miniatyr|Strandskatans läte. Strandskata (Haematopus ostralegus) är en vadarfågel inom familjen strandskator och den mest spridda arten av strandskata inom sin familj. Merparten av den globala populationen är flyttfåglar och den häckar utmed kuster i västra Europa, centrala Eurasien samt i nordöstra Asien. Den är en stor och kompakt vadare som adult har en svart och vit fjäderdräkt och orangeröd näbb och rosafärgade ben.
Fågeln trivs på öppna strandmarker och strandängar samt på sand- och grusstränder. Den kan även ses på åkrar längre inåt land. Vid kusten är den både dag- och nattaktiv, medan den i inlandet bara är dagaktiv. För att vara en vadare simmar den ganska väl. Vid kusten lever den främst av musslor, medan mask utgör huvudföda längre inåt land. Den öppnar större musslor med näbben på två olika sätt men en individ använder alltid samma teknik, som den lär sig av sina föräldrar och förbättrar genom övning. Merparten av strandskatorna lever i monogama förhållanden. Den lägger oftast tre ägg i ett bo direkt på marken, tillräckligt långt ifrån vattnet för att undvika tidvattnet. Båda föräldrar ruvar äggen i genomsnitt 26–27 dagar. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna, och ungar som föds i inlandet utvecklas snabbare än de som föds vid kusten.
Utseende, läte och fältkännetecken miniatyr|vänster|Strandskata som flyger. Strandskatan är en stor och kompakt vadare med en längd på 39 till 44 cm, varav näbben är 6,5 till 9 cm och den har ett vingspann på 72–83 cm. Den är i huvudsak vit undertill och svart på ovansidan. Den har en lång orangeröd till röd näbb, rosafärgade ben och röda ögon. Honor och hanar är lika, förutom att honans näbb i genomsnitt är något längre. Juvenila fåglar har mer gråaktigt rosafärgade ben och en mer brunaktig mantel och näbbspetsen är mörk. De har vita fläckar på strupen och på halsens sidor. Den första sommaren har strandskatan en vit halskrage och näbbspetsen är mörk. De adulta fåglarna har också denna vita halskrage men saknar den mörka näbbspetsen.
Populationen i östra Asien skiljer sig från europeiska strandskator genom bland annat längre näbb och distinkt juvenil dräkt och vinterdräkt.Hockey, P., G. Kirwan, M. och P. F. D. Boesman, P.F.D. 2020. Eurasian Oystercatcher (Haematopus ostralegus), version 1.0. i: Birds of the World (Red.: Billerman, S.M., Keeney, B.K., Rodewald, P.G. och Schulenberg, T.S.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA.
Kännetecknande för strandskatan när den flyger är, förutom den vita nedre delen av ryggen, de breda vita vingbanden på ovansidan av vingen och den breda svarta kanten på stjärten. Den flyger rakt och med snabba vingslag vilket gör att den kan påminna om en and.
Läte Strandskator är ljudliga fåglar. Strandskatans sammanhållningsläte är ett gällt och högröstat "biik", "k biik" eller "kubik" som upprepas flera gånger. Varningslätet är ett skarpt accelererande "kip kip kip-kip-kip-..." som slår över i snabba "klikliklikli". Under häckningstiden hörs även en hög bubblande drill och under sin spelflykt yttrar den ett långsamt "plii-ah plii-ah plii-ah..." i takt med vingslagen. När de försvarar sitt revir går de emot den främmande fågeln med nedåtriktat huvud och lite öppnad näbb, samtidigt som de utstöter ett högt läte.
Utbredning och taxonomi Systematik miniatyr|320px|Utbredningskarta Strandskatan är en vadarfågel i strandskatefamiljen Haematopodidae och typart för hela familjen. Den beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné, i den tionde upplagan av Systema naturae, under dess nuvarande vetenskapliga namn Haematopus ostralegus.Linnæus, C. 1758. Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata. Holmiæ. (Salvius). sid:152, ostralegus, <www.animalbase.uni-goettingen.de>, läst 2011-06-16 Släktnamnet härstammar från grekiskans haima αἳμα, som betyder "blod", och pous πούς, som betyder fot. Dess artepitet härstammar från latinets ostrea, som betyder "ostron", och legere som betyder "att samla" eller "plocka".
