Lohengrin, WWV 75, är en romantisk opera i tre akter med musik och libretto av Richard Wagner. Den uruppfördes i Weimar den 28 augusti 1850 under ledning av Franz Liszt, med Karl Beck i titelrollen.Lohengrin im Digitalen Archiv der Thüringischen StaatsarchiveDas Aufführungsmaterial der Uraufführung befindet sich heute im Hochschularchiv/Thüringischen Landesmusikarchiv Weimar (Deposital-Bestand: Deutsches Nationaltheater, DNT 359)Ludwig Eisenberg: Großes biographisches Lexikon der Deutschen Bühne im XIX. Jahrhundert. Verlag von Paul List, Leipzig 1903, S. 70.
Berättelsen om karaktären med samma namn utspelar sig mot en historisk bakgrund (Brabant under första hälften av 900-talet) och är hämtad från medeltida tysk romantik, särskilt Parzival av Wolfram von Eschenbach, och dess uppföljare Lohengrin, som i sin tur är inspirerad av eposet Garin le Loherain. Det är en del av legenden om Svanriddaren.
Operan har inspirerat andra konstverk. Kung Ludvig II av Bayern döpte sitt slott till slottet Neuschwanstein efter svanriddaren. Det var kung Ludvigs beskydd som senare gav Wagner medel och möjlighet att färdigställa, bygga en teater för och sätta upp sin episka cykel Nibelungens ring. Han hade slutat komponera den i slutet av andra akten av Siegfried, den tredje i Ringens tetralogi, för att skapa sitt radikala kromatiska mästerverk från slutet av 1850-talet, Tristan och Isolde, och sin lyriska komiska opera från mitten av 1860-talet, Mästersångarna i Nürnberg.Ludwig Lucas: Ueber den Krieg von Wartburg. Königsberg 1838, S. 217–222.Eine vollständige Liste aller Quellen Wagners bei Martin Lade: Erlösende Widersprüche. Mythische Vernunft und kosmopolitischer Nationalismus des jungen Wagner. Publikation der Oper Köln zu Richard Wagners „Lohengrin“ in der Regie von Klaus Maria Brandauer. Oper Köln 2006, S. 14.
Lohengrin blev snart efter några år en publiksuccé och genombrottsverk för Wagner. Några stycken ur operan har blivit berömda, såsom förspelen till första och tredje akterna, "Elsas dröm" och Lohengrins "Graalberättelse" ("In fernem Land"). Den mest populära och igenkännbara delen av operan är Brudkören, i folkmun känd i engelsktalande länder som "Here Comes the Bride", som vanligtvis spelas som en procession vid bröllop.
Operans autografmanuskript finns bevarat i Richard Wagners stiftelse.
Historisk bakgrund
Lohengrin är Wagners sista verk som bär genrebeteckningen "Romantisk opera", och det är först i detta verk som historia och myt kolliderar direkt. Den mytiska händelsen är inbäddad i en historisk ram och kan dateras exakt till år 933, då kung Henrik I av Sachsen besegrade ungrarna vid Ritteburg vid floden Unstrut. Henriks tal i akt 1 refererar till kungens tal till det sachsiska folket, som överlämnades av Widukind av Corvey. Wagner flyttade handlingen till Antwerpen för att kunna koppla de historiska händelserna till legenden om svanriddaren, vars ursprung låg i nedre Rhen. Det fanns inget hertigdöme Brabant på den tiden, men det fanns ett Gaugrafschaft med samma namn. Eftersom Henrik I lyckades ena alla de stridande östfrankiska stammarna i detta fälttåg, vördades han av den liberaldemokratiska nationella rörelsen på Wagners tid som en pionjär för ett enat tyskt kejsardöme och stod emot Metternichs reaktionära politik.Martin Lade, ebenda, Oper Köln 2006, S. 7ff.
Eftersom Wagner stod på den radikala demokratiska sidan i revolutionen 1848 i Dresden, är denna koppling en nyckel till tolkningen av operan, liksom Wagners teoretiska skrifter, som skrevs samtidigt som Lohengrin. Blandningen av myt och historia finns redan i verket Die Wibelungen. Weltgeschichte aus der Sage (1848), i vilken Wagner mottog den då gällande indoeuropeiska språkforskningen. I "Wibelungen" fungerar inte de mytiska traditionerna som utgångspunkt för rekonstruktionen av historiska händelser, utan tvärtom är de historiska händelserna bara det råmaterial med vars hjälp Wagner vill tränga in i den tidlösa, mytiska kärnan av det "rent mänskliga". Dessutom försöker han bevisa en paradoxal, nämligen den "kosmopolitiska" nationalismen hos tyskarna: hos tyskarna, det övernationella, har det "rent mänskliga" bevarats i sin renaste form, vilket är anledningen till att Wagner hoppades att tyskarna skulle pånyttföda Europa i upptakten till revolutionen.Martin Lade, ebenda, Oper Köln 2006, S. 37–45.
