Satyajit Ray (bengali: সত্যজিত রায় eller সত্যজিৎ রায়) ), född 2 maj 1921 i Calcutta, död 23 april 1992 i Calcutta, var en indisk filmskapare. Ray anses som en av de främsta under 1900-talets filmskapande. Han var även manusförfattare, förläggare, illustratör, grafisk designer och filmkritiker.
Ray anses vara en av 1900-talets största filmregissörer.Santas, Constantine (2002), Responding to film: A Text Guide for Students of Cinema Art, Rowman & Littlefield, , p. 18 Han växte upp i en kultur- och konstintresserad familj i Calcutta och studerade vid Presidency College och Visva-Bharati University. Sin karriär inledde han som en reklamtecknare, men drogs in i filmskapandet efter att ha träffat den franska filmskaparen Jean Renoir och sett den italienska filmen Cykeltjuven under ett besök i London.
Ray regisserade sammantaget 37 filmer, inklusive långfilmer, dokumentärfilmer och kortfilmer. Hans första film, Sången om vägen (Pather Panchali), vann elva internationella priser, bland andra "bästa dokumentär om människor" vid filmfestivalen i Cannes. Filmen bildar med Den obesegrade (Aparajito) och Apur Sansar "Aputrilogin". Satyajit Ray belönades med många olika priser och utmärkelser för sina verk, däribland 32 National Film Awards, åtskilliga internationella priser samt en Heders-Oscar år 1992.
Bakgrund och ungdom Satyajit Rays förfäder kan härledas i minst tio generationer bakåt. Rays farfar, Upendrakishore Ray, var författare, illustratör, filosof, förläggare, amatörastronom och ledare för Brahmo Samaj, en religiös och social rörelse i 1800-talets Bengalen. Sukumar Ray, Upendrakishores son, var en pionjär inom nonsensrim och barnlitteratur på bengali. Fadern dog när Satyajit Ray var knappt tre år gammal och modern Suprabha Ray hade låg inkomst. Ray studerade ekonomi vid Presidency College i Calcutta, även om han främst var intresserad av konst. På 1940-talet övertalade modern honom att studera vid Visva-Bharati University i Santiniketan, grundat av Rabindranath Tagore. Han var tveksam till att lämna Calcutta och han hyste inte så höga tankar om det intellektuella livet i Santiniketan. I Santiniketan kom Ray att uppskatta orientalisk konst. Han menade senare att han lärde sig mycket av de kända konstnärerna Nandalal Bose och Benode Behari Mukherjee. Ray gjorde senare en dokumentär om Mukherjee, The Inner Eye. Under besök till Ajanta, Ellora och Elephanta, utvecklade Ray en beundran för indisk konst.
Ray lämnade Santiniketan 1943 innan han hade avslutat den femåriga utbildningen och återvände till Calcutta, där han tog ett arbete på en brittisk reklambyrå, D.J. Keymer. Han trivdes med själva arbetet, men han tjänade bara 80 rupier i månaden, och de brittiska och de indiska arbetarna behandlades olika, bland annat fick de indiska anställda en lägre lön. Ray upplevde även att kunderna var korkade. Omkring 1943 frågade D. K. Gupta på det nystartade förlaget Signet Press Ray om han ville göra bokomslag, och gav honom fullständig konstnärlig frihet. Ray illustrerade omslagen till många böcker, däribland Jim Corbetts Maneaters of Kumaon och Jawaharlal Nehrus Discovery of India. Han arbetade även med en barnversion av Pather Panchali, en klassisk bengalisk roman av Bibhutibhushan Bandopadhyay, som fick namnet Am Antir Bhepu (Mangofrövisselpipan). Ray påverkades djupt av arbetet och hans första film kom att handla om Pather Panchali. Han gjorde inte bara omslaget, utan även illustrationer i boken, och många av hans illustrationer kom han senare att använda i filmen.
Tillsammans med Chidananda Dasgupta och flera andra grundade Ray år 1947 Calcutta Film Society, och kom därigenom att se och studera många utländska filmer. Han blev vän med många amerikanska soldater som var stationerade i Calcutta under andra världskriget och de berättade om de senaste amerikanska filmerna som visades i staden. Han blev även vän med en brittisk RAF-anställd, Norman Clare, som delades Rays passion för film, schack och västerländsk klassisk musik.
