Akkadiska (đđ”đ akkadĂ») Ă€r ett östsemitiskt sprĂ„k, som var starkt influerat av sumeriskan. Det anvĂ€ndes under perioden frĂ„n omkring 2500 f.Kr. till första Ă„rhundradet e.Kr. i Mesopotamien och i dagens Syrien. Under de sista Ă„rhundradena blev det i allt högre grad uttrĂ€ngt av arameiskan och anvĂ€ndes slutligen endast som skrift- och lĂ€rdomssprĂ„k. SprĂ„kets namn Ă€r avlett frĂ„n namnet pĂ„ staden Akkad. Akkadiskan var folksprĂ„k och Ă€mbetssprĂ„k i Mesopotamien liksom tidvis sprĂ„ket för internationell korrespondens i frĂ€mre Asien Ă€nda till Egypten.
Akkadiska Àr samlingsbeteckning pÄ tre nÀrbeslÀktade dialekter: gammalakkadiska, babyloniska och assyriska. Den medelbabyloniska sprÄkformen anvÀndes Àven som ett lingua franca i FrÀmre Orienten och Àr belagd, ofta i former pÄverkade av sprÄkliga substrat som exempelvis kanaaneiska, i dokument frÄn andra delar av regionen, exempelvis de sÄ kallade Amarnabreven.
FrÄn och med den medelbabyloniska perioden anvÀndes en sÀrskild dialekt, standardbabyloniska, för skrivandet av litterÀra texter i Babylonien och Assyrien. Denna litteraturdialekt Àr en syntes av gammal- och medelbabyloniska.
Klassifikation Med de övriga semitiska sprĂ„ken tillhör akkadiskan de afroasiatiska sprĂ„ken, en sprĂ„kfamilj som hör hemma i vĂ€stra Asien och Nordafrika. Inom de semitiska sprĂ„ken bildar akkadiskan en egen âöstsemitiskâ undergrupp. Den skiljer sig frĂ„n nordvĂ€st- och sydsemitiska sprĂ„k genom ordföljden subjekt-objekt-predikat (SOV), medan de bĂ„da andra grenarna oftast anvĂ€nder en predikat-subjekt-objekt- eller subjekt-predikat-objekt-ordföljd. Denna ordföljd gĂ„r tillbaka pĂ„ inflytande frĂ„n sumeriskan, som har SOV-ordföljd.
Dessutom anvĂ€nder akkadiskan som enda semitiska sprĂ„k prepositionerna ina (lokativ, alltsĂ„ svenska i, pĂ„, vid, med) och ana (dativ-allativ, alltsĂ„ svenska för, till, Ă„t). MĂ„nga beslĂ€ktade nordvĂ€stsemitiska sprĂ„k, som arabiskan och arameiskan, har istĂ€llet för dessa bi/bÉ (lokativ) respektive li/lÉ (dativ). Redan under akkadiskans förhistoriska, skriftlösa period hade ina och ana övertagit funktionerna hos de gemensamsemitiska prepositionerna b-* respektive l-*.
I motsats till de flesta övriga semitiska sprÄken har akkadiskan endast en frikativa, nÀmligen ឫ []. Akkadiskan har förlorat sÄvÀl de glottala som de faryngala frikativorna, vilka ingick i det rekonstruerade protosemitiska konsonantsystemet. Sibilanterna i akkadiskan var Ätminstone fram till gammalbabylonisk tid (cirka 1800-talet f.Kr.) uteslutande affrikator.
Historia och skrift Skrift thumb|Kilskrift (nyassyrisk teckenform)Ordtecken (OT), stavelsetecken (ST)1 = OT "blanda"Â /Â ST áž«i,2 = OT "vattengrav",3 = ST aÊŸ,4 = ST aáž«, eáž«, iáž«, uáž«,5 = ST kam,6 = ST im,7 = ST bir thumb|En akkadisk inskrift
Gammalakkadiska finns belagd frÄn 2600 f.Kr. Den skrevs med kilskrift, som tagits över frÄn sumererna. Till skillnad frÄn sumeriskan vidareutvecklades dock denna till en fullt utvecklad stavelseskrift, och dess ursprungliga logogramkaraktÀr trÀdde i bakgrunden. Framför allt för mycket vanliga ord som "gud" och "tempel" och sÄ vidare anvÀndes dock Àven i fortsÀttningen de motsvarande logogrammen. Tecknet AN kan till exempel Ä ena sidan stÄ som logogram för den generiska beteckningen "gud", Ä andra sidan beteckna guden An och Àven anvÀndas som stavelsetecken för stavelsen -an-. Dessutom anvÀnds samma tecken som determinativ för gudanamn.Lo, Lawrence. Akkadian . Ancient Scripts. LÀst 8 januari 2016.
Exempel 4 pĂ„ bilden till höger visar en egenart hos det akkadiska kilskriftssystemet: mĂ„nga kilskriftstecken kan anvĂ€ndas för att Ă„terge flera olika ord eller stavelser. Tecknet AážȘ kan exempelvis Ă„terge stavelserna aáž«, eáž«, iáž« och uáž«.
