Berndt Arvid Freddie Wadling, ursprungligen Olsson, född 2 augusti 1951 i Härlanda församling i Göteborg, död 2 juni 2016 i Tynnereds distrikt i Göteborg,Sveriges dödbok 1830–2020, Sveriges släktforskarförbund var en svensk sångare, skådespelare och serieskapare, medlem i bland annat Blue for Two, Cortex, The Kingdom of Evol och Fläskkvartetten.
Biografi Barndom Freddie Wadling föddes som son till Arvid Olsson (1922–1989) och Astrid Wadling (1924–1992). Som barn tog han moderns återtagna flicknamn efter föräldrarnas skilsmässa. Under senare delen av sitt liv mindes han mycket lite av sin barndom. De fragmentariska minnen han hade flöt ofta samman och var ibland motsägelsefulla. Vid en återresa till Fräntorp, det område i Göteborg där han växte upp, sade han att platsen under hans barndom ”kändes som ett fängelse. Ett stort svart hål. Jag är väldigt glad att jag kom härifrån”.Lagerström (2015) kap. 1
Enligt Wadling var hans far en opålitlig alkoholist. Han lämnade tidigt såväl fru som barn, varefter de flyttade till Freddie Wadlings morföräldrar. Wadling beskrev detta hem som trångt och ständigt fyllt med människor. Enligt Wadling utsattes han av sin mor för psykiska övergrepp under sin barndom, samtidigt som han hade flera goda minnen av sin mor. Både hans mor och hans mormor var mycket överbeskyddande och strikta. Han beskrev detta som att ”de förbjöd mig att leva. Allting var ett tomt varande”. Han mindes sin barndom som präglad av en ständigt växande fattigdom. En kusin och familjens fotoalbum ger dock en annan bild av deras ekonomi; bland annat på julafton fick han stora mängder presenter och enligt kusinen var han bortskämd.
Hans musikaliska intresse började mycket tidigt. Vid två års ålder hade han ett stort intresse för LP-skivor och sjöng regelbundet barnvisor; vid tre års ålder hade hans mor börjat göra inspelningar av hans sång. Även Wadlings intresse för gestaltning och teater visade sig tidigt. Hans kusin beskrev honom som en exhibitionist, som dock var mycket ensam och isolerad. Han började tidigt att skapa musik med hjälp av olika redskap, såsom linjaler, cigarrlådor, badbaljor, kvastskaft, snören med mera. Han föredrog att improvisera musik framför att lära sig musikteori.Lagerström (2015) kap. 2
I skolan blev han mobbad och fick stryk. Efter en incident på en pysseldag blev han även misshandlad och ständigt jagad av sin lärare. ”Hon kunde bara gå fram och smälla till mig. Jag var inte säker en enda minut”, sade Wadling under senare delen av sitt liv. Från åtta till 15 års ålder upplevde Wadling sig själv som mutist. I själva verket svarade han på tilltal från lärare och släktingar, men hans upplevelse av dessa år var att han under sju år inte sade ett ord och distanserade sig såväl från omgivningen som från sig själv.
När Freddie Wadling var nio år gammal hittade han sin morfar död i badrummet. Denna upplevelse kom att förvärra hans isolerade tillstånd dramatiskt. Hans mormor började därefter att insistera på att han skulle umgås med henne hela tiden, något som till slut ledde till att han började avsky henne.
Tonår Vid 14 års ålder bildade han tillsammans med kusinen Eddie, Ulf Lindström och Stephan Ahlquist ett band vid namn The Human Beings där Freddie Wadling spelade bas. Bandet splittrades fort men hann ge en konsert i Härlanda kyrka. Wadling fortsatte dock senare att musicera med andra. Vid 14 års ålder bekantade han sig med alkohol, blev snabbt storrökare och senare under tonåren kom han även att börja röka cannabis.
