Koralldjur (Anthozoa) är en klass inom stammen nässeldjur. Med cirka 7 500 nu levande arter och tio ordningar är koralldjuren den största klassen inom nässeldjuren. Flera utdöda ordningar finns beskrivna genom fossil.
Beskrivning Koralldjur är marina (havslevande) solitära eller kolonibildande polyper. Till skillnad från hos maneter, kubmaneter, bägarmaneter och hydrozoer finns hos koralldjur inget medusastadium. Anatomiskt utgörs en polyp av en säcklik kropp med en central maghålighet och en enda uppåtvänd kroppsöppning som fungerar som både mun och utsöndringsöppning. Munnen omges av en munskiva och en eller flera kretsar av tentakler som är försedda med nässelceller för födofångst eller försvar. Hos kolonibildande koralldjur är polyperna vid basen förbundna med varandra genom levande vävnad, coenenchym eller coenosarc som fungerar som kolonins gemensamma kroppsmassa. Många kolonibildande koralldjur har också yttre eller inre stödstrukturer av kalciumkarbonat eller hornartade ämnen (skleroproteiner) som bildar ett gemensamt kalk- eller hornartat skelett vilket stadgar kolonin. Koralldjur med skelett brukar i en trivial mening kallas koraller. De flesta solitära koralldjur är skelettlösa i den meningen att de inte har sådana stödstrukturer och har bara ett hydrostatiskt skelett (vätskeskelett) som ger polypkroppen form. Till sitt levnadssätt är koralldjur typiskt sessila och lever fastsittande på hårda underlag eller förankrade i bottensediment. Koralldjur förekommer världen över både i tropiska och tempererade hav men är särskilt förknippade med korallrev, särskilt koraller.
Etymologi Koralldjurens vetenskapliga namn, Anthozoa, är sammansatt av de grekiska orden anthos som betyder "blomma" och zoon som betyder "djur" och betyder "blomdjur", med syfte på polypernas blomlika utseende.
Systematik Systematiskt utgör koralldjur en av två stora utvecklingsgrenar, klader, inom nässeldjuren, och ses som systergrupp till Medusozoa, den andra stora kladen, som inkluderar nässeldjursgrupper med medusastadium. Den inre systematiken har huvudsakligen följt två olika indelningar, med skillnaden om två eller tre underklasser urskiljs. De två största underklasserna är sexstråliga koralldjur (Hexacorallia alternativt Zoantharia) och åttastråliga koralldjur (Octocorallia alternativt Alcyonaria). Den tredje och minsta underklassen är Ceriantharia (cylinderrosor) vars systematiska placering varit omdiskuterad. Om indelningen i två underklasser följs, urskiljs inte Ceriantharia som en egen underklass utan ses då som en ordning inom sexstråliga koralldjur. Det finns cirka 7 500 nu levande arter av koralldjur. I svenska vatten finns cirka 70 arter av koralldjur.
Koralldjur delas in i tre underklasser och tio recenta (nu levande) ordningar.
Klass Anthozoa — Koralldjur underklass Hexacorallia — sexstråliga koralldjur ordning Actiniaria — havsanemoner, 1145 beskrivna arter ordning Antipatharia — svartkoraller, taggkoraller, 272 beskrivna arter ordning Corallimorpharia — skivanemoner, 48 beskrivna arter ordning Scleractinia — stenkoraller, 1618 beskrivna arter, uppskattningsvis upp till 2628 arter ordning Zoantharia, 285 beskrivna arter underklass Octocorallia — åttastråliga koralldjur ordning Alcyonacea — hornkoraller, 3460 beskrivna arter ordning Helioporacea — blåkoraller, 6 beskrivna arter ordning Pennatulacea — sjöpennor, 232 beskrivna arter, uppskattningsvis cirka 300 arter underklass Ceriantharia — cylinderrosor, 136 beskrivna arter ordning Penicillaria ordning Spirularia
Flera undersökningar stöder Anthozoa som en monofyletisk grupp men den inre systematiken är inte helt utredd. Octocorallia har stöd som en monofyletisk grupp men stödet för Hexacorallia som en monofyletisk grupp är svagt beroende på den oklara relationen till Ceriantharia. Cylinderrosor och svartkoraller placerades ett tag i en underklass kallad Ceriantipatharia men denna används inte längre då cylinderrosor och svartkoraller inte bildar en monofyletisk grupp. Inom Octocorallia ses sjöpennor, ordningen Pennatulacea, och blåkoraller, ordningen Helioporacea, som monofyletiska. Hornkoraller, ordningen Alcyonacea, är en stor ordning vars systematik är inte helt utredd. Alcyonacea inkluderar flera underordningar varav vissa tidigare har setts som egna ordningar. Trivialnamnet på ordningen Alcyonacea, hornkoraller, var även trivialnamn för ordningen Gorgonacea som inte längre används, då Gorgonacea inte var monofyletisk. Gorgonacea omfattade koraller ur underordningarna Calcaxonia, Holaxonia och Scleraxonia, som idag placeras inom ordningen Alcyonacea.
