miniatyr|upright=0.8|Carmina Cantabrigiensia, manuskript C, folio 436v, sångsamling från 1000-talet. Textkritik (eller lägre kritik) är en gren av filologin som ägnar sig åt att fastställa en pålitlig version av en text, bland annat genom identifiering och avlägsnande av transkriptionsfel i handskrifter. Äldre skrifter innehåller ofta felaktigheter eller förändringar som uppstått vid kopiering av manuskript för hand.Ehrman 2005, s. 46. Textkritikerna försöker från en eller flera kopior, men utan originaldokumentet (arketypen eller autografen), återskapa originaltexten så nära som möjligt. Samma process kan användas för att försöka återskapa mellanliggande versioner i ett dokuments transkriptionshistoria.Vincent. A History of the Textual Criticism of the New Testament ”... that process which it sought to determine the original text of a document or a collection of documents, and to exhibit, freed from all the errors, corruptions, and variations which may have been accumulated in the course of its transcription by successive copying.” Textkritikerns mål är skapandet av en kritisk utgåva av en originaltext, som ligger så nära originalet som möjligt.
Inom textkritiken används det tre grundläggande tillvägagångssätt: eklekticism, stemmatologi och bastextsredigering. Idag används även tekniska inslag från den biologiska disciplinen kladistik för att slå fast förhållandet mellan handskrifter.
Termen lägre kritik används för att markera kontrasten mellan textkritik och ”högre” kritik. Den högre kritiken sysselsätter sig med att fastslå författarskap, datum och plats för skrivandet av originaltexten. Den kan anta mer spekulativa former, såtillvida att den strävar efter att rekonstruera en ursprunglig text eller till och med muntlig tradition, liksom olika skikt i en given text, utan att ha stöd av manuskript som bär vittne om att sådana tidigare versioner förelegat.
Historia Textkritik har utövats i över tvåtusen år. Tidiga textkritiker försökte bevara verk från antiken, och denna verksamhet fortsatte genom medeltiden fram till den tidigmoderna tiden då tryckpressen uppfanns.
Många äldre verk, som Bibeln och de grekiska tragedierna, har bevarats i hundratals olika kopior, och det är ofta oklart vilket förhållandet mellan dessa och originalet är. Textkritiker har under århundraden diskuterat vilka källor som ligger närmast originalen. Även om bibliska böcker som skrevs som brev, och de grekiska pjäserna, antagligen hade ett original är det omtvistat huruvida vissa andra bibliska böcker, som psalmerna, någonsin bestått av endast ett original.Tanselle, (1989) A Rationale of Textual Criticism.
Inom det engelska språkområdet har Shakespeares verk erbjudit ett särskilt lovande område för textkritik – dels för att texterna innehåller mycket variation, och dels för att det alltid har betraktats som värt ansträngningen och kostnaden att producera kvalitativt bättre utgåvor av hans verk.Jarvis 1995, ss. 1–17. Textkritikens principer utvecklades och förfinades ursprungligen för äldre verk som Bibeln och ShakespeareMontgomery 1997., men de har även tillämpats på många andra verk, varav de äldsta sträcker sig tillbaka till de äldsta kända dokumenten i Mesopotamien och Egypten; förlagor som är upp till femtusen år gamla.
Mål Textkritikens mål är färdigställandet av en kritisk utgåva. En sådan utgåva innehåller en text som man försökt återskapa så lik originalet som möjligt. Texten följs av en textkritisk apparat som innehåller: bevisen som textkritikerna har tagit hänsyn till (handskrifters namn eller förkortningar), textkritikerns analys av bevisen (ibland en enkel sannolikhetsuppskattning), och en uppräkning över versioner som avvisats.”The apparatus criticus is placed underneath the text simply on account of bookprinting conditions and in particular of the format of modern books. The practice in ancient and medieval manuscripts of using the outer margin for this purpose makes for far greater clarity.” Maas 1958, ss. 22–3.