Dessutom hör Wagners dramadesign Jesus från Nasaret till Lohengrins intellektuella miljö, för här skiljs den "historiske Jesus" från "trons Kristus" och ges en revolutionär touch. Ludwig Feuerbachs materialistiska verk Kristendomens väsen och David Friedrich Strauss Jesu liv var hans nyckelord här. Lohengrins kristna symbolik måste ses ur detta perspektiv: Wagner jämställer de kristna symbolerna (t.ex. Graalen) med hedniska myter, de är, liksom i Feuerbachs verk, arketyper för hela mänskligheten projicerad av längtan. År 1853 förklarade Wagner Lohengrins förspel och uppkomsten av Graalsmyten som en projektionsyta för mänsklig längtan "från den dystra omsorgen om profit och ägodelar, den enda beställaren av all världstrafik ..."Zitiert nach Martin Lade, ebenda, Oper Köln 2006, S. 11.
Wagner blandar den romantiska indologin, Feuerbachs materialistiska religionskritik, det tyska "ursprungsfolkets" påstådda speciella roll (som Fichte och Friedrich Ludwig Jahn redan hade sagt) och Vormärz (Wilhelm Weitling, Karl Marx och Friedrich Engels) kritik av kapitalismen: Kapitalismen, egoismen i Wagners skrifter från denna tid ledde tänkandet om maktstaten och kristendomen, som påstods ha deformerats av den historiska utvecklingen, till ett tillstånd vars motsvarighet hos Lohengrin är den politiska kris som åskådaren finner i början av operan i hertigdömet Brabant, som har blivit ledarlöst. Det kräver ett politiskt ingripande av Henrik I och ett mytomspunnet ingripande av svanriddaren. Den senare är inte en alltigenom positiv figur i sitt verk och misslyckas på grund av en intrig iscensatt av Ortrud – liknande folkhjälten Rienzi före honom. Detta tyder på den politiska pessimismen hos den framtida revolutionären Wagner. Ortrud, med sin arkaiska tro på gudar, må vara en symbol för den politiska reaktionen i Vormärz, men Elsas eller Lohengrins misslyckande förebådar ett misslyckande för de politiska utopierna 1848-49.
Tillkomsthistoria
Sedan Wagner hade fullbordat Tannhäuser, hade han svårt för att finna ett nytt ämne till ett musikdrama. Genom studier av tysk medeltidsdiktning kom han emellertid snart i kontakt med ett ämne som intresserade honom. I Wolfram von Eschenbachs episka dikter Titurel och Parzival fann han nämligen sägnen om Parsifals son, svanriddaren Lohengrin, försvararen av de oskyldigt förföljda. Den litterära figuren Lohengrin dök först upp som en bifigur i det sista kapitlet av Parzival. Graalriddaren Lohengrin, son till graalkungen Parzival, skickas till hertiginnan av Brabant för att försvara henne. Hans beskydd kommer under förutsättning att hon aldrig får fråga efter hans namn. Om hon bryter mot detta krav kommer han att tvingas lämna henne. För Wagner var Elsa problemdramats kärnpunkt: Lohengrin måste förbjuda Elsa att utforska hans hemlighet, därför att de tillhör var sin värld. Men Elsa kunde med samma rätt kräva att få dela Lohengrins värld med honom; därför måste hon fråga om hans härkomst. "Straffet att leva åtskilda tycks därför vara det ofrånkomliga, därför att det är det mest rättfärdiga och logiska." (Wagner)Digitaltext von Wolfram von Eschenbach: Parzival, Buch XVI
Wagner tog upp dessa karaktärer och satte temat "den förbjudna frågan" i centrum för en berättelse som ställer kontraster mellan det gudfruktiga och det vardagliga, och mellan den tidiga medeltidens kristendom och germansk hedendom. Wagner försökte samtidigt väva in element av grekisk tragedi i handlingen. Det som i synnerhet intresserade Wagner i ämnet var möjligheten att ge operan en allmänt mytologisk karaktär. Han fann till exempel paralleller i den grekiska gudasagan, i berättelsen om Zeus och Semele. Men personliga förhållanden var också avgörande. Som konstnär kände sig Wagner starkt isolerad, och Lohengrin-gestalten blev därför efter hand för honom en slags symbol för hans egen ensamma ställning. Liksom Lohengrin längtade han efter gemenskap med människorna, men dessa förstår varken Lohengrin eller honom. Han skrev följande i Mitteilungen an meine Freunde om sina Lohengrin-planer::
