miniatyr|300px|En frenologisk karta över hjärnan. Frenologin var ett av de första försöken att sätta mentala funktioner i relation till specifika delar av hjärnan. Medvetandefilosofi är den gren av filosofin som studerar medvetandets natur, mentala processer, mentala funktioner, mentala egenskaper och deras relation till den fysiska kroppen. Kropp–själ-problemet, det vill säga förhållandet mellan medvetandet och kroppen, betraktas ofta som den mest centrala frågan inom medvetandefilosofin, även om det finns andra frågor rörande medvetandets natur som inte involverar dess relation till den fysiska kroppen.
Dualism och monism kallas de två huvudsakliga skolor som försöker lösa kropp–själ-problemet. Enligt dualismen är medvetande och kropp i någon kategorisk mening separata från varandra. Den kan spåras tillbaka till Platon och Aristoteles Nussbaum, M. C. (1984): ‘Aristotelian dualism’, Oxford Studies in Ancient Philosophy, 2, 197–207.Nussbaum, M. C. och Rorty, A. O. (1992): Essays on Aristotle's De Anima, Clarendon Press, Oxford. samt sankhya- och yoga-skolorna inom hinduisk filosofi, men den formulerades mest precist av René Descartes under 1600-talet. Substansdualister hävdar att medvetandet är en självständigt existerande substans, medan egenskapsdualister menar att medvetandet är en grupp av självständiga egenskaper som emergerar från och inte kan reduceras till hjärnan, men som inte är en helt distinkt substans.
Monism kallas positionen som gör gällande att medvetande och kropp inte är två ontologiskt distinkta entiteter. Detta synsätt förespråkades först i västerländsk filosofi av Parmenides under 400-talet f.Kr. och accepterades senare av 1600-talsfilosofen och rationalisten Baruch Spinoza.Spinoza, Baruch (1670) Tractatus Theologico-Politicus. Fysikalister argumenterar för att endast de entiteter som postuleras av fysiken existerar, och att medvetandet förr eller senare helt kommer att kunna förklaras i termer av de entiteter som fysisk teori ständigt upptäcker och utvecklar. Idealister hävdar att det enda som existerar är medvetande och att den yttre världen antingen är mental själv eller en illusion skapad av medvetandet. Neutrala monister menar att det finns någon annan, neutral substans, och att både materia och medvetande är egenskaper av denna okända substans. De vanligaste monistiska positionerna under 1800- och 1900-talet har varit varianter av fysikalism; dessa positioner innefattar behaviorism, identitetsteorin, anomal monism och funktionalism.Kim, J., ”Mind–Body Problem”, Oxford Companion to Philosophy. Ted Honderich (red.). Oxford:Oxford University Press. 1995.
Många medvetandefilosofer har intagit antingen en reduktionistisk eller icke-reduktionistisk fysikalism och på olika sätt vidhållit att medvetandet inte är någonting separat från kroppen. Dessa tillvägagångssätt har varit inflytelserika i synnerhet inom naturvetenskaperna, särskilt inom sociobiologin, datavetenskapen, evolutionspsykologin och de olika neurovetenskaperna.Pinel, J. Psychobiology, (1990) Prentice Hall, Inc. LeDoux, J. (2002) The Synaptic Self: How Our Brains Become Who We Are, New York:Viking Penguin. Russell, S. and Norvig, P. Artificial Intelligence: A Modern Approach, New Jersey:Prentice Hall. Dawkins, R. The Selfish Gene (1976) Oxford:Oxford University Press. ISBN Andra filosofer har emellertid antagit en icke-fysikalisk position som utmanar uppfattningen att medvetandet är en rent fysisk konstruktion. Reduktionistiska fysikalister menar att alla mentala tillstånd och egenskaper med tiden kommer att förklaras av vetenskapliga teorier om fysiologiska processer och tillstånd. Icke-reduktionistiska fysikalister hävdar att, även om medvetandet inte består av någonting mer än hjärnan, så kan inte den mentala vokabulären, det vill säga de ord som vi använder för att beskriva mentala tillstånd, reduceras till fysikens språk och ”låg-nivåförklaringar”.Putnam, Hilary (1967). ”Psychological Predicates”, i W. H. Capitan och D. D. Merrill, eds., Art, Mind and Religion (Pittsburgh: University of Pittsburgh Press. Neurovetenskapliga framsteg har hjälpt till att klargöra vissa av dessa frågor. De är dock långt ifrån lösta och nutida medvetandefilosofer fortsätter att fråga hur de mentala tillstånden och egenskapernas subjektiva kvalitéer och intentionalitet kan förklaras i naturalistiska termer.
