Richard Wayne (Dick) Van Dyke, född 13 december 1925 i West Plains i Missouri, är en amerikansk skådespelare, sångare och komiker. Han påbörjade sin professionella långa karriär som ankare och programledare på TV för att sedan få ett genombrott med Broadwaymusikalen Bye Bye Birdie (1960). En roll han också repriserade i filmen Bye Bye Birdie (1963). Med situationskomedin The Dick Van Dyke Show (1961–1966) blev han enormt folkkär som sin karaktär Rob Petrie.
Rollen som Rob Petrie belönade Van Dyke med tre Emmy Awards, tre år i rad. Förutom totalt sex stycken Emmy Awards har han också mottagit en Tony Award och en Grammy Award. Som 98-åring var han den äldsta skådespelaren att både nomineras och mottaga en Emmy Awards för sitt gästinhopp i serien Våra bästa år (2023).
Van Dyke är också känd för den omåttligt populära sotaren Bert i Mary Poppins (1964). Bland Van Dykes övriga filmer och TV-serier märks Chitty Chitty Bang Bang (1968), Filmkomikern (1969), The New Dick Van Dyke Show (1971–1974), The Morning After (1974), Dick Tracy (1990), Diagnosis: Murder (1993–2001), Natt på museet (2006) och Mary Poppins kommer tillbaka (2018).
Biografi
Uppväxt Dick Van Dyke var den äldsta sonen till försäljaren Loren Wayne "Cookie" Van Dyke och stenografen Hazel Victoria McCord. Hans yngre bror var skådespelaren Jerry Van Dyke (1931–2018), som även spelade hans yngre bror i The Dick Van Dyke Show. Familjenamnet härstammar från Nederländerna och släkten har anor till båten Mayflower.
Familjen bodde i Danville i Illinois där Van Dyke även gick på Danville High School. Där deltog han i en a cappellakör och i en teatergrupp. Även om han funderade på att bli präst så var det där han övertygades om att bli skådespelare. Han hoppade av High School under sitt sista år för att ta värvning i USA:s arméflygvapen i hopp om att bli pilot i andra världskriget. Han blev nekad tjänstgöring flera gånger på grund av sin undervikt och blev till sist antagen till Special Services där han fick tjänstgöra som radiopratare och underhållare för soldaterna i USA. Han muckade 1946 och examinerades till slut från High School 2004.
Tidig karriär Van Dyke blev i slutet av 1940-talet DJ på den lokala radiostationen WDAN i sin hemstad Danville. 1947 tjatade pantomimartisten Phil Erickson på honom att starta en komikerduo tillsammans. De startade då duon "Eric and Van—the Merry Mutes" och turnerade på nattklubbar längs västkusten i USA med deras repertoar där de mest läppsynkade till 78 varvs skivor. Tidigt 1950-tal flyttade duon till Atlanta i Georgia där de regelbundet uppträdde på ett program på lokal-TV-stationen. miniatyr|Dick Van Dyke 1959|vänster Van Dyke fick sitt första betalda arbete inom TV som komiker och programledare för ett komediprogram på den lokalt förankrade kanalen WDSU-TV i New Orleans 1955. Hans tid på kanalen varade bara ett halvår då en kamrat från armén hade blivit programchef för kanalen CBS och var den som rekommenderade honom som ankare på morgonsoffeprogrammet The Morning Show (1955–1956) där även Walter Cronkite satt i panelen. Med sin anställning kom ett sjuårigt kontrakt med kanalen och redan året efter var han även värd för barnprogrammet CBS Cartoon Theatre.
För kanalen CBS fick han också medverka i två avsnitt av komediserien The Phil Silvers Show (1957–1958) och var en återkommande underhållare i The Chevy Showroom Starring Andy Williams (1958). I november 1959 gjorde Van Dyke sin Broadwaydebut i revyn The Girls Against the Boys där han uppträdde tillsammans med Shelley Berman, Bert Lahr och Nancy Walker.