Strandskatan är den enda företrädaren för släktet strandskator i palearktis. Tidigare fanns kanariestrandskata (H. meadewaldoi) på de östra Kanarieöarna Graciosa, Lanzarote och Fuerteventura, men sedan 1968 kategoriseras den som utdöd. Studier tyder på att den trots sin avvikande helsvarta dräkt är genetiskt i stort sett identisk med strandskatan.Senfeld, T., Shannon, T.J., Van Grouw, H., Paij- mans, D.M., Tavares, E.S., Baker, A.J., Lees, A.C. och Collinson, J.M. 2020. Taxonomic status of the extinct Canary Island Oyster- catcher. Ibis 162:1068–1074. Samma studier visar även att populationen av strandskata i östra Asien, traditionellt inkluderad i strandskatan som underarten osculans (se nedan), endast är avlägset släkt och istället basal till en grupp bestående av strandskata, kapstrandskata, sydöstrandskata, nyazeelandstrandskata och chathamstrandskata. På basis av detta, liksom avvikande dräkt, har den därför behandlats som egen art av BirdLife Sverige, "kamtjatkastrandskata" (H. osculans). I gemensamma världslistan AviList kategoriseras den alltjämt som underart till strandskatan.AviList Core Team. 2025. AviList: The Global Avian Checklist, v2025. https://doi.org/10.2173/avilist.v2025
Artgränserna i hela familjen strandskator är heller inte helt okontroversiella. Historiskt har klippstrandskata, kapstrandskata, amerikansk strandskata, kanariestrandskata, chathamstrandskata, australisk strandskata, nyazeelandstrandskata och sydöstrandskata alla betraktats som underarter till strandskata.
Häckningsområden Strandskatan häckar i västra Europa, centrala Eurasien och nordöstra Asien. Den största koncentrationen av strandskata i Europa finns i Vadehavet vid Nordsjön och i angränsande landregioner. AviList urskiljer fyra underarter med följande utbredning: europeisk strandskata ’’Sverigelistan med underarter’’, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 Haematopus ostralegus ostralegus inklusive malacophaga (Salomonsen, 1930) och occidentalis (Neumann, 1929) – nominatformen, häckar vid nästan alla europeiska kuster från Island och Skandinavien till Medelhavet och framför allt vid Nordatlantens kuster. I Östersjön är den däremot inte lika vanlig. I Tyskland häckar arten från kusten längs de större floderna långt in i landet. Andra länder med häckningsplatser i inlandet är Skottland, Irland, Nederländerna, Ryssland och Turkiet.Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom Den övervintrar så långt söderut som till västra Afrika. Haematopus ostralegus longipes (Buturlin, 1910) – häckar från Ukraina och Turkiet till centrala Ryssland och västra Sibirien; övervintrar till östra Afrika Haematopus ostralegus buturlini (Dementiev, 1941) – häckar från västra Kazakstan till nordvästra Kina; övervintrar till sydvästra Asien och Indien Haematopus ostralegus osculans (Swinhoe, 1871) – häckar utmed kuster på Kamtjatkahalvön, runt Ochotska havet, på norra Koreahalvön samt i nordöstra Kina; övervintrar till östra Kina
Övervintringsområden miniatyr|280px|Inför flyttningen kan strandskator samlas i större flockar. miniatyr|En liten flock rastar och födosöker. Strandskator är huvudsakligen flyttfåglar, men några av de västeuropeiska individerna stannar i sina häckningsområden eller flyttar bara kortare distanser. Många av de strandskator som på vintern påträffas i sydvästra England är individer som häckar i norra England eller Skottland. Häckfåglar från södra England och norra Centraleuropa övervintrar i regionen mellan häckningsområdet och Iberiska halvön. Ett mindre antal flyttar till Marocko. Populationer som under vinterhalvåret lever i Tunisien och Libyen har sina häckningsområden vid nordvästra Medelhavet och vid Adriatiska havet.
En liten del av den isländska populationen övervintrar vid Islands kustlinjer. Den övriga populationen från Island och häckfåglar från Färöarna flyger till Irländska sjön. De häckande fåglarna från Norge, Sverige, Baltikum och Ryssland övervintrar i södra Nordsjön.