Kropp–själ-problemet
Kropp–själ-problemet rör förklaringen av förhållandet mellan medvetandet, eller mentala processer, och fysikaliska och biologiska kroppsliga tillstånd eller processer. Ett av filosofernas mål är att förklara hur ett icke-materiellt medvetande kan påverka en materiell kropp och vice versa.
Våra sinnliga erfarenheter beror på stimuli som ”träffar” våra olika sinnesorgan från den yttre världen och dessa stimuli tolkas och orsakar förändringar i våra mentala tillstånd. En persons vilja att äta en pizza tenderar exempelvis att få den personen att röra sin kropp på ett speciellt sätt och i en speciell riktning för att få tillgång till det åtrådda objektet. Frågan är då hur det kan vara möjligt för medvetna erfarenheter att uppstå ur en klump grå materia bestående endast av elektrokemiska egenskaper. Ett närbeläget problem är hur man ska förklara hur någons ”propositionella attityder” (det vill säga trosuppfattningar och viljeattityder) kan få den personens neuroner att sätta igång och muskler att dra ihop sig på exakt rätt sätt. Dessa är en del av frågetecknen som kunskapsteoretiker och medvetandefilosofer har sysselsatt sig med sedan åtminstone René Descartes.
Dualistiska lösningar på kropp–själ-problemet Dualism är namnet på en rad synsätt om förhållandet mellan medvetande och materia. Den börjar med påståendet att mentala fenomen i någon mening är icke-fysiska.Hart, W.D. (1996) ”Dualism”, i Samuel Guttenplan (org) A Companion to the Philosophy of Mind, Blackwell, Oxford, 265–7. En av de tidigaste formuleringarna av kropp–själ-dualism uttrycktes i de österländska hinduiska filosofiska skolorna Sankhya och Yoga (runt 650 f.Kr.), som indelade världen i purusha (medvetande/ande) och prakrti (materiell substans). I synnerhet skolan Yoga Sutra av Patanjali presenterar ett analytiskt närmande till medvetandets natur.
I västerländsk filosofi återfinns de tidigaste diskussionerna av dualistiska idéer i Platons och Aristoteles skrifter. Båda dessa menade av olika anledningar att människans intelligens (en fakultet hos medvetandet eller själen) inte kan identifieras med, eller förklaras i termer av hennes kropp.Robinson, H. (1983): ‘Aristotelian dualism’, Oxford Studies in Ancient Philosophy 1, 123–44. Den mest välkända formen av dualism formulerades emellertid av René Descartes (1641), och hävdar att medvetandet är en icke-utsträckt, icke-fysisk substans. Descartes var den förste som på ett klart sätt identifierade det tänkande livet med medvetande och självmedvetande, och som skiljde detta från hjärnan, som var intelligensens säte. Han var därmed den första att formulera kropp–själ-problemet i den nuvarande formen.
Argument för dualism Det huvudsakliga argumentet för dualism är att det tycks passa bra med den stora majoriteten av icke-filosofiska personers vardagsintuitioner. Om man frågar genomsnittspersonen vad medvetande är, så svarar denne vanligtvis genom att identifiera det med sitt själv, sin personlighet, sin själ eller sin tankevärld i stort. Detta i motsats till att medvetandet endast skulle "vara" det fysiska organet hjärnan - en variant på idén om att det endast finns en ontologisk entitet . Att tillvaron har en "inre" mental aspekt, skild från men samverkande med en "yttre", direkt observerbar, rumslig fysikalisk aspekt upplevs ofta intuitivt och fenomenologiskt uppenbart.
