Arkitekturens historia behandlar byggnadskonstens historiska utveckling och syftar till en systematisk beskrivning av dess konstnärliga, sociokulturella, politiska, ekonomiska och teknologiska mångfald. I den av människan konstruerade miljön analyseras förståelsen för materialens och byggelementens konstruktiva och fysiologiska egenskaper. Hur livets vardag och högtider, kollektivet och individen omgivits av mening (estetiska värden, ändamålsenlighet, proportioner, symboler).
För att uppnå denna systematik har man, kanske i första hand i väst, av tradition delat upp historien i perioder, världen i geografiska områden och byggnadstyper efter deras funktion och konstruktion. Som i all annan kulturhistorisk forskning ser man dessa grova uppdelningar som hjälpmedel ämnade att tydliggöra generella processer som ofta spänner över lång tid och omfattar flera distinkta kulturer, snarare än som entydigt bestämda skiljelinjer. Liksom inom andra kunskapsområden finns här många möjliga infallsvinklar, ståndpunkter och kategoriseringar.
Förhistorisk arkitektur
mini|höger|210px|Kaukasisk runddös med avancerat bearbetade stenar. Återfinns i grupper längs med bergsfloderna på gränsen mellan Europa och Asien. Omkring 3 000 f.Kr. mini|vänster|250px|Det megalitiska stenmonumentet Stonehenge i Amesbury, Storbritannien, består av cirklar av 5 meter höga stenar omgivna av ringformade vallar. Monumentet byggdes i flera faser omkring 3-2 000 f.Kr.
Innan människan ens blivit människa och skaffat sig "tak över huvudet" uppsökte hon miljöer som erbjöd säkerhet, skydd och gemenskap. I grottor omgav man sig med symboler för kollektivets värdegemenskap, avskilda rum (i vidaste bemärkelse) kunde associeras med olika säsonger, funktioner och ritualer. hyddor och tält och, tillsammans med kollektivets inledande stratifiering, organiserades dessa bostäder i temporära bosättningar och till och med samhällen.
Långt innan det skrivna ordets ankomst, var människan organiserad i nätverk som täckte stora områden. Kökkenmöddingar, spår av pålar i marken, murar tillsammans med gravhögar ger en bild av långväga handel, krig och utbyte av kunskap. Stonehenge är förmodligen det mest kända exemplet på gigantiska strukturer som pekar på ett välorganiserat samhälle och en motivation som förutsätter utvecklade trosföreställningar.
Efter den senaste istiden för omkring 10 000 år sedan började människan mer permanent odla marken och blev alltmer bofast.
Se vidare: Hällkista, enkeltgravskultur, gånggrift
De tidiga högkulturernas arkitektur
Stratifieringen i samhället ökade för omkring 6-3 000 år sedan och med den kultplatsernas och försvarsanläggningarnas storlek.
I Mesopotamien fanns varken sten eller trä att tillgå och man byggde därför i soltorkat tegel. Utrymmena mellan de konvexa lerklossarna fyllde man med vass och andra organiska material. Denna primitiva teknik gjorde att de sumeriska byggnaderna måste byggas om regelbundet, och deras städer byggdes därför ovanpå tidigare generationers verk. Efter ibland tusentals år av successiva överlagringar bildades högar av ruinmaterial, så kallade tell.
De starkt centraliserade sumeriska samhällena byggdes upp kring det regerande prästerskapet och de terrasserade pyramiderna, ziqquraterna. Den största och bäst bevarade ziqquraten finns i Chogha Zanbil i Khuzestan i södra Iran. Den byggdes omkring 1250 f.Kr. till guden Inshushinaks ära och är 25 meter hög med sidor på över 100 meter.
I forntida Egypten använde Nildalens natursten för att uppföra pyramider. Konstruktivt behärskade man pelaren och balken. Den sumeriska arkitekturen är kanske den äldsta men med de många olika kulturella invasionerna i området blandades den snart upp med andra och nyare traditioner. När världens kulturella centrum så småningom flyttades mot Medelhavet kunde ingenting jämföra sig med den egyptiska arkitekturens monumentalitet och anspråk på att ha existerat sedan tidernas begynnelse.
