Deckare eller detektivroman, ofta också kallat kriminallitteratur, är en genre inom populärkultur vars verk har en berättelse där huvudtemat är att skildra ett eller flera brott, medan den skyldiges identitet ofta är ett mysterium för läsaren. Genren finns som roman ("kriminalroman"), novell, spelfilm, TV-serie och tecknade serier. Ordet deckare har sitt ursprung ur ordet detektiv, eftersom huvudpersonen ofta är en privatdetektiv, men berättelsen kan också kretsa kring en kriminalpolis eller någon annan problemlösare (journalist, präst, psykolog etc), eller kring den skyldiga.
Deckaren och dess subgenrer Deckare är i vid mening den skönlitterära genre som sorteras under spänningslitteratur och som handlar om brott, hur de klaras upp, olika brottslingar och deras motiv. Genren särskiljs ofta från annan skönlitteratur i bokhandlar (egna avdelningar), litterära tidskrifter och prisutdelningar. Genren har flera egna litterära priser, inklusive Edgarpriset, Shamus award, Dagger-priserna och i Skandinavien Glasnyckeln. Dock är linjen mellan deckare och andra genrer såsom thriller, rysare och actionfilm å ena sidan och psykologiska och sociala romaner å andra sidan långt ifrån alltid glasklar.
Grovt sett finns det tre typer av deckare: de som utvecklats ur skälmromaner, de "tänkande" detektiverna, samt de vetenskapliga detektiverna. Ur dessa har flera underavdelningar uppstått, som:
Pusseldeckare Hade-jag-bara-vetat Brottslingen som hjälte Inverterad deckare Den hårdkokta deckaren Psykologisk thriller Procedur-deckare Socialdeckare Historisk deckare Verkliga brott Komisk deckare Spionroman Övernaturlig deckare Science fiction-deckare Parodi-deckare
Dessa subgenrer har blandats och gränserna emellan dem är mycket oklara. Gemensamt för dessa subgenrer är att ett eller flera brott och deras upplösning står i centrum. Mord är det vanligaste brottet, dels eftersom det är det mest spännande brottet ("det är när själva vår existens står på spel, när döden kommer in i bilden, som det plötsligt blir mer än småintressant. Då ställs allt på sin spets." enligt Per Olaisen), dels eftersom brottet är oåterkalleligt, inte lämnar något offer som kan vittna och ofta har ett strängt straff.
Deckargenren som helhet har haft sina största framgångar och främsta namn i den anglosaxiska världen.
Genrens regler Eftersom deckare är ett vitt begrepp kan det vara svårt att sätta upp några entydiga beskrivningar av hur en deckare "ska" se ut. Det har dock genom tiderna gjorts flera försök: S.S. Van Dine publicerade i september 1928 en lista över 20 regler, medan Ronald Knox gjorde en lista över 10 regler 1929. Bland dessa regler märks:
Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa mysteriet. Alla ledtrådar måste vara redovisade. Detta kallas rent spel eller "fairplay" Brottslingen måste ha figurerat tidigt i berättelsen Alla övernaturliga lösningar ska avfärdas under utredningens gång Brottslingen måste hittas genom logiska slutsatser - inte av en olycka, slump eller omotiverad bekännelse Detektiven får inte själv vara brottslingen
Vanliga termer och berättargrepp Följande är en översikt över några termer som återkommer i deckare eller diskussioner om deckare: Villospår ("red herring") är en ledtråd som leder åt fel slutsats Alibi är en misstänkts bevis för att vara oskyldig Motivet är brottslingens orsak att begå brottet Fåtöljdetektiv är en problemlösare som hittar svaret på gåtorna genom skarpsinne, snarare än att undersöka ledtrådar och ibland utan att ens flytta sig ur sin fåtölj. Typexemplet är Rex Stouts böcker om Nero Wolfe. Doktor Watson är en kompanjon till detektiven, vars funktion är att vara läsarens representant och ofta berättare. Namnet kommer från Sherlock Holmes följeslagare. Samling i biblioteket - när detektiven i slutet av berättelsen samlar de misstänkta för att ge en föreläsning om hur brottet gick till, och avslöjar den skyldige. Numera är detta en ganska ovanlig berättarteknik i böcker, men förekommer fortfarande ofta på film och TV. Utmaning till läsaren - där författaren bryter den fjärde väggen genom att utmana läsaren att lösa gåtan innan detektiven (det vill säga författaren) avslöjar det rätta svaret. I vissa fall redovisar författaren till och med på vilka sidor ledtrådarna som är nödvändiga för att lösa gåtan finns, såsom i Ellery Queens första nio böcker. Det låsta rummet och upp i rök är två subgenrer till pusseldeckaren, där gåtan handlar om hur ett "omöjligt" brott begåtts Meddelande från den döde är en återkommande gåta, där offret innan sitt frånfälle lämnat en kryptisk ledtråd till mördarens identitet
Historia miniatyr|I apokryferna finns berättelsen om Susanna i badet som innehåller ett tidigt korsförhör. Bild av Artemisia Gentileschi.
