Textkritisk bibelforskning är den akademiska behandlingen av Bibeln och bibeltexterna som litterära verk. Med hjälp av textkritiska metoder (källkritikens kriterier) analyserar man när, var och hur texten har tillkommit, av och för vem den är skriven, vilka andra litterära källor eller historiska händelser som legat till grund för eller influerat texterna, samt vad texten kan anses ha haft för ursprunglig användning. Textkritik är också intresserad av att jämföra och fastställa olika läsarter. Textkritik bygger på andra vetenskapliga discipliner såsom arkeologi, antropologi, folklore, lingvistik, historia och studier av muntliga berättartraditioner.
Textkritiker av bibeln återfinns bland såväl icke-konfessionella historiker som kristna teologer. Textkritisk bibelforskning ingår i fältet exegetik, som studeras vid teologiska utbildningar. Textkritik av Bibeln kan sägas ha influerat teologisk modernism, liberal teologi och har ofta använts vid religionskritik. Den textkritiska bibelforskningen uttalar sig dock inte om sådant som exempelvis den historiske Jesus vilket istället sker inom det närliggande fältet historisk-kritisk bibelläsning och därmed heller inte frågor som rör trons Jesus eller andra lärofrågor. Detta är frågor som studeras inom fältet hermeneutik.
Kriterier
Vid källkritisk värdering av uppgifters trovärdighet används följande kriterier: Uppgifter betraktas som trovärdiga och sannolika om de stöds av flera tidiga av varandra oberoende källor, om de beskrivs olika i källorna och således sannolikt baseras på skilda personers vittnesmål, om de inte är tendentiösa, utan går emot vad man kan förvänta sig av kristna omskrivningar och tvärtom blir besvärande för kristenheten eller kräver komplicerade teologiska förklaringar. Exempel på en uppgift som uppfyller dessa kriterier, och således betraktas som trovärdig, är att Jesus lät sig döpas av Johannes döparen trots att han enligt kristen tro inte behövde omvändelse och syndernas förlåtelse.
Enstaka tidiga icke-kristna källor som nämner Bibliska personer betraktas som användbara för att värdera trovärdigheten av Nya testamentet. Exempelvis har man analyserat den relativt korta text som går under namnet Testimonium Flavianum och som förekommer i den judiske historikern Josefus verk Judiska fornminnen, skrivet år 93 eller 94. I denna text som är först bevittnad på 300-talet, har källkritiska forskare försökt identifiera uppenbara kristna efterhandstillägg i syfte att kunna återskapa en ursprunglig text skriven av Josefus. Om en sådan rekonstruktion skulle visa sig vara riktig, vilket en majoritet av dagens forskare anser, stöder den uppfattningen att Jesus existerat som historisk person, vunnit många judar och greker till sin lära, blivit (oavsett orsak) korsfäst av Pontius Pilatus och (avsiktligt eller ej) givit upphov till kristendomen.Markus N. A. Bockmuehl (editor), Christoffer Tuckett (section author), The cambridge companion to Jesus, "part II - The history of Jesus", s. 124, Cambridge press.
Handskriftsversioner Den hebreiska Bibeln höger|mini|stående=0.64|Handskrift av den hebreiska Bibeln från 1000-talet med Targum.
Textkritik tillämpat på den hebreiska Bibeln jämför handskriftsversioner från följande källor (datumen refererar till de äldsta kända överlevande handskrifterna i varje familj):
Dödahavsrullarna, hebreiska, arameiska och grekiska (Septuaginta och andra), olika datum c. 200-talet f.Kr.–första århundradet e.Kr. Septuaginta, grekiska, 300-talet f.Kr. (Codex Vaticanus men även äldre papyrusrullar). Vulgata, latin, tidigt 400-tal e.Kr. Masoretiska bibeltexten, hebreiska, 900-talet e.Kr. (bland andra Leningradkodexen). Samaritiska Bibeln, äldsta överlevande text från 1000-talet e.Kr. Peshitta, texter på syriska. Targum, texter på arameiska.