Genombrott Van Dyke fick sitt genombrott då han medverkade som huvudrollen Albert Peterson i Broadwaymusikalen Bye Bye Birdie (1960) tillsammans med Chita Rivera, Barbara Doherty och Paul Lynde. Produktionen, som gick från april till oktober, fick till en början ett mediokert mottagande där The New York Times tyckte pjäsen behövde mer arbete. Van Dyke fick beröm med enbart orden "en sympatisk komiker". I slutändan vann musikalen fyra Tony Awards, däribland Van Dyke som Bästa manliga skådespelare i en musikal. miniatyr|Van Dyke och Mary Tyler Moore inför premiären av The Dick Van Dyke Show, 1961.|vänster Framgångarna med musikalen ledde till att han 1961 fick rollen som TV-författaren Rob Petrie i situationskomedin The Dick Van Dyke Show, en serie utvecklad av Carl Reiner. Serien hette till en början Head of the Family och Reiner ville först ha huvudrollen som Rob Petrie. CBS tyckte inte det var lämpligt och Reiner föreslog då Van Dyke som ersättare. Även Johnny Carson var intresserad av rollen. Tillsammans med flera av den tidens veterankomiker som Rose Marie, Morey Amsterdam, Jerry Paris, Ann Morgan Guilbert, Richard Deacon, Carl Reiner och en då 24-årig Mary Tyler Moore, som spelade frun Laura Petrie, gick serien i fem säsonger till 1966 och blev omåttligt populär i USA. miniatyr|Familjen Petrie från The Dick Van Dyke Show, 1963 (Mary Tyler Moore, Van Dyke och Larry Mathews). The Dick Van Dyke Show fick ett positivt bemötande från kritiker redan från början och genom hela serien. Van Dyke mottog hyllningar där The Hollywood Reporter skrev: "Någon som helt säkert kommer att bli en ny personlighet är Dick Van Dyke som, kan spela uppriktig när han behöver det, bevisar att han är en mästare på dubbelspel när han pressar ur solida skratt ur något som bara hade varit roliga repliker utan hans fysiska reaktioner. Trots det spelar han inte över. Biten med den 'berusade maken' var ett mästerverk i timing och genialitet". Även när serien gavs ut på Blu-ray 2012, 50 år senare skrev Entertainment Weekly att: "...det var den första situationskomedin som lyckades smälta ihop arbetsplats-serien med hemma-serien så sömlöst. Även avsnitten avger samma lenhet och elegans som Van Dyke och Moore, om familjen Petrie så tramsar, dansar eller romantiserar".
Van Dyke blev genom serien folkkär i USA och den gav honom också tre Emmy Awards för Bästa skådespelare i en komediserie, tre år i rad 1964–1966. Serien vann fyra Emmy Awards för Bästa komediserie, även det fyra år i rad. Under seriens gång gjorde Van Dyke även sin långfilmsdebut då han repriserade sin roll som Albert Peterson i filmatiseringen av Bye Bye Birdie (1963). Trots Van Dykes missnöje med omarbetningen, då filmen istället centrerade handlingen runt birollen spelad av den svenska Ann-Margret, blev filmen en stor succé. Den blev både kritikerrosad och det årets tionde mest inkomstbringande film. Om Van Dyke skrev Variety: "Van Dyke visar upp ett kunnande inom underhållningsbranschen som är mer omfattande än hans utflykter på TV förmedlar".
Mary Poppins Van Dyke fick två roller i Disneyfilmen Mary Poppins (1964), dels som Bert som vi får följa genom en rad yrken som till sist blir den oförglömliga sotaren. Dels som bankmannen Mr. Dawes Senior där han blev sminkad till oigenkännlighet som en mycket äldre man. Den sistnämnda rollen krediterades i eftertexterna också som Navckid Keyd, ett anagram på "Dick Van Dyke". Julie Andrews spelar hans bästa vän Mary Poppins och de båda, tillsammans med filmen, skulle bli unisont hyllade av kritiker för sina insatser. Det trots att Van Dyke blivit hånad för sin Cockney-dialekt han använder sig av i sin rolltolkning. Många skådespelare har använt det som (skräck)exempel på hur man inte ska använda sig av en dialekt på film. I en omröstning av filmtidningen Empire blev han framröstad som den näst sämsta dialekten någonsin i film. Sean Connery knep första platsen för sin dialekt i De omutbara (1987), trots att Connery vann en Oscar för rollen. miniatyr|Van Dyke i Mary Poppins (1964). Enligt Van Dyke, som själv erkänt (och bett om ursäkt för) att dialekten inte blev bra, tror den blev så i en kombination av hans irländska dialektcoach – den irländska skådespelaren J. Pat O'Malley inte var bättre på dialekten än han själv och att ingen under hela produktionen påpekade dialekten. Mary Poppins blev ändå årets mest inkomstbringande film med 44 miljoner dollar och har genom åren mer än fördubblat inkomsterna. Den blev också nominerad till 13 Oscars och vann 5 varav Julie Andrews för Bästa kvinnliga skådespelare. Van Dyke blev inte nominerad, men låten "Chim Chim Cher-ee" vann Oscar för Bästa sång där både Van Dyke och Andrews medverkar. Van Dyke vann också, tillsammans med Andrews, en Grammy Award för sin insats på filmmusiken.
