Elvis (NBC TV Special) är ett soundtrack- och livealbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 34:e album och det gavs ut av RCA Victor i mono (LPM 4088) den 22 november 1968. Albumet innehåller musiken till TV-specialen '68 Comeback Special, inspelad live i NBC Studios i Burbank och i studio på United Western Recorders i Hollywood under juni 1968.
TV-specialen och det samtidigt utgivna albumet markerade en vändpunkt i Elvis Presleys karriär efter flera år av minskande kommersiella och artistiska framgångar. Albumets mest framträdande låt var "If I Can Dream", som kom att bli en av de sånger som starkast förknippas med Elvis Presley. Den gavs också ut på singel tillsammans med "Edge of Reality" och nådde tolfte plats på Billboard Hot 100 i USA, med en initial försäljning där på 800 000 exemplar. En andra singel från albumet var "Memories" som nådde plats 35 på den amerikanska Billboard Hot 100-listan.
I USA nådde Elvis (NBC TV Special) 8:e plats på Billboards albumlista, och 6:e plats på den konkurrerande Cashbox-listan. I Storbritannien placerade sig albumet som bäst på andra plats på UK Albums Chart. Albumet certifierades guld av Recording Industry Association of America (RIAA) den 22 juli 1969 för en försäljning i USA av 500 000 exemplar och platina den 15 juli 1999 för en försäljning av en miljon exemplar.
Bakgrund
Efter att Elvis Presley under 1960-talet mestadels hade ägnat sig åt filminspelningar och gett ut musik från dessa filmer i stället för att satsa mer på studioinspelningar, började hans popularitet att dala, samtidigt som han alltmer vantrivdes med situationen. Hans filmer och musik genererade avsevärt mindre intäkter, och efter att en gång ha dominerat försäljningslistorna var han på väg att bli en berömdhet vars storhetstid var över. (Se: Bakgrund) Som ett sätt att bryta denna trend sökte Elvis manager nya projekt åt honom, och han avtalade därför med tv-bolaget NBC om att Elvis skulle göra en julspecial på tv julen 1968. (Se: Upprinnelsen) Det skulle bli Elvis första tv-framträdande på åtta år, och han hade inte uppträtt inför en livepublik på sju år. Till producenter för TV-specialen utsågs Steve Binder och Bones Howe, som var skivproducent. Programmet spelades in i juni 1968 i NBC:s studio i Burbank, och efterhand kom jultemat i stort sett att överges. TV-specialen sändes i början av december 1968, och i samband därmed släpptes också albumet Elvis (NBC TV Special) med musiken från TV-specialen.
Albumet, inspelningssessionerna och musikerna Elvis (NBC TV Special) består av musiken från TV-showen som har kommit att kallas '68 Comeback Special. Albumet innehåller en blandning av studio- och liveinspelningar, där livematerialet utgörs av låtar som Elvis framförde dels under två informella akustiska Sit-Down-shower tillsammans med några av sina vänner och gamla bandmedlemmar, dels under två Stand-Up-shower ensam på scenen, uppbackad av en orkester.
Inspelningarna till TV-specialens produktionsnummer gjordes i studio på Western Recorders i Burbank, Kalifornien den 20–23 juni 1968. Inspelningsansvarig var Bones Howe, som anlitade några av Los Angeles främsta studiomusiker: Tommy Tedesco, Michael "Mike" Deasy och Al Casey på gitarr, Don Randi på piano och orgel, Chuck Berghofer och Larry Knechtel på bas och keyboard, John Cyr och Hal Blaine på trummor och slagverk, samt Tommy Morgan på munspel. För bakgrundssång svarade The Blossoms. (Se även: Musikinspelningarna)
Komposition, stil och texter miniatyr|Utställning på Graceland med den vita kostym som Elvis Presley bar under framförandet av "If I Can Dream". Produktionsnumren bestod av "Trouble" (som skulle minna om Elvis förflutna) och "Guitar Man" (som utgjorde den självbiografiska tråden med sekulära influenser som band samman helheten). Frånsett 1950-talslåten "Trouble" och den av Mac Davis för TV-specialen nyskrivna "Nothingville", bestod denna del av låtar som Elvis hade spelat in under de senaste åren – utöver nämnda "Guitar Man" även "Big Boss Man", "Little Egypt", "Let Yourself Go" och "It Hurts Me". De två sistnämnda kom dock inte med i premiärsändningen eller på originalalbumet. Dessutom framfördes ett gospelmedley bestående av "Where Could I Go But to the Lord?", "Up Above My Head" och "Saved" – en del i showen som skulle symbolisera frälsningen och peka på den musik som starkt hade inspirerat Elvis. (Se även: Produktionsnumren)
Gospelmedleyt inleddes ursprungligen med att Darlene Love från The Blossoms sjöng "Sometimes I Feel Like a Motherless Child", men den klipptes bort på albumet. "Where Could I Go But to the Lord?" hade Elvis spelat in för sitt gospelalbum How Great Thou Art 1967. Denna övergick i "Up Above My Head", en traditionell gospel som Sister Rosetta Tharpe och Marie Knight haft en kommersiell hit med 1948. Elvis framförde låtarna med uppbackning av den kvinnliga trion The Blossoms, i arrangemang av Walter Earl Brown.
