miniatyr|AJS 37 som målats röd med anledning av att verksamheten med Viggen vid F 10 upphörde i april 2000. Saab 37 Viggen är ett stridsflygplan konstruerat och byggt av Saab AB på beställning av Kungliga Flygförvaltningen (senare Försvarets materielverk). Första flygning skedde den 8 februari 1967 och leveranserna till Flygvapnet inleddes år 1971. Flygplanet var deltavingat med en nosvinge, så kallad canardvinge, som tillsammans med ett reverseringssystem (möjlighet att vända motorns utblås framåt) gav den möjlighet till att starta och landa på mycket korta sträckor, även vid hala banor. Dessa korta start- och landningssträckor var en förutsättning för att kunna verka från mindre flygfält och krigsskadade flygbaser. I Bas 90-systemet kom det att byggas kortare rullbanor särskilt anpassade efter denna förmåga.
Viggen tillverkades åren 1970–1990. Sista flygningen i aktiv tjänst skedde vid en avslutningsceremoni med två flygplan från Norrbottens flygflottilj (F 21) den 25 november 2005. Efter att Viggen-systemet tagits ur aktiv tjänst vid Flygvapnet, kvarstod det vid Försökscentralen (FMV:PROV). Den 26 juni 2007 genomfördes dock det sista flygpasset och fotopasset vid Försökscentralen med en rote Sk 37E Viggen, individ 37809 (Viktor 09) flögs av Mj Michael Rosenqvist med Jonas Beronius i baksits och individ 37813 (Viktor 13) flögs av Mj Rickard Mattsson med Per Johansson i baksits.
Planet avlöstes av JAS 39 Gripen. Viggen är sedan 2025 en del av Sveriges kulturkanon.
Namn Namnet anspelar på åskvigg, föremål som i folktron var förknippade med blixten, asaguden Tor och hans hammare. Det är även namnet på andfågeln vigg, vilket är en blinkning till flygplanets nosvinge. Nosvingen kallas canardvinge, vilket rakt översatt betyder andvinge. Viggen var det första svenska stridsflygplanet som konstruerades med en sådan.
Utveckling Utvecklingsarbetet med Viggen påbörjades redan år 1952, tre år innan dess föregångare Saab 35 Draken ens genomfört sin premiärflygning. Under konceptstudierna, som pågick fram till år 1956, studerades över 100 olika flygplanstyper för att utveckla det flygplan som skulle bli efterföljare till Saab 35 Draken och Saab 32 Lansen.
Flygvapnet hade tidigt under det kalla kriget insett sårbarheten med fasta flygbaser och utvecklade därför Bas 60-systemet. En strategi där man i en krigssituation skulle sprida ut flygstridskrafterna över många krigsflygbaser, med reservvägbaser och civila flygfält som alternativa flygbaser. Med Viggen ville man även kunna verka från mindre flygfält med kortare rullbanor än de ordinarie baserna, samt från flygbaser som skadats av fientlig bekämpning. Det var därför ett viktigt krav på Viggen att den skulle ha mycket kort start- och landningssträcka. Genom att utrusta flygplanet med extra vingar framför huvudvingarna, så kallade canardvingar, och reversering av motorverkan lyckades man få ner start- och landningssträckan till endast 500 meter."Flyghistorisk revy, 0345-3413, System 37 Viggen, Artikel av Erik Bratt" ÖP.jpeg Artikel i Östersundposten 1967-04-07 om Viggen och lokale sonen Bertil Dillner När Bas 60-systemet utvecklades till Bas 90 under 1980-talet började man anpassa flygbaserna efter denna förmåga genom att anlägga reservbanor med en längd på enbart 800 meter. Gripen ärvde denna förmåga för att kunna verka från samma flygbaser som Viggen. Nackdelen med deltavinge och canardvinge för stabila flygplan, är de kraftiga restriktionerna för tyngdpunktens placering i flygplanet. På Viggen visar det sig bland annat i motorns placering i flygkroppen, den måste helt enkelt placeras tillräckligt långt fram för att tyngdpunkten skall hamna framför planets aerodynamiska centrum, detta ger planet dess något rumphuggna utseende. Flygkroppens tvära avslut strax efter vingens bakkant inverkar menligt på luftmotståndet i transsonisk hastighet på grund av en ojämn areafördelning och leder till ett behov av större motor.