År 1949 gifte sig Ray med Bijoya Das, som var hans kusin på mödernet, som han haft ett romantiskt förhållande med sedan 1940."Satyajit Ray hade ett okonventionellt äktenskap. Han gifte sig med Bijoya (född 1917), den yngsta dottern till hans äldsta morbror, Charuchandra Das, år 1948 i en hemlig ceremoni i Bombay efter ett långt romantiskt förhållande som hade inletts omkring 1940, då han slutade på college. Giftermålet bekräftades i Calcutta följande år med en traditionell religiös ceremoni" , "Ties that Bind" av Arup Kr De, The Statesman, Kolkata, 27 april 2008 Paret fick 1954 en son, Sandip, som även han blev filmregissör. Samma år som paret gifte sig kom Jean Renoir till Calcutta för att filma Floden. Ray hjälpte honom med att finna inspelningsplatser på landsbygden. Ray berättade för Renoir om sin idé att filma Pather Panchali, och Renoir uppmuntrade honom att göra det. År 1950, skickade D.J. Keymer Ray till London för att arbeta på deras huvudkontor. Under de tre månader han var i London såg han 99 filmer, däribland den italienska neorealistiska filmen film Cykeltjuven (Ladri di biciclette) (1948) av Vittorio De Sica, som gjorde ett stort intryck på honom. Ray menade senare att han bestämde sig för att bli filmregissör då han gick ut från biografen efter att ha sett den filmen.
Apu-åren (1950–1959) Ray hade nu bestämt sig för att Pather Panchali, denna klassiska bildningsroman inom bengalisk litteratur, skriven 1928 av Bibhutibhusan Bandopadhyay, skulle bli det som hans första film skulle baseras på. Denna halvt självbiografiska roman beskriver den lilla pojken Apus uppväxt i en bengalisk by.
Satyajit Ray samlade ihop en oerfaren grupp filmarbetare, även om både hans kameraman Subrata Mitra och hans scenograf Bansi Chandragupta så småningom skulle komma att vinna stor uppskattning. Skådespelarensemblen bestod främst av amatörer. Ray använde sina egna besparingar och började filma i slutet av 1952. Han hoppades att så snart han färdigställt de första scenerna så skulle han kunna få ihop pengar att fortsätta sitt projekt, men detta visade sig dock bli svårt. Pather Panchali (Sången om vägen) filmades under hela tre år, vilket är ovanligt, eftersom det bara var möjligt att filma då och då, när Ray eller produktionsledaren Anil Chowdhury kunde få ihop mer pengar. Tack vare ett lån från Government of West Bengal, kunde filmen slutligen slutföras och släppas 1955. Den fick fin kritik och var populär, och belönades med många priser och visades länge både i Indien och utomlands. Under arbetets gång vägrade Ray att ta emot pengar från sådana som krävde förändringar i manuset eller som ville kontrollera producenten. Han ignorerade de råd han fick från myndigheterna att göra ett lyckligt slut där Apus familj skulle gå med i "ett utvecklingsprojekt". När han visade en scen för John Huston, som var i Indien för att leta efter inspelningsplatser till filmen The Man Who Would Be King, fick han ännu mer hjälp än han hade fått av Renoir. Det var den scenen med Apu och hans systers enastående vision av tåget som kör genom landsbygden. Det var den enda scen som Ray hade filmat på grund av hans begränsade budget. Huston berättade för Monroe Wheeler på New York Museum of Modern Art att en stor talang nu hade uppenbarat sig på horisonten.
Filmen fick mycket god kritik och The Times of India skrev att det vore absurt att jämföra den med annan indisk film, eftersom Pather Panchali var äkta film. Lindsay Anderson i Storbritannien skrev en mycket positiv recension av filmen. Kritiken var dock inte enbart positiv. Den franske filmskaparen François Truffaut ska ha sagt "Jag vill inte se en film med bönder som äter med händerna." när han sett filmen. Bosley Crowther, som då var en av de mest inflytelserika kritikerna på The New York Times, skrev en svidande recension som distributören Ed Harrison trodde skulle sänka filmen fullständigt då den släpptes i USA, men den kom istället att visas under anmärkningsvärt lång tid.