Tidigt vuxenliv Freddie Wadlings mor och mormor var övertygade om att han aldrig skulle klara sig själv och att det var något fel på honom. Därför gick han igenom omfattande kliniska tester och var under en kortare period inlagd på en psykiatrisk avdelning på Sahlgrenska sjukhuset. Vid 18 års ålder blev han sjukpensionär. En läkare menade att han hade klaustrofobiska tendenser, rädsla för andra människor och var ”något stelnad, lätt förskruvad och sluten”. Andra läkare menade att han hade vanföreställningar, social fobi och generaliserat ångestsyndrom.
Freddie Wadling målade mycket mot slutet av 60-talet, med oljefärg i naivistisk stil. Motiven var bland annat ögonglober, skelett, svarta hästar, fantasivarelser med mera. Det är okänt precis när, men någon gång omkring denna tid, studerade han vid Dômen konstskola i Göteborg, där han bland annat studerade måleri, kroki, konsthistoria samt färg- och formlära.
Under 70-talet började han använda fler droger. Han testade bland annat amfetamin och LSD, den sistnämnda blev en återkommande drog i Wadlings liv. Han spelade i flera mindre band, men med bandet Frog 2000 blev det mer seriöst. Bandet höll ett antal mindre konserter. Wadling sjöng till en början i bandet, men överlämnade senare sjungandet till någon annan när låtarna inte längre var i hans smak.
Han flyttade till egen lägenhet i början av 1970-talet, men hans mor och mormor var fortfarande mycket oroliga för honom. Efter hand började han ta mer amfetamin och cannabis. För att dämpa avtändningen från amfetaminet brukade han använda lugnande tabletter, cannabis och alkohol. Vid 23 års ålder hade han ett amfetaminmissbruk som gjorde hans liv dysfunktionellt.Lagerström (2015) kap. 3
1970-talet: början av den musikaliska karriären Freddie Wadling fortsatte musicera med Frog 2000. Våren 1974 kom de med i en tävling arrangerad av Göteborgs-tidningen och Liseberg. De blev utvalda tillsammans med ett flertal andra band att spela på en testkonsert. De var framgångsrika och fick gå vidare till semifinalen, som hölls på Liseberg inför cirka 3 000 personer. Musiken de framförde var ”skräpig garagerock”. De gick dock inte vidare till final. Vid 23 års ålder lämnade Freddie Frog 2000.
Med några vänner bildade Wadling våren 1977 bandet Freddie Death and the Horror Show som dock snabbt kom att byta namn till Straitjacket. Under hösten gjorde bandet sin första spelning, för en motorcykelklubb. Därefter följde ett flertal spelningar på olika platser, som dock inte sällan mottogs kritiskt. På en spelning fick de avbryta halvvägs, då ägaren sade att de fick pengarna bara de slutade spela. De spelade mestadels covers på brittisk punk. 1978 spelade de in en singel med fyra låtar, ”Demented Perverts”, ”One Ugly Child”, ”Batman” och ”Jag är en människa”. De var dock inte nöjda med resultatet. I ett försök att förbättra bandet valde de därför att söka efter en till gitarrist. De tog in en ny gitarrist, men allt eftersom började deras tidigare gitarrist att sluta komma på rep och spelningar. De gjorde en sista konsert i augusti 1978, vars låtar spelades in och såldes på kassett, men sedan splittrades bandet.
Freddie Wadling gick sedan vidare till att bilda ett nytt band, bland annat med de två gitarrister som var med i Straitjacket. Det nya bandet hette först Horribel Tango och hade enbart en spelning. Spelningen mottogs mycket dåligt av publiken och i ett fanzine kritiserades de för att ha ”spökat ut sig till levande lik” samt för att deras musik inte kom med någonting nytt. Bandet bytte sedan riktning och namn. Scenkläderna slutade de använda, och bandet bytte namn till Liket lever. De började spela samhällskritiska låtar på svenska. I ett fanzine från den tiden sade Wadling att låtarnas fokus var den destruktivitet man påträffade i samhället, hämnd och skräck. Bandet medverkade bland annat i Sprängkullefestivalen november 1978, där de blev mycket tongivande. Därefter slog punken igenom i Göteborg, och Wadling började aktivt engagera sig i föreningen Garageligan, där nästan alla punkband i Göteborg var med.