Ytterligare en anpassning till det svenska bassystemet var att fenan var fällbar för att flygplanet skulle kunna utnyttja hangarer som var avsedda för den betydligt lägre Saab 35 Draken.
Eftersom flygvapnets bemanning, liksom resten av försvarsmakten, bestod till största del av värnpliktiga utvecklades Viggen för att vara enkel att underhålla och betjänas av värnpliktig personal med begränsad teknisk träning arbetandes i fältmässiga förhållanden. Ett enskilt Viggen-flygplan kunde klargöras av en grupp bestående av fem värnpliktiga mekaniker ledda av en teknisk officer. Klargöring av ett Viggen-flygplan tog 10 minuter under normala förhållanden.
Fartkraven på Viggen var mach 1 på låg höjd och mach 2 på hög höjd. Vidare skulle Viggen även ingå i STRIL 60-systemet för Stridsledning och luftbevakning. Prototypen flög första gången den 8 februari 1967 klockan 10:57, med Saabs chefsprovflygare Erik Dahlström vid spakarna. Flygturen tog 43 minuter.
Utredningen av vilken flygplanstyp som skulle utvecklas genomgick fyra olika faser:
1300-utredningen 1300-utredningen bedrevs mellan åren 1952 och 1956: här drevs arbetet i flera omgångar med olika inriktning: första utkasten gjordes mellan hösten 1952 och våren 1954, och avsåg till en början ett så kallat interceptorplan som skulle möta överljudsbombflygplan i hastigheter runt 1,4 ggr ljudhastigheten, på hög höjd.
Dessa interceptorplan övergavs eftersom det nya flygplanets uppgifter innebar att de skulle kunna bära atomvapen och anfalla fientliga flygbaser direkt istället för att jaga själva bombflygplanen. När det gällde fientliga robotar var jaktplan och interceptorer inte användbara: den enda utvägen var att anfalla robotavfyrningsramperna. Därför behövdes tunga flygplan som kunde bära taktiska vapen.
Andra projektomgången skedde mellan februari 1954 och juli 1955 och var inriktad på nya attackflygplan som skulle ersätta Saab 32 Lansen. I tredje omgången mellan juli 1955 och oktober 1956 gavs klara direktiv om en viss flygplanstyp som vara ensitsigt, hantera en vapenlast på 600 kg och aktionsradie på 350 km på lägsta höjd med en toppfart på mach 1,2. Detta skulle vara ett enhetsplan som skulle fungera för både jakt, attack och spaning.
Sammanlagt gjordes cirka 100 olika utkast inom 1300-utredningen. Det slutgiltiga utkastet från 1300-utredningen var ett plan med beteckningen 1300-76, även kallat Saab 36 eller A 36, som kunde bära olika vapentyper, bland annat Robot 04. Detta plan skulle ha ett luftintag undertill och en Bristol Olympus 22-motor. En alternativ variant hade beteckningen 1300-77 och placerade luftintaget på ovansidan av flygplanskroppen. Projekt 1300 lades ned på grund av att kostnaden för flygplanet blev runt 400 miljoner kronor i 1964 års penningvärde, vilket ansågs alldeles för dyrt.
Flygplan 1300-01 var ett raketflygplan som skulle starta i vertikalt läge från en ramp (som en raket) och glidflyga ned från hög höjd i dubbla ljudhastigheten, avfyra raketer mot fientliga plan och sedan landa med ett vanligt landställ. Flygplan 1300-19 var ett tvåmotorigt raketflygplansutkast från hösten 1953 med en form som byggde på Saab 35 Draken. Flygplan 1300-25 var ett tvåmotorigt deltavingat jaktplan. Flygplan 1300-40 var ett flygplan med rak vinge inspirerat av USA:s F-104 och designat för mach 3. Flygplan 1300-50 var ett tvåmotorigt deltavingat attackplan. Flygplan 1300-71D var ett tvåmotorigt plan med motorerna mitt på deltavingen och en stabilisator designat runt mach 2.5. Flygplan 1300-72G och 1300-72H var varianter med två motorer inne i flygplanskroppen avsedda för runt mach 2.5.
1350/36-utredningen 1350/36-utredningen bedrevs mellan åren 1956 och 1958 till en början parallellt med 1300-utredningen. Denna utgick från att vidareutveckla Saab 32 Lansen och Saab 35 Draken och resulterade i ett låghöjdsattackplan som fick beteckningen Flygplan 1350 men även kallades Flygplan 36, samma beteckning som användes för 1300-76 (dock ej identisk med beteckningen A 36), och kom att ersätta detta plan som det primära projektet.