Indelning Arkitektur i forntidens Egypten Babylonisk arkitektur Sumerisk arkitektur Etruskisk arkitektur Minoisk arkitektur
Västerländsk arkitektur Antiken
miniatyr|Parthenon i Aten.
De egyptiska och persiska, centraliserade samhällenas tempel-palats ersattes i den urbana grekiska kulturen och dess romerska efterföljare av agoran omgiven av en stor variation av byggnadstyper som rymde offentliga inrättningar, affärer och tempel. Kring dessa allmänna platser utvecklades i Greklands stadsstater olika kulturer och arkitektoniska traditioner som tillsammans blev grunden för västerlandets arkitekturhistoria. I Grekland utgjorde fortfarande en akropolis städernas centrum och ofta viktigaste försvarsanläggning. Den grekiska arkitekturen hittade fram till sina idag klassiska ornament och proportioner stegvis och med många lokala variationer. Den grekiska arkitekturen blev med hellenismen en exportprodukt med spridning från Indusdalen till Gibraltar.
Genom att erövra de grekiska kolonierna i Italien ärvde romerska riket den grekiska kulturen men placerade den snart i ett nytt sammanhang och gav den nytt innehåll. Till den grekiska morfologin la man valvet och istället för den staplade grekiska arkitekturen introducerade man i stor skala gjutna konstruktioner som man utvändigt klädde med stenskivor.
Även om det grekiska inflytande är mycket påtagligt i den romerska arkitekturen kombinerade man det grekiska kolonnordningarna efter eget huvud och överträffade grekerna i storlek - inte bara vad gäller monumentalarkitekturen med kupoler som Pantheon, utan kanske framför allt inom nyttoarkitekturen i form av akvedukter och vägar.
Indelning Grekisk arkitektur Romersk arkitektur
Medeltiden
Bysantinsk arkitektur miniatyr|Hagia Sofia byggdes omkring 530 e.Kr. som manifestation av himmelriket på jorden fyllt av Guds heliga ljus och utgjorde den bysantinska kejsarkultens viktigaste propagandanummer. Kyrkan fick få efterföljare i väst, men kom att bli en viktig förebild för många moskéer. Istanbul, Turkiet. Samtidigt som folkvandringarna steg för steg ledde till det romerska riket fall i Västeuropa spred sig religiösa strömningar från Orienten in i Medelhavsvärlden. Sedan kristendomen blivit statsreligion i Rom förändrades snabbt det romerska riket. Samtidigt som folkvandringarna steg för steg fick Västrom att upplösas i sina beståndsdelar stod Östrom emot alla invasionsförsök och där tog en ny kristen arkitektur form.
Under perioden 300-500 e.Kr. ersattes i östra Medelhavet gradvis den antika kulturen av en ny kristen, den bysantinska arkitekturen. Där de grekiska och romerska templen vänt sig utåt den omgivande staden, uppstod med kristendomens kyrkor, vid sidan av basilikan, en ny byggnadstyp: Korskyrkan med förgylld kupol och utvändigt strävsystem som vände sig bort från "denna världen" och istället ville gestalta himmelriket. Antikens centralt placerade skulpturer ersattes av mosaiker och fresker med onaturlistiskt framställda figurer av orientaliskt ursprung. Justinianus Hagia Sofia förblev den kristna arkitekturens mästerverk under åtminstone 1 000 år.
Denna bysantinska arkitektur fick efter lång tid stort inflytande på det långsamt uppvaknade Västeuropa, i synnerhet i Italien och i den ottonska konsten i Tyskland. Först med den så kallade karolingiska renässansen återkom ett starkt antikt inflytande i arkitekturen. Dessa ansatser fick knappast något vidare spridning och överlevde sällan sina beskyddares ömtåliga riksbyggen.
Den islamiska arkitekturen blomstrade samtidigt i det moriska Spanien och inflytandet därifrån närde den långsamma kulturella återhämtningen i det kristna Europa.
Romansk arkitektur miniatyr|Santiago de Compostela, den romanska portiken mot Prateriastorget. miniatyr|Saint-Étienne de Nevers, Frankrike, koret med absider. Som namnet antyder återkom arkitektoniska motiv från antikens rom sedan väl även vikingarna slutat plundra kontinenten. Rundbågar, tunnvalv med gördelbågar, arkader med stödväxling och kryssvalv är dock bara delvis besläktade med antikens arkitektur.
