Kungariket Jugoslavien (serbokroatiska: Краљевина Југославија/Kraljevina Jugoslavija) var en konstitutionell monarki och kunglig diktatur på Balkanhalvön i sydöstra Europa, som existerade under åren 1918–1945.
Mellan åren 1918 och 1929 hette landet Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Landet omfattade dagens Serbien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Montenegro, Nordmakedonien och största delarna av Kroatien och Slovenien förutom deras nordvästliga respektive västra delar.
Kungarikets skapelse Kungariket Jugoslavien bildades den 1 december 1918 under namnet Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, ofta förkortat SHS:s kungarike. Det nya kungariket proklamerades av kronprins Aleksandar Karađorđević, son till Peter I av Serbien. Det nya landet bildades genom att Kungariket Serbien gick samman med den endast två månader gamla Slovenernas, kroaternas och serbernas stat. Kungariket Serbien hade då redan dessutom erhållit Vojvodina och Baranja från Österrike-Ungern, förenats med kungariket Montenegro och redan innan första världskriget, som ett resultat av Balkankrigen, erhållit Makedonien. Detta följde den överenskommelse som skett på KorfuFirst World War - Primary Documents - The Corfu Declaration, 20 July 1917 under juni och juli 1917 mellan Kungariket Serbiens regering och den jugoslaviska kommittén som bestod av representanter för serber, kroater och slovener från Österrike-Ungern.First World War - Encyclopedia - The Corfu Declaration Någon folkomröstning om en förening av områdena hölls aldrig.
Kungariket Jugoslavien gränsade till Italien och Österrike i nordväst, Ungern i norr, Rumänien och Bulgarien i öster, Grekland och Albanien i söder och Adriatiska havet i väster.
Flera av de nya gränsdragningarna blev omtvistade. Efter att gränsstrider uppstod i Kärnten mellan österrikiska och jugoslaviska trupper 1918 och 1919 hölls en folkomröstning i området som delade Kärnten mellan de båda staterna. Staden Zadar i Dalmatien och några öar i Adriatiska havet hade givits till Italien i Versaillesfreden. Staden Rijeka hade fått status som fri handelsstad men ockuperades snart av italienska trupper och införlivades 1924 med Italien. Spänningarna om de nya gränsdragningarna fortsatte dock, då Italien krävde mer av den dalmatiska kusten och Jugoslavien krävde Istrien som tillfallit Italien, men som beboddes av en stor del kroater och slovener.
Politiska situationen Då den nybildade staten omformade konstitutionen och drev igenom de nya lagarna om hur det gemensamma parlamentet skulle utformas uppstod flera problem. Folkets rådsförsamling från Sloveners, kroaters och serbers stat och Kungariket Serbiens parlament beslöt att innan representanter till Representantförsamlingen kunde väljas skulle landet ledas av Provinsförsamlingen, ledda av den serbiske politikern Nikola Pašić. Detta godtog dock inte kungen, vilket utlöste en regeringskris i landet och man var tvungen att välja en ny representant att leda Provinsförsamlingen. Valet föll på Stojan Protić, även han från Pašićs Radikala partiet och den temporära församlingen påbörjade sitt arbete den 20 december 1918.<ref>Branislav Gligorijević, Parliament i političke stranke u Jugoslaviji 1919–1929</ref> Under perioden före valet till Konstitutionsförsamlingen styrdes landet av Provinsförsamlingen som bestod av alla valda representanter från alla regioner vid fredsslutet. En bred allians utgjorde även den serbiska oppositionen och politiska partier från det forna Österrike-Ungern som bildade ett nytt parti kallat Demokratiska partiet. Dessa kom att dominera Provinsförsamlingen.