1979 bildades bandet The Leather Nun, där Wadling spelade bas. Deras första skiva, Slow Death blev mycket populär och släpptes även utomlands av det brittiska skivbolaget Industrial Records, ett skivbolag som satsade på industrirock. Wadling var under denna tid medlem i många band som alla hade tyngre namn. Ett av dessa band administrerade Freddie Wadling själv, vilket resulterade i att bandet fick få spelningar då han inte engagerade sig särskilt starkt för sådant. Det som var viktigast för Wadling var musiken och gemenskapen snarare än publiciteten. Det till trots så betraktades en skivinspelning som något mycket speciellt. Bland annat Liket lever spelade in en skiva våren 1979, som bland annat innehöll låten ”Levande begravd”. Skivan kom senare att bli en svensk punkklassiker, och med en upplaga på enbart 1000 skivor har skivan med tiden blivit ett dyrt samlarobjekt.
Freddie Wadling var som mest med i cirka 12 band samtidigt, och han lämnade och bildade nya band hela tiden. Detta skedde till följd av dels att han hade svårt att säga nej, dels hans starka behov av att uttrycka sig musikaliskt.Lagerström (2015) kap. 4
Liket Levers musik förändrades till en något lugnare nivå och annorlunda musikval. En del tyckte dock fortfarande att de spelade mycket högt och stökigt. I en dagstidningsrecension beskrevs deras musik som ”soundtracket till jordens undergång”. De spelade 1979 på den första Slottskogsfestivalen med flera tusen åskådare.
1979 förlorade Liket lever en gitarrist, och kort därefter bytte de namn och musikalisk inriktning. Det nygamla bandet döptes till Coma Jesus, vars musik var mer experimentell jämfört med det som de spelat tidigare. Knappt ett år därefter bytte de dock namn och inriktning igen. Den här gången döptes bandet till Cortex, men innan de landade i detta namn hade de periodvis kallat sig för Cortex & the Brain och The Brain & Cortex. Wadling beskrev Cortex musikstil som psykotisk rock eller underjordisk dansmusik.
I början av 1980-talet var The Leather Nun med på en konsert på Scala Cinema i London. De andra som deltog i konserten var Throbbing Gristle och Monte Cazzazza. Enligt Freddie Wadling var detta ett av hans livs största ögonblick. Ett år efter konserten utgavs en kassett med titeln The Leather Nun at Scala Cinema. Cortex fortsatte därefter att spela på diverse tillställningar. De spelade i princip uteslutande i Göteborgsområdet, men midsommaren 1980 gjorde de även en spelning i Hulu. Såväl Cortex som The Leather Nun lade ner i början av 1980-talet men återupplivades mycket snabbt.
1980-talet 1982 flyttade Wadling till Haga i Göteborg tillsammans med sin dåvarande flickvän. Han beskrev senare flytten som en slags frigörelse och att han kände att han blev friare och mådde bättre. Under hösten 1987 blev Wadlings alkoholmissbruk avsevärt värre, hans lägenhet började förfalla och hans dåvarande flickvän lämnade honom.Lagerström (2015) kap. 8 Ännu värre blev det året därpå. Hans lägenhet var i ett sådant dåligt skick och hans beteende var så destruktivt att allt färre ville umgås med honom. Trots att han inte fungerade överhuvudtaget i privatlivet var han fortfarande produktiv med musiken. Under denna tid var Wadling självdestruktiv och hade svårt att lita på andra. Under en del liveframträdanden improviserade han texter till låtarna då han glömt bort texten, något som ledde till en del klagomål från publiken. Hans ständiga scenskräck gjorde inte saken bättre.
Mormonen Bella Laesker träffade Wadling på en konsert och därefter blev de snabbt ett par. Hans drogvanor var från första början ett problem och senare kom även hon att använda droger i ett försök att leva som Freddie Wadling, något som ledde till omfattande problem mellan dem.
1990-talet