Det blev dock den första arkitekturstilen med spridning över hela Europa sedan den romerska och det som satte fart på utvecklingen var pilgrimsfärderna mellan städer över hela kontinenten och framför allt Santiago de Compostela i västra Spanien. De stora skaror med pilgrimer som besökte kyrkorna på vägen skapade ett behov av större kyrkorum och i städerna längs med deras färdvägar växte därför nya ambitiösa kyrkor upp. Handelsmän, adel, riddare, konstnärer och bönder tog med sig intrycken från de kyrkor de besökte hem vilket skapade en sammanhållen stiltrend över hela Europa.
Den första europeiska stil utvecklade steg för steg allt det som kom att känneteckna det efterkommande gotiska skeendet, men ännu fanns inte allt detta samlat i en enda byggnad. I Saint-Savin-sur-Gartempe hittar ljuset in i sidoskeppen, men tunnvalvet i mittskeppet saknar klerestorium och ligger i mörker. I Saint-Sernin har galleriet omvandlats till klerestorium och lisener klättrar ända från golvet och upp över valvet, men fortfarande utan att rummet fylls av det ljus som utmärker gotiken.
Det är i den romanska arkitekturen som skulpturen börjar dyka upp i arkitekturen igen, tydligast kanske i basilikan Sainte-Marie-Madeleine i Vézelay.
När till slut även vikingarnas räder på kontinenten upphört i mitten av 1000-talet, inleddes en snabb återhämtning i väst. Den religiösa och ekonomiska blomstringen innebar att pilgrimer började vallfärda över kontinenten och nya praktfulla kyrkor uppfördes.
Gotisk arkitektur Gotisk arkitektur uppstod i Frankrike på 1100-talet och fick sitt genombrott i resten av Europa på 1200-talet. Gotiken är, till skillnad från den romanska rundbågestilen, en spetsbågstil. Gotisk stil utmärker sig främst genom stora glasytor, smala spiror, spetsbågar, kryssribbvalv och skelettartade stenstrukturer. Den gotiska stilen kom främst att användas i katedraler och andra kyrkor. Det var en "ljusets arkitektur" – avsedd att lyfta iakttagarens från det materiella till immateriella. I rum som flödade av ljus – gudomligt ljus – var något helt nytt. Konceptets poäng var att lyfta fram det andliga. Arkitekturens uppdrag var underordnat upplevelsen av det gudomliga.
Indelning Bysantinsk arkitektur Romansk arkitektur Gotisk arkitektur
Tidig modern tid
Renässansarkitektur
miniatyr|vänster|Tempietto, Donato Bramante, Rom, 1502. miniatyr|Korskyrkan Santa Maria della Consolazione i Todi följer Bramantes ursprungliga plan för Sankt Peterskyrkan i Rom, 1508–1607. Inom arkitekturen innebar den italienska "renässansen" inte bara att man återupptäckte resterna av den romerska arkitekturen utan även en pånyttfödelse för arkitekturteorin. Visserligen var Vitruvius verk känt redan långt tidigare, men med början i Florens och centrala Italien i början av 1400-talet förflyttades intresset från hantverkarna i byggnadshyttorna till de lärda humanisterna. De gjorde sig mer oberoende sedan inflytelserika adelsfamiljer ersatt kyrkan som de viktigaste uppdragsgivarna och genom att nyplatonismen möjliggjorde att man kunde hämta idéer direkt från det "hedniska" Rom. Den föregående mångfalden av olika stilar och influenser ersattes med de platonska kropparnas regelbundenhet och intuitiva proportioner och vertikal dynamik ersattes av harmonisk regelbundenhet. Samtidigt gjorde den nyuppfunna perspektivläran att man nu tyckte sig kontrollera rummet med rationellt förnuft. Arkitekterna kunde nu planera sin formgivning i betydligt högre omfattning och istället för att försöka förklara Guds och ljusets mystiska natur, blev huvudmotivet skapelsens lagbundenhet.
Man brukar i renässansarkitekturen se en utveckling som kan delas upp i fyra stadier: Ungrenässansen med Leone Battista Alberti och Filippo Brunelleschi Högrenässansen med Donato Bramante och Rafael den heterogena manierismen med Michelangelo, Giulio Romano och Andrea Palladio