Ett annat viktigt argument för dualism är idén om att det mentala och det fysiska tycks ha sinsemellan annorlunda, och möjligtvis oförenliga, egenskaper.Jackson, F. (1982) ”Epiphenomenal Qualia.” Omtryckt i Chalmers, David red. :2002. Philosophy of Mind: Classical and Contemporary Readings. Oxford University Press. Mentala händelser har särskilda subjektiva kvalitéer som fysiska händelser saknar. Man kan till exempel rimligtvis fråga hur ett bränt finger känns, eller hur en blå himmel ser ut, eller hur ett fint musikstycke låter för en person. Men det är meningslöst, eller åtminstone konstigt, att fråga hur en tillströmning i upptagandet av glutaminsyra i hippocampus känns.
Medvetandefilosofer kallar de subjektiva aspekterna av mentala händelser för qualia. Det upplevs på något sätt att ha ont, att se en speciell nyans av blå, tänka en tanke och så vidare. Qualia är involverade i dessa mentala händelser, som tycks vara svåra att reducera till någonting fysiskt, även om de motsvaras av fysiologiska processer.
Interaktionistisk dualism thumb|René Descartes, porträtterad av Frans Hals (1648) Interaktionistisk dualism, eller helt enkelt interaktionism, är en särskild form av dualism som först förespråkades av Descartes i Meditationer. Under 1900-talet har dess mest betydelsefulla försvarare varit Karl Popper och John Carew Eccles. Synsättet går ut på att mentala tillstånd, som trosföreställningar och viljeattityder, interagerar kausalt med fysiska tillstånd.
Descartes berömda argument för detta synsätt kan sammanfattas på följande vis: Andreas har en klar och tydlig föreställning om sitt medvetande som ett tänkande ting utan rumslig utsträckning (det kan alltså inte mätas i termer av längd, vikt, höjd och så vidare). Han har också en klar och tydlig föreställning om sin kropp som någonting rumsligt utsträckt, möjlig att kvantifiera och utan förmågan att tänka. Från detta följer att medvetandet och kroppen inte är identiska eftersom de har sinsemellan radikalt annorlunda egenskaper.
Samtidigt är det dock klart att Andreas mentala tillstånd (viljeattityder, trosföreställningar och så vidare) har kausala effekter på hans kropp och vice versa: Ett barn rör en het spis (fysisk händelse) vilket orsakar smärta (mental händelse) och får honom att skrika (fysisk händelse), vilket i sin tur skapar en känsla av rädsla och vilja att skydda hos barnets mor (mental händelse) och så vidare.
Descartes argument är på ett avgörande sätt beroende av premissen att det Andreas tror vara ”klara och tydliga” föreställningar verkligen är sanna. Många nutida filosofer tvivlar på detta.Dennett D., (1991), Consciousness Explained, Boston: Little, Brown & CompanyStich, S., (1983), From Folk Psychology to Cognitive Science. Cambridge, MA: MIT Press (Bradford)Ryle, G., 1949, The Concept of Mind, New York: Barnes and Noble Joseph Agassi anser exempelvis att ett flertal vetenskapliga upptäckter gjorda sedan början av 1900-talet har undergrävt idén om att man har privilegierad åtkomst till sina egna idéer och föreställningar. Freud visade att en psykologiskt skolad observatör kan förstå en persons omedvetna motivationskrafter bättre än personen själv. Duhem visade att en vetenskapsteoretiker kan känna till en persons upptäcktsmetod bättre än personen själv, medan Malinowski har visat att en antropolog kan känna till en persons vanor bättre än den själv gör. Han menar också att moderna psykologiska experiment som får människor att se saker som egentligen inte är där utgör en solid grund för att avvisa Descartes argument, eftersom vetenskapsmän kan beskriva en persons sinnesupplevelser bättre än personen själv.
Andra former av dualism 400px|thumb|Tre varianter av dualism. Pilarna anger de kausala interaktionernas riktning. Egenskapsdualism visas inte.