thumb|Jupitertemplet i Baalbek.
Den här artikeln behandlar Libanons historia.Libanon är ett både muslimskt och kristet land som befolkades först av fenicierna.
Forntiden och antiken Redskapsfynd tyder på att Homo erectus befolkat området redan för 1,5 miljoner år sedan. Från yngre stenåldern, omkring 8 300 - 4 800 f.Kr har man påträffat bosättningar i närheten av Byblos.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Libanon / Historia)
Libanon området saknar naturliga hamnar, men blev trots det tidigt ett handelscentrum för handel med Egypten. Bland de tidigare städerna märks Byblos och Tyros, den senare omtalad i skriftliga handlingar 2.750 f.Kr. Kuststräckan vid östra Medelhavet var en gång i tiden centrum för feniciernas handelsvälde, från cirka 2700 till 450 f.Kr. Stadsstaterna Byblos (nuvarande Jubayl), Sidon (nuvarande Sayda) och Tyros (nuvarande Sur) hade en ledande roll. Städerna var ibland självständiga, ibland under kontroll av någon stormakt. De feniciska stadsstaterna var tributlydstater under Egypten 1550–1077 f.Kr., hettiterna 1600–1178 f.Kr., Nyassyriska riket 883–605 f.Kr., det Nybabyloniska riket 605–538 f.Kr., och slutligen de persiska Akemeniderna 538–332 f.Kr.
År 332 f.Kr. erövrades området av Alexander den store, och därefter det grekiska Selukiderriket tills det år 64 f.Kr. blev en romerska provins med namnet Syria.
Medeltiden Efter romarrikets delning år 395 tillföll Libanon Östromerska riket, sedan känt som Bysantinska riket. Området dominerades från 400-talet av kristna maroniter.
Området erövrades från Bysantinska riket av araberna och tillhörde umayyaderna 646-750, abbasiderna 750-878, tuluniderna 878-908, Ikschididerna 941-968, och Hamdanidernas emirat i Aleppo 968–970, fatimidernas Egypten 970-1024, mirdasiderna 1024-1080 och seljukerna 1037–1194. Under den muslimska tiden fortsatte en stor del av Libanon att vara kristet, och en del uppror ägde rum mot det muslimska överväldet.
Libanon låg i vägen för det första korståget, och blev en del av korsfararstaterna, då dess kustland delades mellan kungariket Jerusalem och grevsskapet Tripoli 1098-1291. Dess inland behärskades däremot av Zengiddynastin 1127–1250, och det egyptiska Mamluksultanatet 1291–1515.
Osmanska riket 1516 erövrades Libanonberget och de omgivande områdena av de sunnimuslimska osmanerna från de egyptiska mamluckerna. Maroniterna och druserna på det otillgängliga Libanonberget gavs långtgående självstyre. 1788 utnämndes Bashir Shihab II till prins av Libanon. Bashir försökte skydda befolkningen mot höga skatter, han byggde vägar och han försökte skapa en anda av religiös tolerans. Med stöd av den inflytelserika drusen Bashir Jumblatt kunde han utöva ett stort inflytande över berget. Bland maroniterna utbröt 1820 ett uppror som Bashir lyckades slå ned. Upproret hade dock visat att maroniterna hade blivit allt mer betydelsefulla. När en maktkamp utbröt mellan Bashir och familjen Jumblatt avgick Bashir med segern, Jumblatt tvingades i exil och den mark som Jumblatt och hans anhängare ägde beslagtogs och överlämnades till maroniter.Cobban (1985), s. 35-54
1831 ingick Bashir en allians med guvernören av Egypten, Muhammed Ali. Guvernören gjorde uppror mot Osmanska riket och militära styrkor under ledning av Muhammed Alis son Ibrahim Pascha lyckades erövra den osmanska provinsen Syrien där Libanonberget ingick. Druserna hade inte glömt hur illa de blivit behandlade av prins Bashir och snart spred sig missnöjet över den egyptiska ockupationen även till andra folkgrupper. 1840 utbröt ett väpnat uppror och de europeiska stormakterna Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen krävde att egyptierna skulle utrymma provinsen Syrien. Brittiska och franska trupper landsattes och tillsammans med osmanska trupper kunde de tvinga egyptierna att lämna hela Levanten. Prins Bashir skickades i exil till Malta.
