottlossning utbröt. Efter att nyheten om vad som hände spred sig fick upprorsmännen snart förstärkning. Civila inne i byggnaden kontaktade myndigheterna och det ungerska försvarsdepartementet skickade fem stridsvagnar till platsen för att undsätta dem som försvarade byggnaden. Två av stridsvagnarna körde vilse på väg till Republiktorget och de som kom fram såg en ungersk stridsvagn som stred på rebellernas sida, så de började också att bombardera byggnaden. Det avgjorde striden. De som försvarade byggnaden gav upp. Flera av dem sköts direkt när de lämnade partihuset, däribland ordföranden för kommunistpartiets Budapestavdelning, Imre Mezõ. Andra lynchades av folkmassan. Sammanlagt tjugotre ÁVH-män dödades i händelsen. Några timmar senare visades händelserna på sovjetisk TV.William Taubman: Khrushchev. The Man and His Era (2005), , s.296. Många av de organiserade revolutionsgrupperna fördömde lynchningarna.Mark Kramer, "New Evidence on Soviet Decision-making and the 1956 Polish and Hungarian Crises" (PDF) , Cold War International History Project Bulletin, s.368-369
De ryska sändebuden Anastas Mikojan och Michail Suslov, vilka befann sig i Budapest, chockades av våldet på Republiktorget. De hörde talas om det som inträffat strax efter att de diskuterat vänskapsdeklarationen vid ett möte med Nagy och skickade dystra meddelanden till Moskva. Nagy antydde till Mikojan och Suslov att Ungern hade som långsiktigt mål att lämna Warszawapakten. Detta vidarebefordrade de också till Kreml.Mark Kramer, "New Evidence on Soviet Decision-making and the 1956 Polish and Hungarian Crises" (PDF) , Cold War International History Project Bulletin, s.369 miniatyr|Sovjetiska stridsvagnar som patrullerar Budapest den 31 oktober.