Tempot ökade gradvis med varje låt och medleyt avslutades med den intensiva "Saved". Låten skrevs av Jerry Leiber och Mike Stoller för LaVern Baker, som fick en topp 40-hit med den 1961. Den hade övervägts för filmen Easy Come, Easy Go, men avvisades då. Låten är lika mycket rock'n'roll som gospel, och Elvis framförande präglas av glädje och energi, där han sjunger med passion från hjärtat och grymtar och nästan skriker sig genom låten.
miniatyr|Utsidan av EastWest Studios på 6000 Sunset Boulevard i Los Angeles, Kalifornien – tidigare Western Studio, del av United Western Recorders där all musik förutom livespelningarna spelades in. Två avsnitt utgjordes av liveinspelningar inför en liten publik, där Elvis i båda fallen befann sig på en boxningsliknande scen. De två så kallade Sit-Down-showerna var informella, mestadels akustiska, framträdanden med enbart Elvis och några av hans vänner, däribland Scotty Moore och D. J. Fontana med vilka han hade inlett sin karriär på 1950-talet. (Se: Black Leather Sit-Down Show.) Under två entimmespass framförde Elvis tillsammans med sitt lilla band ett antal låtar, huvudsakligen från inledningen av hans karriär. Bland dessa fanns "Heartbreak Hotel", "Love Me", "Baby, What You Want Me to Do", "Blue Suede Shoes", "Lawdy Miss Clawdy", "Are You Lonesome Tonight?", "When My Blue Moon Turns to Gold Again", "Tryin' to Get to You", "One Night", "Tiger Man" och "Blue Christmas". Båda showerna avslutades med att Elvis sjöng till förinspelad musik den av Mac Davis och Billy Strange nyskrivna låten "Memories".
De två så kallade Stand-Up-showerna hade Elvis ensam på scenen, men denna gång med uppbackning av den fulla orkestern. (Se även: Black Leather Stand-Up Show) Elvis sjöng flera av sina tidigare klassiska hit-låtar – som "Heartbreak Hotel", "Blue Suede Shoes", "Jailhouse Rock", "Hound Dog", "All Shook Up", "Don't Be Cruel", "Can't Help Falling in Love" och "Love Me Tender".
Valda delar av dessa framträdanden kom att ingå i såväl den tv-sända showen som det motsvarande soundtrack-albumet. TV-specialens och albumets absoluta höjdpunkt var den nyskrivna "If I Can Dream", som Elvis framförde live och som kom att avsluta såväl showen som albumet. (Se: If I Can Dream.)
Utgivning och marknadsföring
Albumets placeringar RCA hade bråda dagar med att hinna få ut albumet i skivbutikerna i tid för tv-utsändningen, alldenstund de var tvungna att göra om sina mastrar efter att Elvis inte hade godkänt mixningen av albumet. Han krävde att inledningen av "Trouble" och "Guitar Man" skulle klippas samman till ett stycke, att basen i gospelmedleyt skulle höjas och att ljudnivån på "Little Egypt" skulle höjas. Vidare insisterade han på att de monomixningar som Bones Howe hade gjort på "If I Can Dream" och "Memories" skulle kvarstå. Efter att Elvis slutligen hade godkänt mixningen hann skivorna i sista stund levereras till butikerna.
Elvis (NBC TV Special) gavs ut i november 1968 och debuterade på plats 166 på den amerikanska Billboard 200-listan den 21 december 1968. Efter åtta veckor på listan, den 8 februari 1969, nådde albumet plats 8, vilket blev dess högsta position under de 32 veckor det låg på listan.