1400-utredningen 1400-utredningen bedrevs mellan åren 1956 och 1957 parallellt med såväl 1300-utredningen som 1350-utredningen som ett materialförnyelseprojekt som skulle leverera ett plan 2–3 år efter Flygplan 1300-projektets leverans. Detta var ett lättviktigt jaktflygplan som skulle kunna flyga runt mach 1,4 på låg höjd och runt mach 2,5 på hög höjd och bekämpa fientligt bombflyg. Detta skissades i ett flertal varianter med namn som 1404, 1405, 1407, 1408, 1410, 1419, 1420, 1423, 1425 osv. Allt arbete med flygplan 1400 kom emellertid att avbrytas i september 1957 av två skäl:
Den brittiske politikern Duncan Sandys utgav en så kallad vitbok där han deklarerade att Storbritannien inte skulle utveckla några fler bemannade jaktflygplan, utan istället satsade all utveckling på robotar, vilket fick den svenska flygstaben att deklarera att Saab 35 Draken skulle bli Sveriges sista bemannade militärflygplan, och som en konsekvens avstannade för ett tag alla projekt på Saab, samtidigt som försvarets robotutveckling prioriterades. Ett resultat av detta blev den kortlivade satsningen på Robot 330. Flygstaben fick ont om pengar och styrde därför om utvecklingen mot projekt som avsåg att utveckla så billiga flygplan som möjligt.
Dessa två faktorer ledde fram till att det slutliga förslaget från 1400-utredningen var ett mycket billigt flygplan som fick namnet Flygplan 1442. Hösten 1957 lades hela 1400-projektet ned och hade då kostat cirka 5 miljoner kronor.
1500/37-utredningen Efter nedläggningen av 1400-projektet arbetade Saab med olika utkast tills flygförvaltningen den 25 februari 1961 lade fram sin specifikation för 1500-projektet, som kravställde att det nya flygplanet skulle vara ett enhetsflygplan för jakt, attack och spaning, kunna starta från opreparerade landningsbanor på 500 meter, ha en aktionsradie på 400 km beväpnad med en Robot 04, flyga i mach 1,1 i markhöjd med möjlighet att nå mer än mach 2 på hög höjd. Redan efter en vecka kom de första utkasten på flygplanen i 1500-serien, och i mars gjordes en delredovisning av olika koncept för flygförvaltningen.
Den 23 september 1961 skickas en reviderad projektspecifikation till Saab. Denna var nu även godkänd av ÖB, och flygförvaltningen hade nu sänkt kraven på jaktförmåga och hög hastighet på låg höjd (nu mach 1). Det blir nu primärt ett attackplan som kravställs. Man krävde att planet skulle vara flermotorsäkert (klara att flyga med bara en motor) och väga runt 10 ton, och det skulle vara lätt att hantera i fält. Våren 1962 valdes slutligen utkastet Flygplan 1534 ut som Flygplan 37 och "typkonfiguration 1" fastslogs i juni 1962. Från denna punkt började utvecklingen av det första provflygplanet.
Försäljning Utöver de svenska beställningarna gjordes flera försök att sälja Viggen utomlands. Sommaren 1974 lanserades stridsflygplanet som Eurofighter Viggen. Eurofighter Viggen erbjöds till de länder och dess flygvapen som skulle ersätta sina F-104 Starfighter. Eurofighter Viggen erbjöds först till Belgien och Nederländerna, vilka behövde byta ut sin flygplan. Det svenska erbjudandet var att flygplanet skulle tillverkas i Belgien och Nederländerna och vara en del i ett större paket där Saab skulle bidra med en ny personbilsfabrik, Volvo med en ny lastbilsfabrik, samt flera fabriker för elektroniska komponenter till flygplanet. Kostnaden för erbjudandet värderades då till 500 miljoner brittiska pund. Vid samma tid pågick utvecklingen av jaktversionen JA 37, och i det svenska erbjudandet ingick full tekniköverföring till Belgien och Nederländerna. Eurofighter Viggen kom även att erbjudas till både Danmark och Norge. Konkurrenter till Eurofighter Viggen som offererade till dessa länder var amerikanska General Dynamics F-16 Fighting Falcon och franska Dassault Aviations Mirage F1E. År 1975 valde samtliga länder det amerikanska stridsflygplanet F-16 Fighting Falcon som ersättning till F-104 Starfighter.