Mot bakgrund av den hebreiska Bibelns heliga status inom judendomen kan de som inte är insatta i textkritiska detaljer tro att texten är fri från felaktigheter, eftersom dessa texter var noggrant överförda och skrivna. Men i likhet med Nya testamentet har förändringar, felaktigheter och utelämnanden påträffats. Detta faktum förklaras genom att tidiga soferim (kopierare) inte visade texten samma vördnad som man senare gjorde.Tov 2001, s. 9.
Dödahavsrullarna är en samling handskrifter som hittades i Qumran år 1947, med ett stort antal pergamentfragment från Gamla testamentet, med flera texter. De har i huvudsak daterats till tiden kring vår tideräknings början (vissa dateringar så tidigt som cirka 400 f.Kr. och andra så sent som omkring 300 e.Kr.), vilket är ungefär 1000 år äldre än tidigare kända masoretiska gammaltestamentliga manuskript.
Medan vissa av de gammaltestamentliga fragmenten från Qumran är nästan identiska med den traditionella masoretiska texten, uppvisar vissa manuskript av Andra Mosebok och Samuels bok dramatiskt stora skillnader i både språk och innehåll sinsemellan. Som följd av det stora antalet varianter av dessa båda böcker i Qumran har forskare tvingats ompröva tidigare teorier om endast tre skilda familjer av gammaltestamentliga varianter: den masoretiska texten, det hebreiska originalet till Septuaginta, samt de samariska Moseböckerna. Det blir nu allt tydligare att gränsen mellan olika varianter var flytande tills Gamla testamentet kanoniserades omkring år 100. Fagan, Brian M., and Charlotte Beck, The Oxford Companion to Archeology, entry on the "Dead sea scrolls", Oxford University Press, 1996.
Nya testamentet mini|stående=0.68|Bysantinsk illustrerad handskrift, 1020. Nya testamentet har bevarats i över 5 300 grekiska handskrifter, 10 000 handskrifter på latin och 9 300 handskrifter på andra språk som syriska, slaviska, etiopiska och armeniska. Enbart antalet varianter utgör en stor svårighet för textkritiken, framför allt därför att den i praktiken gör stemmatologin obrukbar. Textkritiker med Nya testamentet som ämnesområde har följaktligen anammat eklekticismen efter att ha sorterat textvittnena i tre huvudgrupper, så kallade texttyper. Idag är den vanliga uppdelningen: Den alexandrinska texttypen utgör en grupp tidiga och respekterade texter, inklusive Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus. Den västerländska texttypen är även den väldigt tidig, men dess varianter har visat sig innehålla fler parafraseringar och andra felaktigheter. Den bysantinska texttypen är en grupp som utgör ungefär 95 % av alla handskrifter, varav de flesta är av sent datum.
Äldre översättningar av Nya testamentet som till exempel Karl XII:s bibel baserades på Textus Receptus, en grekisk text som producerades av Erasmus. För vissa av Bibelns böcker använde Erasmus enskilda handskrifter och Uppenbarelsebokens sista verser översatte han till grekiska från Vulgatan.Ehrman 2005, ”For the most part, he relied on a mere handful of late medieval manuscripts, which he marked up as if he were copyediting a handwritten copy for the printer. ... Erasmus relied heavily on just one twelfth-century manuscript for the Gospels and another, also of the twelfth century, for the book of Acts and the Epistles. ... For the [last six verses of the] Book of Revelation ... [he] simply took the Latin Vulgate and translated its text back into Greek. ...” (ss 78–79). Efter Westcott och Hort har emellertid de flesta moderna textkritiker med inriktning på Nya testamentet dragit slutsatsen att den bysantinska texttypen formaliserades senare än den alexandrinska och den västerländska texttypen. I förhållande till de andra texttyperna ses den alexandrinska som renare än den västerländska, så en grundpelare för textkritiken kring Nya testamentet är idag att man bör följa den alexandrinska texttypen såtillvida inte någon av de andra texttyperna visar sig vara överlägsen.