Process thumb|upright=0.8|Folio från Papyrus 46, innehållande Andra Korinthierbrevet 11:33–12:9. Innan tryckpressen uppfanns kopierades litteratur för hand, och många variationer infördes av kopierarna. Tryckpressens inträde gjorde detta yrke överflödigt. Tryckta upplagor är visserligen mindre mottagliga för felaktiga variationer såsom de som uppstår vid handskrivna kopior, men är ändå inte helt immuna mot avvikelser från originaltexten. Handskrivarna kunde råka införa felaktigheter under kopierandet, men tryckaren kan läsa eller typsätta ett verk på ett sätt som skiljer sig från originalet.Gaskell, 1978. Eftersom varje handkopierare eller tryckare begår olika fel underlättas återskapandet av originaltexten om en rad olika kopior är tillgängliga från olika källor. En upplaga som baseras på ett flertal sådana källor kallas eklektisk. Vissa textkritiker föredrar emellertid att basera sin kritiska upplaga på den kopia som de anser vara mest tillförlitlig, och utelämna andra källor.Greetham 1999, s. 40.”Tanselle thus combines an Aristotelian praktike, a rigorous account of the phenomenology of text, with a deep Platonic suspicion of this phenomenology, and of the concrete world of experience (see my ’Materiality’ for further discussion). For him—and, I would contend, for the idealist, or ’eclectic’ editing with which he and Greg-Bowers are often identified, whereby an idealist ’text that never was’ is constructed out of the corrupt states of extant documents—ontology is only immanent, never assuredly present in historical, particularized text, for it can be achieved only at the unattainable level of nous rather than phenomenon. Thus, even the high aims of eclectic (or, as it is sometimes known, ’critical’) editing can be called into question, because of the unsure phenomenological status of the documentary and historical.”
När man jämför dokument, eller textvittnen, från en enda originaltext så kallas de noterade skillnaderna läsarter, eller helt enkelt varianter eller läsningar (engelska: variant readings, variants, readings). Det är inte alltid lätt att avgöra vilken variant som speglar författarens originalverk. Den textkritiska processen syftar bland annat till att förklara hur varje läsart kan ha uppstått, antingen av misstag (upprepning eller utelämnande) eller avsiktligt (harmonisering eller censur), när kopierare eller övervakare överförde författarens originalverk till ett nytt dokument genom kopiering. Textkritikerns uppgift är således att sortera de olika textvittnena och avlägsna de läsarter som sannolikt skiljer sig från originalet, och därmed skapa en ”kritisk text”, eller kritisk upplaga, som är tänkt att ligga så nära originalet som möjligt. På samma gång bör den kritiska upplagan dokumentera olika varianter så att det är tydligt för läsaren vilka kopplingar som gjorts mellan de olika varianterna. Under processen tar textkritikern hänsyn till både ”externa” bevis (ålder, härkomst och koppling mellan författarna bakom varje läsart) och ”interna” eller ”fysiska” hänsyn (vad författaren och kopieraren, eller tryckaren, med sannolikhet gjorde).
Samlingen av alla kända läsarter av en text benämns variorum, det vill säga ett textkritiskt verk där alla variationer och förbättringar ställs upp sida vid sida så att läsaren kan följa processen under vilken textkritiska beslut gjorts som förberedelse till den kritiska upplagan.McGann 1992, s. xviiii. Bibeln och William Shakespeares verk har varit populära föremål för variorum-upplagor, även om samma teknik har använts mer sällan på många andra verk, som Walt Whitmans Leaves of GrassBradley 1990., och Edward Fitzgeralds prosa.Bentham, Gosse 1902.
Eklekticism Eklekticism kallas det att ta hänsyn till en mängd olika varianter av en originaltext för att avgöra hur originalet kan ha sett ut. Processen baseras på principen att ju mer oberoende två överförda historier är, desto mindre är sannolikheten att de innehåller samma fel. Vad den ena utelämnar behåller den andra; vad den ena lägger till lägger den andra antagligen inte till. Eklekticism låter textkritikern dra slutsatser om originaltexten baserat på de bevis som finns mellan olika läsarter.
