miniatyr|Andrij Mazur var en ärkediakon i den Rysk-ortodoxa kyrkan. Ärkediakon (latin: archidiaconus, "den förnämste diakonen") eller ärkedjäkne (svenska, historiskt) är ett kyrkligt ämbete som ursprungligen avsåg den främste diakonen vid en biskopskyrka.

Från medeltiden har det i vissa kyrkliga traditioner allt mer fått karaktären av ett prästämbete, och fungerat som den främste av kanikerna i ett domkapitel eller som biskopens ställföreträdare.

I Sverige benämndes ämbetet ärkedjäkne, men kom att spela en underordnad roll i jämförelse med det äldre ämbetet som domprost.

Ärkediakonatet som ämbete är fortfarande i bruk inom den Östortodoxa kyrkan och Anglikanska kyrkogemenskapen. Inom den Romersk-katolska kyrkan är det främst en hederstitel utan särskilt funktion, eller knuten till en begränsad del av kyrkan.

Historik

Ursprung Ärkediakonatet är belagt från 300-talet, och utgjorde då den främste av diakonerna vid biskopens kyrka, det vill säga katedralen eller domkyrkan. Liknande funktioner hade då redan förekommit sedan Fornkyrkans tid.

Ärkediakonen ledde de övriga diakonerna, övervakade deras arbete och ansvarade för utdelningen av allmosor. Han utsågs av biskopen, och kom att fungera som biskopens närmaste medhjälpare för att styra stiftet och ansvara för dess ekonomiska förvaltning. Ärkediakonen kunde också företräda biskopen vid vissa synodala möten.

Medeltiden Under 500-talet började ärkediakoner tilldelas ansvar för att utöva hela eller delar av biskopens tillsynsmyndighet över stiftets präster. Han fick också rang omedelbart efter biskopen. När biskopen avlidit kunde ärkediakonen tillfälligt styra stiftet i väntan på att en ny biskop utsetts. Inom Östkyrkan stannade utvecklingen därefter av, och ärkediakonens roll var som biskopens närmaste anförtrodda och medhjälpare i praktiska ärenden.

Inom Västkyrkan fortsatte däremot ärkediakonatets makt och betydelse i kyrkans organisation att öka, från 900-talet till 1200-talet. Ärkediakonatet fick en egen ställning, oberoende av biskopens, och började knytas till ett visst geografiskt område snarare än till den lokala biskopskyrkan. Ett stift kunde också delas i flera ärkediakonat, ämbetet kunde ges på livstid, eller tillsättas genom beslut av domkapitlet i stället för biskopen. Samtidigt blev det allt mera ovanligt att utse diakoner till ärkediakoner; i stället utses präster till ämbetet. De väljs ofta bland kanikerna i domkapitlet eller bland framstående präster i andra kollegiatskyrkor i området. Från 1000-talet hade ärkediakonerna i stort sett samma tillsynsmakt som biskopen och kunde även visitera församlingarna i sitt område. Det var dock bara biskopen som hade rätt att viga till kyrkliga ämbeten.

Rivalitet och maktkamp förekom därför både mellan stiftets olika ärkediakoner samt mellan ärkediakonerna och biskopen. Genom utnämningsmakten kunde domkapitlet också balansera biskopens makt. Från 1200-talet började därför en motreaktion, där många biskopar på olika sätt begränsade ärkediakonernas makt. Bland annat förlorade de rätten att utse egna ställföreträdare, att visitera församlingar när biskopen fanns i området och att döma i vissa rättsfall. Vid konciliet i Trent 1545–1563 avskaffade Västkyrkan slutligen merparten av ärkediakonernas makt.

Reformationstiden Vid konciliet i Trent hade dock reformationen redan inletts, och ämbetsindelningen och ämbetssynen påverkades på många håll i Europa. I de flesta av de nya lutherska och reformerta kyrkor som bildades i Europa kom ärkediakonatet att avskaffas helt. I Tyskland användes det till en början som en beteckning för en assisterande församlingspräst.

Ett undantag var Engelska kyrkan, som brutit med Rom redan innan konciliet i Trent, och kom att bevara något som liknar den medeltida Västkyrkans ärkediakonat med förvaltarskap och tillsynsrollen.

Modern tid Efter konciliet i Trent avvecklade Romersk-katolska kyrkan ärkediakonaten utanför domkyrkorna, medan ärkediakonatet vid domkyrkorna kvarstod men som en hedersutmärkelse utan tydlig funktion.

Inom den Rysk-ortodoxa kyrkan kunde förtjänta diakoner vid betydande kloster utses till archidiakon; i motsats till det historiska ursprunget benämndes den främste diakonen vid en katedralkyrka för protodiakon.

Nordiska förhållanden I Norden kom ärkediakonen – även benämnd ärkedjäkne (svenska) eller erkedegn (norska, danska) – under medeltiden att ingå i domkapitlet, och ha rang efter biskopen och domprosten eller dekanen. I Sverige hade samtliga stift en ärkedjäkne, men deras ansvar och roller är inte väl dokumenterade. I Norge fungerade erkedegnen som biskopens domare i kyrkliga rättsärenden.

Efter reformationen förlorade ärkedjäknen sin betydelse i de nordiska luthersk-evangeliska kyrkorna. Uppgifterna övergick framför allt till domprosten, och ämbetet drogs in.

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet användes ärkedjäkne som tjänstetitel i Gamla Finland, för kaplanerna i de svenskspråkiga församlingarna i Petri Pauli kyrka, Viborg, och Johanneskyrkan, Fredrikshamn.

Anglikanska kyrkor Ärkediakonatet överlevde Henrik VIII:s reformation av den Romersk-katolska kyrkan i England, och har inom Engelska kyrkan utvecklats till en tillsynsfunktion mellan biskop och dean (ungefär kontraktsprost). Ärkediakonerna får sin befogenhet på delegation av stiftets biskop, därför kan den variera mellan olika stift. Ämbetet är dock oftast knuten till ett visst geografiskt område.

När England, och senare Storbritannien, koloniserade andra områden kom titeln även att följa med till de missionsprovinser och senare självständiga systerkyrkor som bildades av Engelska kyrkan.

Se även Djäkne Ärkepräst

Referenser

Kategori:Kyrkliga titlar Kategori:Ugglan