En minoritetsposition intas av The Greek New Testament According to the Majority Text-upplagan av Zane C. Hodges och Arthur L. Farstad som hävdar att den bysantinska texttypen representerar en tidigare texttyp än de överlevande alexandrinska texterna. Denna position intas även av Maurice A. Robinson och William G. Pierpont i deras The New Testament in the Original Greek: Byzantine Textform.
Andra forskare har kritiserat den nuvarande kategoriseringen av handskrifter i texttyper och föredrar att antingen dela in handskrifterna på andra sätt eller avfärda texttypstaxonomin överhuvud.
Textkritik används även av de som anser att delar av Nya testamentet skrevs på arameiska. Dunnett & Tenney 1985, s. 150.Klijnl 1980, s. 14.
Nytolkningar I försök att bestämma det ursprungliga textinnehållet i Nya testamentets böcker har en del moderna textkritiker menat att vissa avsnitt inte tillhörde originaltexten. I moderna översättningar av Bibeln har dessa textkritiska resultat lett till att man utelämnat dessa avsnitt eller lagt till anteckningar om att de är av senare datum. Förut baserades översättningar av Nya testamentet främst på Erasmus version av Nya testamentet på grekiska, den så kallade Textus Receptus från 1500-talet.
Bland dessa senare tillägg till Nya testamentet återfinns bland annat:Ehrman 2006, s. 166. Det längre slutet av Markus evangelium (Mark. 16:9-20). Ängeln som styrker Jesus i Getsemane och svetten som droppade som blod. (Luk. 22:43-44).Saknas i vissa textvittnen. Bibel 2000 har med texten utan parentes, medan The Greek New Testament, ed Aland et al. 3 ed (corr) 1983, sätter den inom parentes Berättelsen om äktenskapsbryterskan (Joh. 7:53–8:11). Osäkerhet huruvida Jesus kallas ”enfödd son” eller ”enfödd gud” i Johannes 1:18.Greek New Testament lutar mot "enfödd gud" med stöd av de viktigaste alexandrinska textvittnena och Bibel 2000 följer denna läsning. ett explicit omnämnande av treenigheten i Första Johannesbrevet.
Evangeliernas relation enligt Tvåkällshypotesen
Tre av nya testamentets fyra evangelier har likheter i innehållet, och kallas de synoptiska evangelierna, nämligen Matteusevangeliet, Markusevangeliet och Lukasevangeliet. Tvåkällshypotesen är inom bibelforskningen den ledande teorin om tillkomstsammanhang mellan de synoptiska evangelier. Enligt hypotesen skall författarna till Matteus- och Lukasevangeliet ha haft tillgång till och använt Markusevangeliet och en andra, hypotetisk källa, som brukar kallas Q (av tyskans Quelle = källa). Markusevangeliet är således det äldsta, medan Matteusevangeliet och Lukasevangeliet förutom material från Markusevangeliet även innehåller gemensamma inslag från Q, som är en samling spridda Jesusord, samt eget så kallat särstoff som är unikt för respektive återgivning.
Det fjärde evangeliet, Johannesevangeliet, avviker markant till sitt innehåll från de synoptiska evangelierna. Det har alltid ansetts att Johannesevangeliet skrevs sist av evangelierna. Därmed har det lägre trovärdighet som historiskt dokument. Moderna forskare daterar det till mellan 90 och 100 e.Kr., baserat på att de kristna hade uteslutits ur synagogan då. s.87 Men det finns en tydlig motsättning till denna datering. Evangelisten beskriver Jerusalem som fortfarande intakt, och andra källor anger att staden förstördes av romarna år 70. Den äldsta bevarade avskriften av någon nytestamentlig text är det så kallade Ryland-fragmentet, som är ett fragment ur Johannesevangeliet och dateras till perioden ca 125 till 150 e.Kr.
Gamla testamentet som historisk källa
Texterna i Bibeln kan i olika sammanhang användas som historiska källor, och värderas med arkeologiska undersökningar.
Den bibliska skapelseberättelsen, från skapelsen till syndafloden, anses av de allra flesta forskare och vissa troende som mytiska. Moseböckerna byter språklig karaktär och namn på Gud, vilket tyder på att de grundas på flera olika källor.