Frågan om centraliseringen kom att bli den avgörande frågan för regeringsbildandet under en längre tid. Detta ledde till att bland annat de kroatiska delegaterna gick över i opposition från Demokratiska partiet. Dock var Radikala partiet i minoritet och Protić kände sig tvungen att lämna in sin avskedsansökan. Demokratiska partiet, under Ljubomir Davidović, gick då i koalition med Socialdemokraterna och bildade trots minoritet i Representantförsamlingen. Oppositionen bojkottade Representantförsamlingen och Davidović lämnade in sin avskedsansökan. Davidović kom dock att i direkt följd återigen bilda en ny regering sedan ingen annan kunde forma en ny. Sedan oppositionen fortsatte sin bojkott var Davidović tvungen att besluta de nya förslagen utan oppositionen. Han framförde en förfrågan till kung Peter I om omedelbara val till den nya Konstitutionsförsamlingen, då situationen var ohållbar. Då kungen vägrade kände Davidović att han inte hade något annat val och lämnade in sin avskedsansökan igen. Stojan Protić kom återigen att bilda regering med löften om mindre centralisering och landreformer. Sedan flera individuella representanter bytte sida hade nu Protić en majoritet i församlingen. Dock bojkottade nu istället Demokratiska partiet och Socialdemokraterna församlingen. Detta försatte Protićs regering i ett svårt läge men under 1920 skedde flera strejker, bland annat bland järnvägsarbetarna, och läget i landet var instabilt. Detta ledde till ett närmande mellan de två blocken. Protić lämnade sin post för att ge plats åt den mera neutrala Milenko Vesnić. Socialdemokraterna följde dock inte Demokratiska partiet, som en protest mot den aggressiva politik som delades av de andra mot kommunismen. Den tidigare frågan om centralisering fortsatte att vara den mest svårlösta frågan. Demokratiska partiet fortsatte att arbeta emot Radikala partiet och Vesnić använde detta som en ursäkt till att upplösa regeringen. Det ledde till en överenskommelse mellan Radikala partiet och Demokratiska partiet där radikalerna accepterade en ökad centralisering. Kroatiska förbundet och Sloveniens folkparti var mycket missnöjda med överenskommelsen och fick stöd av Protić som återigen lämnade in sin avskedsansökan. I september 1920 bröt dessutom ett bondeuppror ut i Kroatien mot den nya regeringens planer på centralisering och missnöjet riktade sig främst mot ministern Svetozar Pribićević.miniatyr|Nikola PašićEtt nytt problem dök snart upp. Vid den tidigare överenskommelsen hade det beslutats att allmän rösträtt skulle gälla, en röst per myndig invånare. Dock hade inga beslut fattats om kvinnors rösträtt. När kvinnorörelsen började göra anspråk på att få rösträtt fick de stöd från Sloveniens folkparti och Socialdemokraterna, medan Radikala partiet var emot. Demokratiska partiet var intresserat av att ge sitt stöd till förslaget men var inte tillräckligt motiverade att göra detta till en avgörande fråga och förslaget föll. Proportionerlig representation blev accepterad men i praktiken gjorde valsystemet (d’Hondts metod) att större partier och partier med stark lokal förankring gynnades.
Valet hölls den 28 november 1920 och utgången blev att Demokratiska partiet fick flest platser i det nya parlamentet, tätt följt av Radikala partiet. Detta var dock en förlust för demokraterna som varit dominerande i Provinsförsamlingen. Båda partierna hade svagt stöd i de regioner som tidigare varit delar av Österrike-Ungern, men detta gjorde mindre för Radikala partiet som öppet drivit sin valkampanj som ett serbiskt parti. De två starkaste framgångarna hade Kroatiska bondepartiet och kommunisterna i Makedonien gjort, som båda var starkt för decentralisering. Övriga platser i parlamentet hölls av mindre partier som även de var emot centralisering. Detta ställde Nikola Pasić i en stark position då Demokratiska partiet nu blev tvungna att liera sig med Radikala partiet om de ville nå centraliseringen. Dock var Pasić noga med att behålla goda relationer med den kroatiska oppositionen för andra eventuella optioner. De två största partierna var dock inte starka nog själva att nå majoritet men lierade sig med Jugoslaviska Muslimska Organisationen som sökte bevara Bosniens interna gränser och muslimska landägares äganderätt till jordbruksmarken i Bosnien.