Förhistoria Berättelser om brottsutredningar finns från de tidigaste skrivna källorna. I en inledning till Great Short Stories of Detection, Mystery, and Horror från 1929 anger deckarförfattaren Dorothy L. Sayers fyra tidiga förfäder till genren: två berättelser från Tillägg till Daniel ur Gamla testamentet, en berättelse från Herodotos och en av Herakles myter. I berättelsen om Herakles och Kakos, menar Sayers, är Kakos en av de första i litteraturhistoren att falsifiera bevis för att förvirra sin förföljare. I Herodotos berättelse om kung Rhampsinitus används, enligt Sayers, för första gången i litteraturhistorien det låsta rummet som huvudtema. I den apokryfiska berättelsen om Susanna i badet (ca 150 f.Kr) förekommer ett förhör där hjälten Daniel bevisar att två vittnen ljuger genom att poängtera skillnaderna i deras vittnesmål; och i berättelsen om Daniel och Bels präster ges en tidig motsvarighet till samma låsta rummet-tema som i Herodotos berättelse. Genom listiga knep lyckas Daniel komma fram till att prästerna äter upp alla de offergåvor som ges till draken i Bel.Scaggs, ss. 7-8.
I ett annat antikt västerländskt exempel på ett tema som angränsar kriminalfiktionen, Sofokles tragedi Kung Oidipus (från ca 429-427 f.Kr), utreder Oidipus mordet på sin far utan att veta att det är han själv som begått det. Liksom i många övriga västerländska kriminalliknande berättelser fram till Upplysningstiden bygger Oedipus efterforskningar på övernaturliga och knappast helt rationella metoder, såsom Teiresias skärskådning.Scaggs, ss. 10-11. I Kina skrevs under Mingdynastin (1368 - 1644 e.Kr) folkberättelser om till exempel domarna Bao Gong An respektive Di Renjie. De senare baserades på berättelser om en verklig domare som levde ca 630-700 e.Kr. En ytterligare tidig inspirationskälla kan vara de mysteriespel som framträdde under den europeiska medeltiden. Liknande verk, fast självbiografiska, skildrade den franske före detta förbrytaren och senare polischefen Vidocq (1828). Samma typ av skälmhistorier finns på många språk. I Sverige finns exempelvis Lasse-Majas Robin Hood-artade brottsturné som gavs ut i biografiform 1833.
Den brittiska författaren och kritikern Julian Symons menar dock att de anförda exemplen från exempelvis Herodotos knappast uppgår till något mer än pussel eller gåtor, och att även om pussel förvisso är en viktig del av deckare, är det överdrivet att säga att det skulle röra sig om tidiga exempel på kriminalfiktion. Däremot menar Symons att exemplen från Daniels bok, som bara finns i den grekiska versionen, där skiljer ut sig, eftersom det också finns ett element av straff inbyggt. Berättelserna från Tillägg till Daniel är didaktiska och visar på hur man borde bete sig, ett inslag som Symons menar är en viktig del av kriminalgenren åtminstone fram till artonhundratalets mitt: de kriminella görs till de andra som klargör gränsen till det socialt accepterade beteendet.Scaggs, s. 9.