Eklektiska läsningar ger vanligtvis även en uppskattning av antalet textvittnen till varje tillgänglig läsart. Även om en läsart som stöds av det stora flertalet textvittnen föredras i normala fall, så gäller detta inte per automatik. En andra upplaga av Shakespeare kan exempelvis inkludera ett tillägg som anspelar på en händelse som man vet har inträffat mellan de två upplagorna. I sådana fall kan textkritikern återskapa originalet utan att inkludera tillägget, trots att alla andra kopior inkluderar den.
Resultatet från processen är en text med läsarter tagna från många textvittnen. Det är inte en kopia av något enskilt manuskript, och kan avvika från det stora flertalet andra existerande kopior. I ett rent eklektiskt förfarande favoriseras inget enskilt textvittne teoretiskt. I stället förlitar sig textkritikern på externa och interna bevis om individuella läsarter.Comfort, Comfort 2005, s. 383.
Eklekticism, som ju inte har någon uppfattning om något enskilt manuskript a priori, har sedan 1800-talet varit den dominerande metoden för att redigera den grekiska texten i Nya testamentet (för närvarande United Bible Society, fjärde upplagan, och Nestle-Aland, tjugosjunde upplagan). De äldsta manuskripten, som är av alexandrinsk texttyp, är de mest uppskattade, och den kritiska upplagan har en alexandrinsk disposition. s. 138 Externa bevis Externa bevis kallas evidens kring varje fysisk variants datum, källa och förhållande till andra varianter. Textkritiker föredrar ofta de läsarter som stöds av de äldsta varianterna. Eftersom misstag har en tendens att ackumuleras torde äldre varianter innehålla färre misstag. Man tenderar även att föredra läsarter som stöds av majoriteten av alla varianter, eftersom det är mindre sannolikt att dessa speglar individuella misstag eller partiska inslag. På liknande vis föredras även de mest geografiskt spridda läsarterna. Vissa manuskript visar tecken på att just dessa har ägnats osedvanlig möda för att säkerställa en korrekt kopiering; det kan exempelvis röra sig om att alternativa läsarter har antecknats i marginalen, som tyder på att manuskriptet bygger på fler än en källa. Dessa manuskript betraktas, allt annat lika, som de bästa textvittnena.
Det finns en rad andra, mer sofistikerade, faktorer att ta hänsyn till. Läsarter som exempelvis på ett betydande sätt avviker från den tidens eller den kopierarens praxis anses vara särskilt pålitliga, då det är mindre sannolikt att en kopierare avviker på ett sådant sätt på eget initiativ. Hartin, Petzer, Mannig 2001, ss. 47–53.
Interna bevis Interna bevis kallas evidens som återfinns i själva texten, oberoende av dokumentets fysiska egenskaper. Här kan en rad olika faktorer spela in i avgörandet vilken läsart som ligger originalet närmast. Ibland kan dessa faktorer komma i konflikt med varandra.
Två vanliga faktorer har latinska namn, lectio brevior (kortare läsart) och lectio difficilior (svårare läsart). Den första är den allmänna observationen att kopieraren tenderade att lägga till ord, för tydlighetens skull eller av ren vana, oftare än han eller hon avlägsnade ord. Den andra, lectio difficilior potior (den svårare läsningen är starkare), är igenkännandet av en tendens att omedvetet göra texten inkonsistent genom försök att göra den mer harmonisk. När man använder sig av denna princip leds man till att betrakta den svårare (oharmoniska) läsningen som mer pålitlig än en "avslipad". Detta inkluderar även kopierare som förenklade eller förskönade texter som de inte förstod till fullo. Aland K., Aland, B. 1987, s. 276.