Van Dyke medverkade efter Mary Poppins i flera i underpresterande komedier som blev både sågade och finansiella besvikelser så som Tappa inte huvet..! (1965), Löjtnant Robin Crusoe (1966), Skilsmässa på amerikanska (1967), Fitzwilly i varuhusligan (1967) och Alla tiders gangster (1968). Han återförenades med låtskrivarna (Bröderna Sherman) och koreograferna (Marc Breaux och Dee Dee Wood) från Mary Poppins i musikalfilmen Chitty Chitty Bang Bang (1968) som baserades på Ian Flemings barnbok med samma namn. Tanken var att även återförena Van Dyke och Julie Andrews, men Andrews ansåg att rollen var för lik Mary Poppins och den gick istället till Sally Ann Howes. Van Dyke medverkade återigen på filmmusiken som blev nominerad till Oscar för Bästa sång för låten "Chitty Chitty Bang Bang". När filmen blev en succé fick Van Dyke frågan om att efterträda Sean Connery som James Bond från filmens producenten Albert R. Broccoli (som även producerade James Bond-filmerna). Van Dyke blev snabbt avfärdad när han påminde Broccoli om sin dåliga brittiska dialekt."Ja, jag kunde ha blivit James Bond. När Sean Connery lämnade, frågade producenten; 'skulle du vilja bli nästa Bond?' Jag sade, 'Har du hört min brittiska dialekt?' Klick! Det är en sann historia!"
-Van Dyke om telefonsamtalet med frågan om han ville bli James Bond, 1968.
The New Dick Van Dyke Show Van Dyke återförenades med sin kollega Carl Reiner från The Dick Van Dyke Show inför den tragikomiska filmen Filmkomikern (1969) där Van Dyke fick möjlighet att bredda sitt register utanför komedin då han spelar den självdestruktiva komikern Billy Bright, en stumfilmsstjärna i slutet av stumfilmseran som kämpar med alkoholism, depression och ett hejdlöst ego. Reiner skrev manuset särskilt åt Van Dyke, som ofta pratade om sin beundran för stumfilmskomiker som Charlie Chaplin och Stan Laurel. Filmen fick inte ett bra mottagande vid sin utgivning men skulle senare få uppskattning från många stumfilmskonnässörer som påpekade filmens realism. Samma år skulle han medverka i inspelningen av Operation fimpa men den skulle läggas på hyllan i 2 år av distributionsbolaget och inte släppas förrän 1971. Distributionsbolaget var nervösa över att den inte skulle locka folk till biograferna men till slut blev inspelningskostnaden för dyr, delvis på grund av Van Dykes höga lön, att de till slut var tvungna att släppa den. Den blev en besvikelse hos både publik och kritiker.miniatyr|Van Dyke och Dick Van Patten i The New Dick Van Dyke Show, 1973.1971 återvände Van Dyke till både TV och till TV-kanalen CBS i situationskomedin The New Dick Van Dyke Show som namnet till trots inte hade någonting att göra med The Dick Van Dyke Show. Istället spelade han nu pratshowvärden Dick Preston som var gift med Jenny, spelad av Hope Lange. Man fick fortfarande följa huvudpersonen mellan hans hem och hans arbete på TV-kanalen KXIV-TV. Ett namn inspirerat av en radiostation som Dyke ägde i Phoenix mellan 1965 och 1982. CBS var ivriga att samarbeta med Van Dyke igen, så ivriga att serien spelades in i Phoenix istället för i Hollywood då Van Dyke nyligen flyttat till Arizona. Van Dyke blev nominerad till en Golden Globe Awards och serien hade under sin första säsong så bra tittarsiffror att de placerade sig bland Top 10. Efter tredje säsongen 1974, valde Van Dyke att lägga ner serien då hans kollega Carl Reiner hade lämnat serien mitt i säsongen efter en dispyt med CBS. CBS hade också valt att flytta produktionen till Hollywood igen vilket Van Dyke inte ville fortsätta med.