Till skillnaderna mellan underklasserna hör bland annat tentaklernas antal och arrangemang. Sexstråliga koralldjur har ofta tentakler i antal som är multipler av sex arrangerade i två eller flera kretsar. Åttastråliga koralldjur har åtta tentakler arrangerade i en enda krets. Cylinderrosor har tentakler arrangerade i två kretsar, där den inre kretsen har korta tentakler och den yttre kretsen har långa tentakler.
Till sexstråliga koralldjur hör fem ordningar; havsanemoner (Actiniaria), Corallimorpharia (skivanemoner), stenkoraller (Scleractinia), svartkoraller som även kan kallas taggkoraller (Antipatharia) och Zoantharia (zoanthider). Havsanemoner är solitära men kan sitta i grupper. Skivanemoner är solitära men vissa bildar mycket täta grupper (aggregat). Stenkoraller och zoanthider är kolonibildande eller solitära. Svartkoraller är kolonibildande. Av dessa ordningar har två skelett. Stenkoraller har ett massivt yttre kalkskelett av aragonit. Svartkoraller har ett inre skelett av antipathin (ett hornartat ämne innehållande kitin). Havsanemoner, skivanemoner och zoanthider är skelettlösa.
Till åttastråliga koralldjur hör tre ordningar; hornkoraller (Alcyonacea), blåkoraller (Helioporacea) och sjöpennor (Pennatulacea). Åttastråliga koralldjur är kolonibildande, med undantag av en enda art, Taiaroa tauhou, som har solitära polyper. Alcyonacea har inre skelett av gorgonin (ett hornartat ämne) och skleriter (små inre skelettelement av kalciumkarbonat i form av kalcit). Den säregna orgelkorallen (Tubipora musica) utmärker sig dock inom ordningen genom att ha ett för Alcyonacea ovanligt massivt rödfärgat kalkskelett av aragonit. Blåkoraller har massiva blåaktiga kalkskelett av aragonit. Sjöpennor är kolonibildande men utmärks av tydlig polypdimorfism. Detta innebär att polyperna är funktionellt specialiserade. En sjöpenna består av en stor primärpolyp med en inre skelettstav av pennatulin (ett hornartat ämne) och kalciumkarbonat som bär upp sekundära mindre polyper som tar in vatten och fångar föda.
Cylinderrosor är solitära skelettlösa koralldjur som lever nedgrävda i rör. Cylinderrosor delas in i två ordningar, Penicillaria och Spirularia. Cylinderrosor skiljer sig från andra koralldjur bland annat genom att ha en speciell sorts nässelceller som inga andra koralldjur har.
Andra indelningar
Vid sidan av systematiken brukar de koralldjur som vardagligt kallas koraller inom zoologin grupperas efter egenskapen om de är revbyggande eller inte. Revbyggande koraller kallas hermatypiska koraller, av grekiskans herma som betyder rev. Koraller som inte är revbyggande kallas ahermatypiska koraller. I trivial mening skiljer man vidare ofta på "hårda koraller" (hårdkoraller) och "mjuka koraller" (mjukkoraller). Med hårda koraller avses stenkoraller, som har hårda yttre kalkskelett. Mjuka koraller kan i vid mening syfta på Alcyonacea, som inte har sådana kalkskelett. Mer specifik avses med mjukkoraller ofta underordningen Alcyoniina, även kallad egentliga mjukkoraller.
