Andra boerkriget 1899–1902 utkämpades om herraväldet i Sydafrika mellan boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten understödda av en boerresning i vissa delar av Kapkolonin på den ena sidan, mot Storbritannien på den andra sidan. Första boerkriget utspelades 1880–1881.

Kriget blev militärhistoriskt betydelsefullt på många sätt. Detta var det första krig där taggtråd användes försvarstekniskt i större sammanhang. Framgångarna för boernas små skyttegrupper med välkamouflerade soldater mot mångdubbelt större enheter fick britterna att frångå sin traditionella slagfältsstrategi med stora infanterigrupper som avancerade genom öppen terräng. Efter detta krig avskaffade britterna även sina röda soldatrockar som syntes på långt håll och hade blivit lätta måltavlor för boersoldaterna. Det påverkade uniformsutvecklingen i hela världen: i Sverige antogs uniform m/1906 som var direkt inspirerad av boersoldaternas uniform.

Bakgrund Närmast orsakades kriget av en konflikt i republiken Transvaal mellan den nederländskättade härskarklassen och uitlanders ("utlänningar"), mestadels brittiska invandrare som kommit för att bearbeta landets diamant- och guldfyndigheter. Boerregeringen ville inte ge uitlandersmedborgarrätt, och konflikten skärptes ytterligare då den brittiska regeringen åtog sig uitlanders sak. Makhavarna i de båda boerrepublikerna strävade dessutom efter att uppnå ett politiskt övertag för boerna bland Sydafrikas vita befolkning, och därför om så krävdes tränga undan britterna.

Efter Jamesonräden, ett misslyckat försök att utlösa ett uppror bland uitlanders, rustade boerna upp. År 1897 slöt Transvaal och Oranjefristaten ett anfalls- och försvarsförbund; vapen och ammunition köptes i Europa och forslades på den portugisiska järnvägen från Lourenço Marques till Pretoria. När en petition av uitlanders senare anropade Storbritannien om hjälp inledde den brittiske överkommissarien för Sydafrika, Alfred Milner, underhandlingar med Transvaals president Paul Kruger. Milner krävde att varje invandrare skulle få rösträtt efter fem års vistelse i landet samt att valkretsindelningen skulle ändras så att en fjärdedel av alla platser i folkrådet skulle tillfalla det industrialiserade område där många av utlänningarna bodde. Kruger och folkrådet visade sig beredda att göra en del medgivanden, men betonade hela tiden i underhandlingarna att Transvaal var en oberoende stat och att Storbritannien måste förbinda sig att vid nya konflikter underkasta sig utslaget av en skiljedomstol.

Transvaals oavhängighet var visserligen erkänd i tidigare fördrag när det gällde landets inre angelägenheter, men boerna hade inte rätt att underhandla med främmande makter utan Storbritanniens förmedling. Därför vägrade den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain att samtycka till skiljedom. Under sommaren 1899 började Storbritannien att rusta och förstärka sina dittills svaga stridskrafter i Sydafrika. Den 27 september förkunnade boerrepublikerna allmän mobilisering.

Till slut krävde Chamberlain, förutom rösträtt för uitlanders, fullständigt kommunalt självstyre för Johannesburg, att rättskipningen skulle bli oberoende av folkrådet, att det statliga dynamitmonopolet skulle avskaffas, att Johannesburgs befästning skulle slopas samt att engelsk undervisning skulle införas i statens skolor. Kruger avböjde dessa krav och kom den 10 oktober 1899 med ett eget ultimatum: Storbritannien skulle inom 24 timmar meddela att man gick med på att hänskjuta alla tvistefrågorna till en skiljedomstol och dra tillbaka alla trupper som förts till Sydafrika sedan den 1 juni 1899. Då Chamberlain förklarade att dessa villkor inte kunde diskuteras, inledde boerna kriget genom att övergå gränsen, den 11 oktober.

1899

Inledning Boernas sammanlagda väpnade styrka uppgick då till knappt 38 000 man (23 000 transvaalare och 15 000 boer från Fristaten). Totalt beräknas att något över 50 000 av de båda republikernas invånare ska ha deltagit i kriget. Därtill kom senare ungefär 10 000 upprorsmän i Kapkolonin och omkring 2 500 utländska frivilliga, däribland svensken Ivor Thord-Gray. Antalet boertrupper i fält varierade mycket.

Av den brittiska arméns 180 000 reguljära trupperImperial War Museum, The British Army s.24 fanns på sommaren 1899 endast omkring 10 000 man i Sydafrika. Först i mitten av september sändes från Indien en förstärkning på 5 600 man. Även i hast uppsatta lokala och frivilliga kårer (till ett antal av sammanlagt omkring 8 000 man) inräknade, var alltså de brittiska trupperna vid krigets början underlägsna boerna i antal, liksom överhuvud i stridsduglighet för ett sydafrikanskt fälttåg. Britternas situation var därför de första veckorna kritisk.