Efter att Libanon återerövrats införde osmanerna ett nytt system för att administrera landet, qa'immaqamiyya, ett system som föreslagits av den österrikiske utrikesministern Klemens von Metternich. Libanonberget och kustområdet delades in i två delar, den ena under ledning av en kristen, den andra delen under ledning av en drus. Särskilt druserna var missnöjda med detta och de ville också ha tillbaka den mark som prins Bashir beslagtagit och sedan delat ut till kristna maroniter. 1845 och 1852 inledde druserna väpnade uppror mot den osmanska överheten. Bland maroniterna utbröt vintern 1858-1859 ett bondeuppror som kom att rikta sig mot druserna. De militärt överlägsna druserna kunde slå ned upproret och tusentals kristna dödades.
De europeiska stormakterna oroades av detta och efter att 5 500 kristna mördades i Damaskus den 9 juli 1860 landsattes franska styrkor utanför Beirut. Det osmanska riket tvingades gå med på att en kommission med representanter för Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Österrike och Preussen utarbetade en ny plan för hur administrationen skulle skötas. Kommissionens förslag presenterades 1861 och administrationen kom att kallas mutasarrifiyya och innebar att Libanonberget skulle administreras av en katolik med stöd av ett råd. I rådet skulle ingå fyra maroniter, tre druser, två grekisk-ortodoxa ledamöter samt en grekisk-katolsk, en sunnimuslim och en shiamuslim. Detta system kom att accepteras av folkgrupperna. De närmaste 50 åren innebar en lugn period i Libanons historia med en jämn ekonomisk tillväxt, utbyggnad av vägar, järnvägar och telegrafnät. I kuststäderna tjänade man pengar på att förmedla en allt större handel mellan Europa och Osmanska riket.
Mandatperioden Under första världskriget slogs Osmanska riket tillsammans med centralmakterna. I Libanon infördes militärstyre och all kontakt med fienden eller arabiska revolten som leddes av sharif Hussein ibn Ali bannlystes. I maj 1916 hängdes 14 personer i Beirut för förräderi, en dag som senare har firats som martyrdagen. Unga män blev inkallade för militärtjänstgöring och livsmedel tvångsrekvirerades från bönderna för att den osmanska armén skulle kunna göra sitt bästa. Under sommaren 1917 hade det arabiska upproret med stöd av britterna svept norrut och intagit Jerusalem och den 1 oktober 1917 lämnade de osmanska myndigheterna Beirut åt sitt öde. Där utropades istället en arabisk regering i sherif Hussein Alis namn under ledning av maroniten Habib al-Saad.Cobban (1985), s. 55-75
Denna utveckling ogillades av Storbritannien och Frankrike som genom Sykes-Picot-avtalet 1916 hade delat upp stora delar av det Osmanska riket i intresseområden. Enligt detta skulle Libanon och Syrien kontrolleras av Frankrike. Sex dagar efter att den arabiska regeringen utropats i Beirut nåddes staden av franska och brittiska styrkor. En fransk överste blev militärguvernör men regeringen under al-Saad fick vara kvar under franskt överinseende.
I april 1920 blev Libanon ett franskt NF-mandat vilket innebar att Frankrike fick ansvaret för att Libanon någon gång i framtiden skulle kunna bli självständigt. Under den franska mandatperioden fick Libanon en konstitution. Konstitutionen, författad av den romersk-katolska bankiren Michel Chiha, fördelade de viktigaste förtroendeposterna i landet till landets viktigaste grupper. Fram till dess hade det politiska systemet dominerats av maroniterna och druserna men genom konstitutionen drogs shiamuslimerna och sunnimuslimerna in. Libanons förste president blev den grekisk-ortodoxe Charles Dabbas. Under hans sex år som president utnämnde han som premiärministrar maroniterna Emil Eddé och Bishara al-Khoury. Talman i parlamentet var sunnimuslimen Muhammad al-Jisr. När president Dabbas andra mandatperiod närmade sig sitt slut var de tre kandidater till presidentposten och i egenskap av talman lät al-Jisr genomföra Libanons första folkräkning för att visa att Libanon hade en majoritet av muslimer. Men folkräkningen visade att det fortfarande fanns en knapp majoritet kristna. Fransmännen inhiberade konstitutionen och handplockade istället en egen president. Tre och ett halvt år senare tillät fransmännen att parlamentet utsåg en ny president. Eddé och al-Khoury ställde åter upp och vid omröstningen i parlamentet vann Eddé med en enda röst.