På Cashbox noterades albumet första gången också den 21 december 1968 på plats 73 på tidningens bästsäljarlista, som vid tiden listade 100 album. Efter nio veckor på listan, den 15 februari 1969¸ nådde det plats 6, där det stannade i två veckor. Det blev dess högsta position under de 22 veckor det låg på listan. I Storbritannien nådde albumet andra plats på UK Albums Chart, och stannade på listan i 26 veckor.
Singelplaceringarna
RCA gav ut "If I Can Dream" som singel från albumet tillsammans med "Edge of Reality" från filmen Live a Little, Love a Little den 29 oktober 1968. inledningsvis sålde singeln måttligt och veckan innan showen sändes på tv, den 30 november 1968, gick den in på plats 100 på singellistan. Men i och med att showen sändes steg den i likhet med albumet på listorna, och "If I Can Dream" nådde plats 12 på den amerikanska Billboard Hot 100-listan och plats 11 på UK Singles Chart i Storbritannien (då med "Memories" som B-sida). Det sågs av Elvis och RCA som en missräkning men var trots det Elvis bästa singelplacering på mer än tre år. Den andra singeln som släpptes från albumet var "Memories" med "Charro" från filmen Charro! som B-sida, en skiva som utkom den 25 februari 1969. "Memories" placerade sig på 35:e plats som bäst på den amerikanska Billboard Hot 100-listan.
Försäljning Albumet sålde guld i första utgivningen, mer än 500 000 exemplar i USA, och med tiden sålde det över en miljon exemplar och kom därmed år 1999 att certifieras platina av Recording Industry Association of America (RIAA). Elvis (NBC TV Special) blev det första album av Elvis att sälja guld sedan 1963, och det var Elvis första topp-tio-placerade album sedan januari 1966.
Singeln "If I Can Dream" sålde inledningsvis i 800 000 exemplar och så småningom en miljon, och blev Elvis första guldskiva på flera år. Singeln "Memories" sålde inledningsvis i 300 000 exemplar.
Senare utgåvor av albumet Flera timmar musik spelades in för TV-specialen, och både det tidigare utgivna och det oanvända materialet har givits ut i olika format genom åren.
Redan innan Elvis (NBC TV Special) utkom hade liveversionen av "Tiger Man" från den andra Sit-Down-showen släppts på samlingsalbumet Singer Presents Elvis Singing Flaming Star and Others (1 oktober 1968). Ytterligare fem låtar från Sit-Down-showerna släpptes senare på två album i A Legendary Performer-serien – "Love Me", "Tryin' to Get to You" och "Are You Lonesome Tonight?" på Elvis: A Legendary Performer Volume 1 (1974) samt "Blue Suede Shoes" och "Baby, What You Want Me to Do" på Volume 2 (1976).
Den 27 augusti 1991 släppte RCA en utökad cd-version under titeln NBC-TV Special. Albumet innehöll originalutgåvan från 1968 samt några ytterligare låtar.
År 1998 utkom två album med musik från TV-specialen. Memories: The '68 Comeback Special bestod av två cd:ar och innehöll mer omfattande tagningar av produktionsnumren, den kompletta informella första Sit-Down-showen från den 27 juni 1968 (Se: Sit-Down-Show (live) NBC Studio) samt den första Stand-Up-showen från den 29 juni, med två låtar hämtade från den andra Stand-Up-showen. (Se: Stand-Up-Show (live) NBC Studio.) Albumet Tiger Man bestod av den kompletta informella andra Sit-Down-showen från den 27 juni.
I juli 1999 släppte RCA Burbank '68: The NBC-TV 'Comeback Special''' på cd via skivmärket Follow That Dream Records (FTD). Det var det första albumet som utgavs på Sonys och RCA:s Elvis Presley-samlaretikett med syfte att ge ut arkivmaterial med Elvis studio- och liveinspelningar samt repetitionsmaterial. Burbank '68 innehöll den informella repetitionen den 25 juni i Elvis loge under inspelningarna av TV-specialen (Se: Informella repetitioner, Elvis loge) samt den andra Stand-Up-showen den 29 juni med en låt hämtad från den första, och tagning tre av "If I Can Dream" där Elvis sjunger live inför kameran.