De sydligaste vinterkvarteren ligger vid västafrikanska kusten i Ghana, men det är än så länge okänt var dessa fåglar häckar.
Flyttning till vinterkvarteren sker ganska snart efter häckningens slut. Till exempel påbörjar en del av de europeiska häckfåglarna flyttningen redan i mitten av juli, men de flesta flyttar i augusti eller september. Återflytten börjar redan vid slutet av januari och fortsätter fram till april. Vid flytten följer fåglarna kustlinjen och påträffas bara undantagsvis i inlandet.
Förekomst i Sverige I Sverige häckar nominatformen H. o. ostralegus längs kusterna från Bohuslän på västkusten till norra Uppland, och lokalt ända upp till Västerbotten på ostkusten. Den häckar även vid de stora sjöarnas stränder och på de största öarna även ganska långt från stranden. Den absoluta merparten av den svenska populationen är flyttfåglar med vinterkvarter till länderna kring södra Nordsjön, Brittiska öarna och Franska Atlantkusten, men ett antal individer övervintrar på skär längre ut från kusten på västkusten. Det svenska beståndet uppskattas till cirka 16 000 häckande individer.
Ekologi miniatyr|En strandskata under första sommaren tillsammans med roskarl. Notera den mörka näbbspetsen och den vita halskragen. Vid kusten är strandskatans aktivitet beroende av tidvatten vilket resulterar i att den är både dag- och nattaktiv. I inlandet är den däremot bara dagaktiv.
För att vara en vadare simmar strandskatan ganska väl. Smärre grupper har observerats simmande långt från fastlandet. Troligtvis vilar dessa fåglar vid högvatten och under mörka nätter på vattnet. Skadade och ännu inte flygfärdiga fåglar flyr ut på vattnet vid fara och ungar kan även dyka och tar sig fram under vattnet med hjälp av vingarna.Cramp & Simmons (1983) Handbook of the birds of Europe, the Middle East and North Africa. The birds of the Western Palearctic. Vol. 3. Waders to gulls, Oxford Univ. Press, Oxford, England. Utanför häckningstiden lever strandskator mycket socialt, men vid häckningsplatsen är de oftast ganska aggressiva och den kan hacka på större djur, som till exempel boskap, för att hålla dem på avstånd från boet. Det förekommer också att de hackar ihjäl andra fåglar. För att skydda boet mot rovdjur och andra faror spelar strandskatan skadad för att locka iväg inkräktaren eller låtsas häcka på en annan plats.Simmons (1955) The nature of the predator-reactions of waders towards humans; with special reference to the role of the aggressive-, escape-and brooding-drives, Behaviour, vol.8, sid:130-173 (html-sammanfattning)
Biotop miniatyr|Ungfågel. miniatyr|Tre veckor gamla och flygfärdiga Strandskator. Strandskatan trivs på öppna strandmarker och på strandängar samt på sand- och grusstränder. Den kan även ses på åkrar längre in i landet. Strandskator är på grund av sin föda starkt knutna till kuster med tidvatten. Arten föredrar därför grunda kustvatten, öar och mynningar av floder och åar. Däremot påträffas arten i centrala delar av Europa ibland på ängar med kort gräs. Häckningsplatsen ligger i dessa regioner vid insjöar eller vid större floder med grusstränder. De förekommer även i konstgjorda sjöar eller dammar, exempelvis vid nedlagda gruvor och reningsverk.
Föda Strandskatan lever främst på musslor, som den är skicklig på att öppna. Den äter även insekter, kräftdjur, blötdjur och maskar. Typiska musslor som ingår i dess föda är hjärtmusslor och blåmusslor. Dessutom ingår skålsnäckor, strandsnäckor och snäckor av familjen buccinidae. I inlandet utgör daggmasken strandskatornas huvudsakliga föda men även insekter. I motsats till merparten havsfåglar är strandskatans muskelmage inte fullt utbildad. På grund av dess teknik att öppna födan med näbben behöver den inte smälta den i magen. Den kan sluka mindre musslor på en gång. De största hjärtmusslor som den äter helt har en diameter av 8 millimeter och för blåmusslor är måttet 12 millimeter.