Vem känner inte till "Zeus och Semele"? Guden är förälskad i en mänsklig kvinna och närmar sig henne i mänsklig form. Den älskande finner att hon inte kan känna igen guden i denna gestalt och kräver att han ska göra den verkliga sinnliga formen av sitt väsen känd. Zeus vet att hon skulle bli förstörd vid åsynen av hans verkliga jag. Han lider i denna medvetenhet, lider i vetskapen om att han måste uppfylla detta krav och genom att göra det förstöra deras kärlek. Han kommer att besegla sin egen undergång när skenet från hans gudomliga gestalt förgör hans älskare. Är inte den människa som längtar efter Gud tillintetgjord? Jag håller fast vid att Lohengrin enligt min uppfattning ger uttryck för vår tids djupast tragiska situation, nämligen längtan efter att sjunka ned från de högsta, intellektuella höjder, ned till den djupaste kärlek, längtan efter att bli förstådd förstådd genom känslor och sinnen, en längtan, som den moderna verkligheten inte kan tillfredsställa.</blockquote>
Han studerade också med stort nöje såväl Jacob Grimms Deutsche Mythologie (1835), Deutsche Rechtsalterhümer (1824) och Weisthümer (1840-60), som bröderna Grimms utgåva av Deutsche Sagen (1816-18). Han uppmärksammade också en episod ur Nibelungenlied, striden mellan drottningarna, som han använde sig av i scenen utanför katedralen. Därmed hade Wagner i ett enda slag funnit källorna till hela sitt fortsatta livsverk. Det förklarar varför han tolv veckor efter att ha avslutat partituret till Tannhäuser utformade ett scenario till Mästersångarna i Nürnberg och samtidigt skrev librettot till Lohengrin, som genom graalmotivet redan inom sig bar fröet till Parsifal. När partituret till Lohengrin låg färdigt den 28 april 1848 funderade Wagner redan över en världshistorisk tragedi baserad på de gamla sagorna. Samma år ledde detta honom till Nibelungenmyten och librettot till hans första försök att skapa ett Ringdrama: Siegfrieds död.
Komponerandet Lohengrin skrevs och komponerades mellan 1845 och 1848 då Wagner arbetade som kapellmästare vid det kungliga hovet i Dresden. Wagner började komponera baklänges, såtillvida att han började med akt 3 och därefter tog sig av akt 1 och 2 för att avsluta med förspelet. Operans tillblivelse börjar dock några år tidigare när Wagner bodde och arbetade i Paris. I slutet av 1841 hade Wagner tänkt ut en historisk opera i fem akter baserad på Hohenstaufen-dynastin med titeln Die Sarazenin (Den saracenska kvinnan) och även om han överöste den med all den stora operans utsmyckningar, distraherades hans uppmärksamhet snart av en Volksbuch som han fick genom sin vänskap med filologen Samuel Lehrs. Boken i fråga var Ludwig Bechsteins antologi med legender från 1835 Der Sagenschatz und die Sagenkreise des Thüringerlandes. Förutom att det var det sätt på vilket Wagner först blev medveten om legenden om Lohengrin, återberättade antologin också historien om Tannhäuser.
I sitt sökande efter en mer autentisk bild av legenden om Tannhäuser försåg Lehrs Wagner med Königsbergs germanska sällskaps årliga handlingar, som inte bara innehöll C.T.L. Lucas kritiska studie av "Wartburgkriget" utan också en kritik av dikten Lohengrin, tillsammans med en lång berättelse om det vandrande eposets huvudsakliga innehåll. Således, medger Wagner, öppnades en helt ny värld för honom med ett enda slag, och även om han inte kunde hitta formen för att behärska materialet för sitt eget dramatiska syfte, kunde han tydligt visualisera Lohengrin och den förblev en outsläcklig bild inom honom.