SprÄkutveckling Gammalakkadiskan, som anvÀndes till slutet av det tredje Ärtusendet f.Kr., skiljer sig frÄn sÄvÀl babyloniskan som assyriskan och trÀngdes ut av dessa dialekter. Redan pÄ 2000-talet f.Kr. var dessa bÄda senare huvuddialekter tydligt urskiljbara. Gammalbabyloniskan Àr, liksom Àven den nÀrstÄende mariotiskan, betydligt mer innovativ Àn den ganska arkaiska gammalassyriskan och den sprÄkligt och geografiskt mer avlÀgsna eblaitiskan. Exempelvis finns i gammalbabyloniskan för första gÄngen formen lu-prus (jag kommer att avgöra), istÀllet för Àldre la-prus. à andra sidan har Àven assyriskan utvecklat vissa nybildningar, som till exempel den "assyriska vokalharmonin", som dock inte Àr att jÀmföra med vokalharmonisystemen i turkiskan eller finskan. Eblaitiskan Àr mycket arkaisk. Den har fortfarande ett produktivt dualis liksom ett relativpronomen som sÀrskiljs efter kasus, numerus och genus. BÄda Àr försvunna redan i gammalakkadiskan.
Gammalbabyloniskan Àr kung Hammurabis sprÄk, pÄ vilket han skapade det som idag efter honom kallas Hammurabis lagar, en av de Àldsta lagtexterna i vÀrlden.
FrÄn 1400-talet f.Kr. talar man om "medelbabyloniska". GrÀnsdragningen bygger pÄ att kassiterna omkring 1550 f.Kr. erövrade Babylon och dÀrefter behÀrskade detta i över 300 Är. De gav upp sitt sprÄk till förmÄn för akkadiskan, men influerade inte sprÄket i nÄgon större omfattning. Under medelbabyloniskans blomstringstid gÀllde det i hela den gamla Orientens, inklusive Egyptens, vÀrld som diplomatins skriftsprÄk. Under denna tid upptogs ocksÄ talrika lÄnord frÄn nordvÀstsemitiska sprÄk och frÄn hurritiskan. Dessa var dock brukliga endast i det akkadiska sprÄkomrÄdets grÀnsomrÄden.
Under det andra Ă„rtusendet f.Kr. utvecklades Ă€ven den assyriska dialekten vidare. FrĂ„n omkring 1500 f.Kr. talar man om medelassyriska, en sprĂ„kform som Ă€r belagd i ett omfattande textmaterial. FrĂ„n den medelassyriska perioden, omkring 1500â1000 f.Kr., finns över 3 000 kilskriftstavlor bevarade frĂ„n bland annat Assur och assyriska administrativa centra i KhaburomrĂ„det.
Under det första Ă„rtusendet f.Kr. kom akkadiskan i allt större utstrĂ€ckning att anvĂ€ndas parallellt med arameiska. PĂ„ 700-talet f.Kr. var arameiskan allmĂ€nt anvĂ€nd vid sidan av akkadiskan i det nyassyriska riket. SprĂ„ken skrevs med olika tekniker: akkadiska skrevs med kilskrift pĂ„ lertavlor, medan arameiska skrevs med alfabetisk skrift pĂ„ bland annat lĂ€der. En relief frĂ„n Sanheribs palats i Nineve avbildar tvĂ„ skrivare, varav den ene skriver pĂ„ en skrivtavla med en stylus medan den andre antecknar, sannolikt pĂ„ arameiska, pĂ„ en lĂ€derrulle. Ăven samtida texter visar att sprĂ„ken anvĂ€ndes parallellt; arameiska anteckningar förekommer exempelvis pĂ„ akkadiska juridiska och ekonomiska lertavlor frĂ„n 600-talet f.Kr. FrĂ„n denna period skiljer man mellan de akkadiska sprĂ„kformerna "nyassyriska" och "nybabyloniska". Det nyassyriska riket nĂ„dde sin största utbredning under 600-talet f.Kr. Ă r 612 f.Kr. intogs och förstördes Nineve av mediska och babyloniska styrkor. En del av den assyriska armĂ©n tog sig dĂ€refter till Harran, dĂ€r AĆĄĆĄur-uballiáč II fortsatte kriget. Harran föll 610 f.Kr., men assyrierna gjorde med egyptiskt stöd ett misslyckat försök att Ă„terta staden 609 f.Kr.
Efter persernas erövring av Babylonien 539 f.Kr. fortsatte akkadiska att anvÀndas i sin senbabyloniska form. Under det första Ärtusendet f.Kr. trÀngdes sprÄket emellertid gradvis undan av arameiska som tal- och administrationssprÄk. Senbabyloniska fortsatte att anvÀndas bÄde muntligt och skriftligt under den persiska perioden, Ätminstone inom delar av den babyloniska urbana eliten, men sprÄkbytet till arameiska var sannolikt fullbordat senast i början av den hellenistiska perioden. Akkadiskan levde dÀrefter kvar som skriftsprÄk, framför allt i lÀrda och religiösa sammanhang, under den hellenistiska och parthiska perioden. Den yngsta sÀkert daterbara akkadiska kilskriftstexten Àr en astronomisk text frÄn Babylon som behandlar hÀndelser Är 75 e.Kr.