En armékår på omkring 40.000 man under general Redvers Buller avsändes kort efter krigsutbrottet mot Sydafrika, men beräknades anlända först i mitten av november.Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1947 Framgångar för boerna Boerna öppnade fientligheterna genom ett kombinerat infall från Fristaten och Transvaal i norra Natal, vilket ledde till att Mafeking i den till Kapkolonin hörande delen av Bechuanaland samt Kimberley, där försvaret leddes av Cecil Rhodes, inneslöts av deras belägringstrupper. Britterna längst norrut i Natal som var placerade där på denna kolonis begäran under general Penn Symons' befäl, riskerade att inringas. De försökte av politiska skäl in i det längsta hålla Dundee och lyckades även (20 oktober) med stora förluster vid Talana Hill driva tillbaka de anryckande transvaalboernas vänstra flygel under Lucas Meyer. Symons stupade i striden. Brigadgeneral James Herbert Yule fick av Natalarmens nyanlände befälhavare George Stewart White order att genast dra sig tillbaka då denna framskjutna ställning var ohållbar och britternas koncentrationspunkt vid Ladysmith ansågs hotad. Utan att antastas av fienden, men medtagen av besvärliga marscher, uppnådde Yules styrka 26 oktober på en omväg Ladysmith. White hade under tiden skickat fram trupper för att täcka återtåget från Dundee, och den käcke kavallerigeneralen French lyckades riva upp en oförsiktigt långt framskjuten boerstyrka under general Kock vid Elands-laagte (21 oktober).

Transvaalboernas överbefälhavare, general Petrus Jacobus Joubert, fortsatte emellertid långsamt sin frammarsch, och under sina oförsiktigt planerade försök att kasta boerna tillbaka och hindra Joubert från att i förening med Fristatstrupperna innesluta Ladysmith led White ett allvarligt nederlag (striderna vid Lombard's Kop och Modder Spruit 30 oktober). Han måste själv återgå till Ladysmith. Överste Carletons kapitulation med omkring 1 000 man (vid Nicholson's Nek) gjorde nederlaget dubbelt kännbart, i det att boernas segervisshet därigenom stärktes och den på många håll rådande misstron mot krigspolitiken försvann och upprorsrörelsen i Kapkolonin tog fart på allvar. Det var också dessa brittiska motgångar, som gav presidenten Steijn mod att låta Oranjefristatens trupper rycka in i Kapkolonin.

Inmarsch i Kapkolonin Betydelsefullast av boernas rörelser på den västra krigsskådeplatsen var Fristatskommandonas genomförda inmarsch i norra delen av Kapkolonin över Oranjefloden. Deras ankomst ledde till att det hotande upproret bröt ut. Såväl där som i Bechuanaland och Natal förklarades de områden de höll besatta för annekterade av Oranjefristaten eller Transvaal. Infallet i Kapkolonien började 1 november, dagen efter den utsedde brittiske överbefälhavarens, sir Redvers Bullers, ankomst till Kapstaden. Största delen av den enda armékår, som i England ansågs tillräcklig för boernas besegrande, befann sig ännu på havet. Buller måste avdela en god del av densamma till skydd för Natal och hjälp åt den hårt ansatte White med hans 13 000 man i Ladysmith. En annan del sändes under lord Methuen att så fort som möjligt undsätta Kimberley, där överste Kekewich med omkring 3 000 man sedan 4 november belägrades av Fristatsboer under Wesseis och en transvaalsk trupp under De la Rey. I Mafeking försvarade sig överste Baden-Powell på egen hand framgångsrikt mot en mångdubbelt överlägsen boerstyrka under general Piet Cronjé och kommendant Snyman.

För att tills vidare uppehålla de inträngande boerskarorna i norra Kapkolonin och i möjligaste mån motverka upprorets utbredning sändes generalerna French och Gatacre, den förre med en kavalleridivision österut från De Aar (vid järnvägen från Kapstaden) mot järnvägsknuten Naauwport, den senare med en rätt brokigt sammansatt truppstyrka bestående av mest fotfolk, uppför den från East London norrut gående banan i riktning mot den förut förhastat utrymda viktiga järnvägsknuten Stormberg. Denna nödvändiga utspridning av de tillgängliga stridskrafterna hindrade Buller från att följa sin ursprungliga fälttågsplan att med användande av de tre norrut gående järnvägslinjerna företa en inryckning i Fristaten och där koncentrera sina trupper mot Bloemfontein, för att sedan marschera mot Pretoria. I stället måste han ägna allt större omsorg åt Natal, där Ladysmith sedan 4 november var fullständigt inneslutet och Joubert av sin käcke underbefälhavare Louis Botha låtit övertala sig att med omkring 3 500 man utvalda trupper företa en expedition nedåt Natals huvudstad Pietermaritzburg, dit vägen låg nästan öppen, innan tillräckliga förstärkningar hunnit landsättas i Durban och sändas uppåt landet.

Buller avreste (22 november) själv till Natal för att pådriva försvarsåtgärderna där, innan han återupptog sin ursprungliga fälttågsplan. När Buller anlände hade general Hildyard utkämpat en oavgjord strid vid Willow Grange (23 november) mot det söderut framskjutna boerdetachemanget, och detta hade omedelbart därefter av fruktan att komma mellan två eldar retirerat till Colenso vid Tugelafloden. Den med hela anfallspolitiken missnöjde och i sina rörelser ytterligt försiktige Joubert skadades genom ett olycksfall under denna expedition, varför befälet vid Colenso övergick till den energiske Botha. Faran för Pietermaritzburg och södra Natal var för ögonblicket förbi, men Ladysmiths undsättning visade sig vara ett så besvärligt företag, att Buller helt tvingades ägna sig åt detta och inte enligt sin ursprungliga avsikt kunde återvända till sin egentliga post i Kapkolonin, där överbefälhavarens frånvaro hade en skadlig inverkan på förberedelserna till framryckningen.

Den svarta veckan