Revbyggande koraller är typiskt kolonibildande och har massiva kalkskelett som bevaras efter polypernas död, samtidigt som nya generationer av polyper bygger nya kalkskelett på den föregående generationens skelett. Detta gör att revet byggs upp. Ahermatypiska koraller har däremot skelettstrukturer som bryts ned efter polypernas död och de bidrar därför inte, eller inte i någon högre grad, till revens uppbyggnad. Stenkoraller är de viktigaste revbyggande korallerna idag. Blåkoraller är också revbyggande. Svartkoraller är ahermatypiska koraller. Ordningen Alcyonacea, hornkoraller och mjukkoraller, är vanligen ahermatypiska koraller, ett undantag är orgelkorall, som är revbyggande. Orgelkorall och blåkoraller är dock små och till utbredningen mer begränsade taxa och dessa är därför mindre betydande som revbyggare än stenkoraller, som är den största och mest utbredda gruppen revbyggande koraller med över 800 revbyggande arter.
Evolution
Fossil visar att organismer påminnande om havsanemoner och sjöpennor fanns redan under kambrium. Att mjuka koraller har existerat för länge sedan kan man se på att de lämnat avtryck men också omvandlade rester av mjukdelar. Några få mineraliserade koraller uppträdde också redan under kambrium, som Cothoniida under mellersta kambrium, men var ganska ovanliga. Först under ordovicium blev koralldjur med kalkskelett en framträdande grupp. De två viktigaste och dominerande ordningarna var Rugosa och Tabulata som båda hade kalkskelett av kalcit. Den mindre men distinkta ordningen Heliolitida som uppträdde under ordovicium hade också kalcitskelett. Alla dessa tre ordningar var revbyggande. Heliolitida försvann i det devonska utdöendet. Både rugosa och tabulata koraller försvann under perm–trias-utdöendet. Både rugosa och tabulata koraller förekommer i kalksten och kalkhaltig skiffer från ordovicium till perm, men är kanske vanligast under ordovicium och silur. Rugosa koraller var solitära eller kolonibildande, medan tabulata koraller enbart var kolonibildande. Till övriga utdöda ordningar av paleozoiska koraller hör små grupper som Tabulaconida, Heterocorallia, Kilbuchophyllida och Numidiaphyllida. Av dessa hade Kilbuchophyllida och Numidiaphyllida aragonitskelett. Bland dagens koralldjur med kalkskelett är stenkoraller, ordningen Scleractinia, som har kalkskelett av aragonit, den viktigaste och dominerande gruppen och uppkom under mellersta trias. Korallerna i ordningen Scleractinia diversifierades kraftigt under mesozoikum och kenozoikum och är på toppen av sin utveckling idag. Deras fossil hittar man i små mängder från och med trias och de är relativt vanliga i bergarter från jura, krita och kenozoikum. Blåkoraller, ordningen Helioporacea, som har aragonitskelett, kan spåras tillbaka till krita. Fossil av oktokoraller är färre eller troligen förbisedda, eftersom de främst lämnar efter sig små fragmentiserade mineraliserade skelettelement i form av skleriter, som är svåra att upptäcka. Orgelkorall som har ett massivare skelett har spårats till pliocen.
Liksom alla fossil kan även fossila koraller användas för en grov datering av sedimentära bergarter. Fossila koraller som man kan hitta i Sverige är bland andra arter i släktena Goniophyllum, Ketophyllum, Favosites, Halysites, Heliolites, Aulopora och Syringopora, men också arterna Acervularia ananas, Palaeocyclus porpita och Oculina becki.
Ibland används benämningen hexakoraller om sexstråliga koraller (Hexacorallia) och oktokoraller om åttastråliga koraller (Octocorallia) utifrån symmetri. Rugosa koraller som hade fyrtalig symmetri kallas ibland tetrakoraller (en synonym till Rugosa är Tetracorallia).
Anatomi thumb|En polyp av en stenkorall, Micromussa lordhowensis, synonym Acanthastrea lordhowensis, en indopacifisk art vars polyper mäter upp till 1,5 cm i diameter.