Satyajit Rays internationella karriär inleddes efter framgången med hans andra film, Den obesegrade. Denna film handlar om den eviga kampen mellan den unge mannen Apus ambitioner och modern som älskar honom. Många kritiker, däribland Mrinal Sen och Ritwik Ghatak, håller denna film ännu högre än den första filmen. Den obesegrade belönades med Guldlejonet på Filmfestivalen i Venedig. Innan han slutförde "Apu-trilogin", gjorde han två andra filmer. Den första var komedin Parash Pathar som följdes av Jalsaghar, en film om zamindarernas dekadens, som betraktas som en av hans främsta verk.
Ray hade inte tänkt att göra en trilogin då han gjorde Den obesegrade, utan den tanken väcktes först när han fick en fråga om det i Venedig. Den sista delen Apur Sansar gjordes 1959. Precis som de båda tidigare filmerna så är det många kritiker som anser att denna är den främsta i trilogin (Robin Wood, Aparna Sen). Två av hans Rays favoritskådespelare, Soumitra Chatterjee och Sharmila Tagore medverkar i denna film. I denna film lever Apu i fattigdom i ett hus i Calcutta med frun Aparna. De har ett ovanligt äktenskap, men det leder till tragedi. Efter att Apur Sansar fått hård kritik från en bengalisk kritiker skrev Ray en artikel för att försvara filmen, vilket var ovanligt (den andra gången gällde det filmen Charulata, som var Rays personliga favoritfilm).Ray nämner detta i Framgångarna påverkade inte hans liv i någon större omfattning. Han fortsatte att bo tillsammans med sin mor, farbror och andra släktingar i ett hyrt hus.
Från Devi till Charulata (1959–1964) miniatyr|stående|Rabindranath Tagore som Satyajit fick i uppdrag av Jawaharlal Nehru att skapa en dokumentär om. Satyajit Ray följde upp Apur Sansar med Devi, en film som handlar om vidskepelse i det hinduiska samhället. Sharmila Tagore spelar Doyamoyee, en ung hustru som avgudas av sin svärfar. Ray var orolig att censuren skulle förbjuda hans film, eller åtminstone tvinga honom att klippa om den, men Devi klarade sig från det. 1961 fick Ray i uppdrag av premiärministern, Jawaharlal Nehru, att göra en en dokumentär om Rabindranath Tagore, till minne av poetens födelse hundra år tidigare, en hyllning till den person som förmodligen påverkat Ray mest. På grund av begränsat filmmaterial av Tagore, stod Ray inför utmaningen att skapa en film utifrån bilder, vilket han menade krävde lika mycket arbete som tre spelfilmer. Samma år, lyckades Ray, tillsammans med Subhas Mukhopadhyay och andra att åter starta Sandesh, barntidningen som hans farfar en gång i tiden gav ut. Han hade sparat pengar under några år för att göra det möjligt. Dubbeltydigheten i namnet (Sandesh betyder både "nyheter" i Bengali och är namnet på en söt dessert som är populär i Bengalen) satte tonen för tidningen (både bildande och underhållande) och Ray började att illustrera tidningen och skrev berättelser för barn. Skrivandet kom att bli hans huvudsakliga inkomstkälla under de följande åren.
År 1962 regisserade Ray Kanchenjungha, det var hans första film som inte baserades på andra verk och även hans första färgfilm. Den handlar om en överklassfamil som tillbringar en eftermiddag i Darjeeling, en pittoresk bergsstad i västra Bengalen där familjen försöker få sin yngsta dotter förlovade med en högavlönad ingenjör som utbildat sig i London. Ursprungligen skulle filmen ha utspelat sig på en stor herrgård, men Ray ändrade sig och beslutade att filma i Darjeeling där han kunde använda många olika sorters ljus och dimma för att spegla spänningen i dramat. En road Ray märkte att medan hans manus möjliggjorde att man kunde filma under olika ljusförhållanden så misslyckades de som arbetade med en reklamfilm under samma tidpunkt att filma en enda scen, eftersom de behövde solsken.