thumb|Internationella arbetsorganisationens flagga Internationella arbetsorganisationens konventioner är juridiskt bindande internationella traktat som ratificeras av organisationens medlemsstater. De berör arbetsmarknaden och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Internationella arbetsorganisationens (ILO) har sedan bildandet 1919 antagit knappt 200 konventioner.I juli 2011 uppgick antalet konventioner till 189. Se: Official titles of the CONVENTIONS adopted by the International Labour Conference .

Både konventionerna och rekommendationerna—som inte är juridiskt bindande—antas under ILO:s årliga internationella arbetskonferens där företrädare för medlemsstaterna, arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer deltar. Efter att en konvention blivit antagen är medlemsstaternas parlament skyldiga att ta ställning till eventuell ratifikation. Om staten ratificerar konventionen är den skyldig att anpassa lagstiftning och praxis i enlighet med dess innehåll.

ILO:s styrelse har utsett tio "kärnkonventioner". Dessa reglerar basala principer och rättigheter i arbetslivet. Dessa grundläggande konventioner behandlas i ILO:s Deklarationen om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljningsmekanism (1998). ILO inledde 2005 en kampanj för att få samtliga medlemsstater att ratificera dessa. År 2011 utgjorde antalet ratifikationer av de grundläggande konventionerna 86 procent av alla möjliga.Se fullständig tabell. Ytterligare fyra konventioner har utsetts till särskilt prioriterade. Enligt ILO bör dessa ratificeras av samtliga medlemsstater för att systemet med en internationell arbetsstandard ska fungera.

Varje konvention får ett särskilt nummer i turordning. Den första konventionen kallas således C1, den andra C2 och så vidare.

Process 500px|thumb|Tjänstemän vid internationella arbetskonferensen 1919. ILO är uppbyggt kring tre organ i ett system som kallas trepartism. Dessa tre organ är den internationella arbetskonferensen, styrelsen och internationella arbetsbyrån. Det är den internationella arbetskonferensen som utarbetar och antar nya konventioner. Den äger rum under tre veckor i Genève varje år. Vid konferensen finns representanter för de flesta medlemsstater: två regeringsombud och ett varsitt ombud för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna. Ofta finns en minister med i delegationen.

Konventionsförslag tar i regel flera år att förbereda. Arbetskonferensen och experter diskuterar förslagen i förväg och arbetsgivare, arbetstagare och regeringar måste komma överens om att konventionen behövs och kan implementeras i lagstiftningen (eller kollektivavtal).

Utarbetandet av en konvention börjar med att styrelsen bestämmer sig för att ta upp en fråga, till exempel nattarbete, på dagordningen för nästkommande arbetskonferens. Inför konferensen skriver internationella arbetsbyrån en analyserande rapport om hur de olika medlemsstaternas lagstiftning ser ut på området. Rapporten går på remiss hos staterna, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna. Under konferensen diskuteras sedan rapporten. De kommentarer som framförs under konferensen ligger till grund för en andra rapport med ett utkast om konventionsförslag. Utkastet diskuteras under en andra konferens där vissa ändringar kan göras. Därefter är det upp till församlingen att anta eller förkasta förslaget. För att antas behöver konventionen få minst två-tredjedelars majoritet.

Att en stat röstar för konventionen vid internationella arbetskonferensen innebär inte att staten därmed ratificerat den. Efter att konventionen antagits av ILO är det upp till varje medlemsstat att låta parlamentet, eller dylik församling, ta ställning till om landet ska ratificera den eller inte. Om den ratificeras träder den som regel i kraft efter tolv månader. Regeringen är ansvarig för att se till att den efterlevs.

Med tiden kan vissa konventioner komma att bli inaktuella. De kan då revideras genom att en ny konvention ersätter en äldre, eller utökas med protokoll med kompletterande föreskrifter. I dagsläget anses omkring 70 konventioner vara aktuella, medan övriga är i behov av revidering, är inaktuella, har provisorisk status eller väntar på att granskas på nytt.