Dechiffrering
Det akkadiska sprÄket blev först ÄterupptÀckt dÄ dansken Carsten Niebuhr 1767 kunde göra omfÄngsrika avskrifter av kilskriftstexter och presenterade dem i Danmark. Genast inleddes stora anstrÀngningar att tyda sprÄket. Till sÀrskilt stor hjÀlp var i det sammanhanget flersprÄkiga texter, som bland annat innehöll parallella fornpersiska och akkadiska delar. Eftersom mÄnga kunganamn förekom i dessa texter kunde man identifiera Ätminstone enstaka kilskriftstecken, som presenterades för allmÀnheten 1802 av Georg Friedrich Grotefend. Redan dÄ var det möjligt att kÀnna igen att akkadiskan hörde till de semitiska sprÄken. Det slutgiltiga genombrottet i dechiffreringen av skriften och dÀrmed i tillgÄngen till det akkadiska sprÄket gjorde Henry Rawlinson i mitten av 1800-talet.
Dialekter Följande tabell visar de dialekter av akkadiska som hittills kunnat identifieras med sÀkerhet.
DialektRegion Assyriska Nordmesopotamien Babyloniska Central- och Sydmesopotamien Eblaitiska Nordsyrien (i och omkring Ebla) Mariotiska Mellersta Eufrat (i och omkring staden Mari) Tall Baydar Nordsyrien (i och omkring Tall Baydar)
Vissa vetenskapsmĂ€n (till exempel B. Sommerfeld 2003) antar ocksĂ„ att den âgammalakkadiskaâ som anvĂ€nds i de Ă€ldsta texterna inte var nĂ„gon föregĂ„ngare till de senare dialekterna assyriska och babyloniska, utan en egen dialekt, som dock trĂ€ngdes ut av dessa bĂ„da och tidigt dog ut.
LjudlÀra
DÄ akkadiskan som talat sprÄk Àr utdött och inga samtida uppteckningar av uttalet gjordes, kan den exakta fonetiken och fonologin inte lÀngre utforskas. Vissa slutsatser kan dock dras genom slÀktskapet med de övriga semitiska sprÄken och de olika varianterna av skrivningar inom akkadiskan.
Konsonanter
Den följande tabellen Äterger de ljud som sÀrskiljs i den akkadiska kilskriftsanvÀndningen. IPA-tecknen representerar det förmodade uttalet efter Streck 2005. I klamrar dÀrunder följer den transkription för detta ljud som antrÀffas i facklitteraturen, sÄvida det skiljer sig frÄn det fonetiska tecknet. Denna transkription har föreslagits för alla semitiska sprÄk av Deutsche MorgenlÀndische Gesellschaft (DMG) och betecknas dÀrför DMG-Umschrift.
 bilabial alveolar palatal velar glottal tonlös tonande tonlös tonande tonlös tonande tonlös tonande tonlös tonande Ejektivor   tâ (áč), tsâ (áčŁ)    kâ (q)    Klusiler p b t d   k g (ÊŸ)  Affrikator   ts (s), (ĆĄ) dz (z)       Frikativor       x (áž«)    Nasaler  m  n       Tremulanter    r       laterala approximanter    l       Centrala approximanter  w    j    Â
Vissa vetenskapsmÀn antar att lateralaffrikatan /ƥ/ hade ett frikativt uttal ([] eller []).
Vokaler
 frĂ€mre central bakre orundad rundad orundad rundad orundad rundad sluten i     u mellan e/ (e)      öppen   a   Â
Förutom ovanstÄende förmodar de flesta akkadologer att det fanns en bakre mellanvokal (o eller ). Kilskriften ger dock knappast bevis för detta.
Alla konsonanter och vokaler förekommer som korta och lĂ„nga. KonsonantlĂ€ngd uttrycks genom dubbelteckning av den ifrĂ„gavarande konsonanten, vokallĂ€ngd genom ett tvĂ€rstreck över vokalen (Ä, Ä, Ä«, Ć«). Denna skillnad Ă€r fonematisk, det vill sĂ€ga betydelseskiljande, och utnyttjas Ă€ven i grammatiken, till exempel iprusu (att han avgjorde) vs. iprusĆ« (de avgör).
Betoning
Om betoningen i akkadiskan Àr ingenting kÀnt. Visserligen finns det vissa hÄllpunkter, som den vokalutplÄningsregel som kortfattat beskrivs nedan, liksom vissa skrivningar i kilskriften som kan representera en betoning av bestÀmda vokaler, men hittills har ÀndÄ ingen betoningsregel kunnat bevisas.