I november 1936 kom den franska vänsterregeringen överens med president Eddé att erkänna Libanons självständighet i utbyte mot att Libanon ingick ett militärt samarbetsavtal med Frankrike. Avtalet hade totalt stöd i parlamentet men den allmänna opinionen var delad och särskilt muslimerna upprördes över de särskilda privilegier som Frankrike fick genom avtalet. Genom avtalet skulle Frankrike stödja Libanons medlemsansökan till Nationernas förbund och låta landet bli självständigt i slutet av 1939.
Självständighetsplanerna lades på is när andra världskriget bröt ut. Den 21 september 1939 upphävdes konstitutionen av fransmännen men de lät president Eddé vara kvar. Efter det franska nederlaget mot Tyskland utnämnde Vichyregimen en fransk general som fransk kommissionär i Beirut. Missnöjet med presidenten ökade efterhand allt mer tills han tvingades avgå i april 1941. Sommaren 1941 lyckades fria franska styrkor tillsammans med brittiska styrkor erövra både Libanon och Syrien. Den nye franske kommissionären gjorde klart att Frankrike fortfarande ville arbeta för Libanons självständighet. Ur brittisk synvinkel var det viktigt att inhemskt missnöje inte hotade den allierade överhögheten i regionen och i mars 1943 fick man fransmännen att gå med på att förklara konstitutionen som gällande. Platserna i parlamentet fördelades så att de kristna fick 30 platser och muslimerna 25. Under de förutsättningarna genomfördes allmänna val sommaren 1943 och Bishara al-Khoury utnämndes till president.
Redan under den franska mandatperioden hade fördelningen av landets förtroendeposter varit så att presidenten skulle vara maronit och premiärministern sunnimuslim. Under al-Khourys tid som president utökades detta så att parlamentets talman skulle vara shiamuslim, överbefälhavaren maronit och arméns stabschef drus. I regeringen skulle posterna fördelas 6-5 mellan kristna och muslimer. Traditionellt hade landet styrts av maroniter och druser gemensamt. Den nya "nationella pakten" gav en ledande roll till maroniterna men druserna, knappt en tiondel av befolkning, fick kontrollen över landets armé.
Efter att al-Khoury utnämnt Riyad al-Sulh till premiärminister inleddes förhandlingar med Frankrike för att det franska mandatet över Libanon skulle upphöra. Den libanesiska regeringen ville ändra konstitutionen så att alla särskilda privilegier som Frankrike åtnjöt skulle upphöra. Detta ville inte fransmännen gå med på men i november 1943 sammanträdde parlamentet och röstade igenom de föreslagna förändringarna i alla fall. Den 9 november 1943 undertecknade presidenten parlamentets beslut och två dagar senare arresterades han och de främsta ministrarna av franska trupper. För tredje gången upphävde fransmännen konstitutionen. Den allmänna opinionen förenades i kraftiga demonstrationer mot fransmännen. Till slut var fransmännen tvungna att ge efter och den 22 november släpptes presidenten och hans ministrar ur fängelset. Den franska mandatperioden var därmed slut. Under tiden fram till krigsslutet överfördes efterhand allt fler befogenheter från den franske kommissionären till presidenten.
Efter att andra världskriget upphört i Europa i maj 1945 förväntade sig libaneserna att de franska styrkorna skulle lämna Libanon men istället förstärktes dessa både i Libanon och Syrien och fransmännen gjorde klart att man krävde tillbaka sina särskilda privilegier. Kraftiga demonstrationer utbröt ännu en gång och i Syriens huvudstad Damaskus gick man så långt att fransmännen använde flygvapnet att bomba motståndarna. De kraftiga protesterna oroade Storbritannien som tvingade fransmännen att gå med på att dra sig ur de två länderna. I slutet av 1946 lämnade de sista franska styrkorna Libanon.
Självständighet