Straffsanktioner ILO har inte rätt eller möjlighet att straffa medlemsstater som bryter mot konventionerna. Däremot försöker ILO få andra organisationer att införa dem i sina egna avtal. Ett exempel på detta är EU som infört kärnkonventionerna i sitt tullpreferenssystem. ILO har även ett övervakningssystem och en domstolsliknande procedur som ska hantera potentiella övertramp.

Varje land som har ratificerat en konvention måste lämna rapporter till ILO vart femte år. Där ska de beskriva hur de arbetar för att leva upp till konventionens innehåll. För kärnkonventionerna ska rapporter lämnas vartannat år. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer har också möjlighet att lämna sin syn på saken. Dessa rapporter granskas av en expertkommitté, bestående av runt tjugo oberoende jurister, som presenterar sina slutsatser under den internationella arbetskonferensen.

Arbetsmarknadens parter och andra länder har också rätt att anmäla en medlemsstat för brott mot ratificerade konventioner. Anmälan tas upp under arbetskonferensen och det anklagade landet får försvara sig i en speciell kommitté. Ett exempel på ett särskilt allvarligt fall var Burma vars militärjunta ansågs ha använt sig av tvångsarbete (se konvention C29). ILO uppmanade medlemsstaterna, deras arbetsmarknadsparter och internationella organisationer att utöva påtryckningar mot regimen. Det ledde bland annat till att EU upphävde sina tullförmåner för landet.

Internationella fackliga samorganisationen (IFS) ger varje år ut rapporten Kränkningar av fackliga rättigheter som sammanställer information av övergrepp mot fackliga rättigheter runtom i världen.

Särskilda konventioner Kärnkonventioner ILO har utpekat åtta konventioner som särskilt grundläggande. Arbetet med att ta fram dessa inleddes i början på 1990-talet då röster höjdes för att ILO behövde moderniseras och anpassas efter den nya världsekonomin. Under FN:s toppmöte för social utveckling i Köpenhamn 1994 antogs ett handlingsprogram som byggde på "kärnkonventionerna". Fyra år senare antog ILO Deklarationen om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljningsmekanism. Denna deklaration uppmanar samtliga medlemsstater att genomföra innehållet i de åtta kärnkonventionerna.

ILO-programmet Anständiga arbetsvillkor för alla (Decent Work for all) syftar till att förverkliga innehållet i kärnkonventionerna. Bakom initiativet låg Juan Somavia som valdes till posten som ILO:s generaldirektör 1999.

De åtta kärnkonventionerna är: C29: Konventionen angående tvångs- eller obligatoriskt arbete. Antogs den 28 juni 1930 och trädde i kraft den 1 maj 1932. C87: Konventionen angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten. Antogs den 9 juli 1948 och trädde i kraft den 4 juli 1950. C98: Konventionen angående tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Antogs den 1 juli 1949 och trädde i kraft den 18 juli 1951. C100: Konventionen angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Antogs den 29 juni 1951 och trädde i kraft den 23 maj 1953. C105: Konventionen angående avskaffande av tvångsarbete. Antogs den 25 juni 1957 och trädde i kraft den 17 januari 1959. C111: Konventionen angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning. Antogs den 25 juni 1958 och trädde i kraft den 15 juni 1960. C138: Konventionen om minimiålder för tillträde till arbete. Antogs den 26 juni 1973 och trädde i kraft den 19 juni 1976. C182: Konventionen om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete. Antogs den 17 juni 1999 och trädde i kraft den 19 november 2000.

Prioriterade konventioner Ytterligare fyra konventioner har status som särskilt prioriterade. Dessa är: C81: Konventionen om arbetsinspektion. Antogs den 11 juli 1947 och trädde i kraft den 7 april 1950. C122: Konventionen om sysselsättningspolitik. Antogs den 9 juli 1964 och trädde i kraft den 15 juli 1966. C129: Konventionen om yrkesinspektion inom jordbruket. Antogs den 25 juni 1969 och trädde i kraft den 19 januari 1972. C144: Konventionen om samråd på trepartsbasis för att främja ILO:s normer. Antogs den 21 juni 1976 och trädde i kraft den 16 maj 1978.

Lista över konventioner