I många hämnddramer finns det inslag som påminner om kriminalromanen, bland annat tragedier från sen elisabetansk tid, kanske allra tydligast i The Revenger's Tragedy, förmodligen skriven av Thomas Middleton, men även i William Shakespeares Hamlet. Litteraturvetaren Gamini Salgado har identifierat hur den narrativa strukturen i Agatha Christies deckare från 1930- och 40-talen nästan helt motsvarar den femdelsstruktur som Seneca den yngres blodiga tragedier om kungafamiljers fall från första århundradet efter Kristus bygger på:
Exposition av de skeenden som leder fram till hämnd eller undersökning Anticipation där hämnaren planerar sin hämnd eller detektiven inleder sin undersökning Konfrontation där hämnaren eller detektiven konfronterar sin motpart Delvis utförande av planen, där förövaren temporärt ställer planen på ända Färdigställande av hämnd eller undersökning, där rättvisa skipas.
Salgados modell är en förfinad variant av Aristoteles Poetik, med ytterligare betoning av peripeti – i steget med det delvisa utförandet av planen – och anagnorisis, "upptäckten" eller "insikten", när hjälten får insikt och kunskap. Både peripetin och anagnorisis är centrala element av kriminalromanen.Scaggs, ss. 11-12.
Efter upplysningen I skönlitterär form kan Voltaires historiska roman Zadig (1747) vara den första där det finns deckarinslag. I kapitel 3 lär sig huvudpersonen Zadig att läsa naturen och använder den för att dra slutsatser om saker han inte sett med egna ögon. (Sekvensen lär enligt samtida kritiker ha varit inspirerad från en äventyrsberättelse av en chevalier de Mailly, som översatt den från en persisk förlaga.) Men även E.T.A. Hoffmann skrev noveller med kriminella inslag. 1839 kom Philip Meadows Taylors roman Confessions of a thug om den indiska thagger-kulten, som blev en bästsäljare.
Under 1800-talet kom flera kriminalberättelser, inklusive norrmannen Maurits Hansens roman Mordet på Maskinbygger Rolfsen (1839) och Carl Jonas Love Almqvists novell Skällnora kvarn (1838), som bägge följer brott och brottsundersökningar.
Edgar Allan Poe miniatyr|250px|Edgar Allan Poes berättelser skapade den moderna deckar-berättelsen. Den som brukar anges som skapare av den genre som vi idag känner igen som deckare är Edgar Allan Poe. Inspirerad av Hoffman och Voltaire, samt av samtida nyhetsrapportering, skrev han i 30-35-årsåldern tre noveller om C. Auguste Dupin, en bohemisk intellektuell man som har som hobby att lösa gåtor. Den första novellen, Morden på Rue Morgue (1841), handlade om ett mord i ett låst rum. De två andra, Mysteriet Marie Rogêt (1842-43) och Det undansnillade brevet (1844) innehöll en variation av samma element: amatördetektiven som följer en bana av intuitiv logik, knivskarp observationsförmåga och klarsynta slutsatser, samt en kompanjon i form av en namnlös berättare. "Poes historier är pussel – det är fråga om listiga intriger, där amatördetektivens logiska stringens ställs på svåra prov, och där ledtrådarna redovisas på ett något så när ärligt sätt" skriver Jan Broberg.
Mysteriet Marie Rogêt är dock annorlunda än de andra två ur en aspekt: intrigen bygger på en samtida välkänd sensation, nämligen det ännu ouppklarade mordet på cigarrflickan Mary Rogers. Verklighetens mord ägde rum i New York, men i novellen flyttades det till Paris. Liksom de två andra Dupin-novellerna publicerades det som följetong i tidningar, så när nya bevis hittades innan sista delen skulle publiceras, ändrade Poe slutet av historien. Den mycket analytiska stilen, framför allt i fokus på obduktionsdetaljer, har troligen utgjort inspirationen till efterföljaren Sherlock Holmes. I den första romanen om Holmes nämns till och med Dupin vid namn.
Det undansnillade brevet å andra sidan är unik bland de tre Dupinnovellerna i och med att det inte begås något mord utan enbart utpressning.
Mellanperioden miniatyr|Wilkie Collins skrev några av de första kriminalromanerna.