Kroatiska bondepartiet vägrade svära trohetsed mot kungen, då de ansåg att monarkins varande endast kunde bestämmas genom en konstitutionell omröstning i parlamentet. Detta ledde till att de inte kunde inta sina platser i parlamentet. Dock kunde enkel majoritet nås i parlamentet för den nya konstitutionen som antogs den 28 juni 1921 då även en ny administrativ indelning av landet antogs. Den 16 augusti dog kung Peter I och han efterträddes av sin son Alexander I av Jugoslavien.
Den nya regeringen försökte integrera de olika regionerna och sätta fart på ekonomin i det nya landet men de många regionerna med ett stort antal etniska folkgrupper, språk och religioner var redan misstänksamma mot sina nya landsmän vilket gjorde arbetet med integrationen svårt. Den serbdominerade politiken väckte missnöje hos de andra folkgrupperna och Kroatiska bondepartiet, lett av Stjepan Radić, var en av de starkaste motståndarna till centraliseringen till Kungariket Serbien. Radić fängslades även av politiska anledningar men släpptes 1925 och återtog sin plats i parlamentet.
Under våren 1928 förekom hätska debatter mellan Radić och Svetozar Pribićević i parlamentet. Detta ledde till en nationalistisk opposition i Kungariket Serbien men provocerade även fram våldsreaktioner hos majoriteten i parlamentet, vilket inkluderade dödshot. Den 20 juni 1928 sköt en montenegrin från majoriteten i parlamentet vid namn Puniša Račić ner fem medlemmar från Kroatiska bondepartiet, däribland dess partiledare Stjepan Radić. Två dog omedelbart medan Radić sårades svårt och avled den 8 oktober. Oppositionen vägrade sedan att åter tillträda sina platser i parlamentet som varit platsen där flera av deras folkvalda blivit mördade och yrkade på omval. Den 1 augusti 1928 hölls ett möte i Zagreb där de krävde att Jugoslaviens konstitution skulle göras om från början.
Kunglig diktatur miniatyr|Kung Aleksandar I av Jugoslavien Snart därefter, den 6 januari 1929, med den politiska krisen i landet efter morden i parlamentet som motivering upplöste kung Alexander I av Jugoslavien konstitutionen och införde personlig kungadiktatur. Parlamentet blev därmed utan funktion, och bland de övriga förändringar som gjordes var en ny administrativ indelning av landet i nio stycken banat (administrativa områden) och att landet fick det nya namnet Kungariket Jugoslavien.
Kung Alexander bedrev en aktiv utrikespolitik. Han slöt vänskapsförbund med Storbritannien och Frankrike, för att gardera sig mot Italiens expansionspolitik. Dessa varade mellan 1920 och 1934. Han garderade sig även för Ungerns expansionspolitik genom att ingå en pakt kallad lilla ententen med Tjeckoslovakien och Rumänien 1920 och 1921. Balkanpakten skapades 1934 med Grekland, Rumänien och Turkiet för att skapa balans och stabilitet på Balkan. Förutom Italien och Ungern, ansågs Albanien och Bulgarien bedriva expansionspolitik.
År 1931 införde kung Alexander en ny konstitution, vilken gav kungen avgörande makt, även om allmänna val (som dock fortfarande inte inkluderade kvinnor) skulle hållas till parlamentet. Halva överhuset i parlamentet skulle utses direkt av kungen. Dessutom kunde lagar träda i kraft om endast ett av husen i parlamentet röstat för den nya lagen, så länge som kungen godkände den.geocities.org - dagtho - yugconst19310903
Den kroatiska oppositionen mot den nya konstitutionen var stark och 1932 utfärdade Kroatiska bondepartiet ett manifest för att försöka få slut på den serbdominerade politiken och diktaturen. Belgrad svarade med att fängsla många politiska opponenter, vilket inkluderade Kroatiska Bondepartiets ledare Vladko Maček. Under 1934 planerade kung Alexander att frige Maček och införa demokratiska reformer och förbättra relationerna mellan serber och kroater.