miniatyr|stående|Rökstenen i Östergötland är världens längsta runinskrift och berättar en saga om kungar.
Svensk litteratur omfattar all litteratur som nedtecknats på det svenska språket, således även bland annat åländsk och finlandssvensk litteratur.
Historik Urnordisk och runsvensk tid Den svenska litteraturens historia bebådas av runstenarna och är författad på urnordiska och senare språkvarianter. Texterna på runstenarna är emellertid ofta kortfattade, med vissa lysande undantag; i synnerhet anses den långa inskriften på Rökstenen vara ett verkligt litterärt verk, skapat i syfte att bevara ett stycke fornnordisk mytologi – ”den svenska forntidens stora litterära minnesmärke”.Sven B. F. Jansson, Runinskrifter i Sverige. Stockholm 1963. Av denna anledning brukar Rökstenen få beteckna början på den svenska litteraturhistorien.
Om Rökstenen är Sveriges enda betydande motsvarighet till den västnordiska mytologiska poesin och prosan kan Gripsholmsstenen sägas vara den runsvenska litteraturens enda estetiskt högtstående motsvarighet till den västnordiska skaldepoesin med historiskt ämne. Till skillnad från andra poetiskt utformade runinskrifter, som berättar om okända personer på konstlös vers, berättar Gripsholmsstenen om en känd historisk händelse på sex konstfulla fornyrdislagrader.
Medeltiden miniatyr|stående|Äldre Västgötalagen nedtecknades ca 1220 av Eskil Magnusson.
De äldsta texterna på svenska utgörs av de medeltida landskapslagarna som nedtecknades under 1200-talet och början av 1300-talet. Dessa lagar skrevs på en mycket gammal form, men deras huvudsakliga innehåll återspeglade i allmänhet feodala lagar som importerats söderifrån. Till exempel kom stora delar av Upplandslagen till genom Birger Perssons försorg.
Texterna i lagarna fick sin prägel av de lagmän som muntligen framförde dem inför landskapstingen. Meningsbyggnaden består nästan uteslutande av huvudsatser och språket är enkelt hållet. Däremot förekommer ofta episkt tretal och allitterationer. Texterna i lagarna innehåller få juridiska definitioner av den sorten som vi idag gärna associerar med lagar. Istället förklaras lagarna med ofta dramatiska berättelser från den medeltida vardagen som ibland kunde rymma mycket kärv humor. Landskapslagarna utgör därför viktiga kulturhistoriska dokument och kan bitvis än idag läsas som ren litteratur.
Från medeltiden finns sparsamt med litteratur bevarad. Nästan all litteratur som skrevs under den tid var av religiös art och författades på latin. De verk som författades på svenska var i allmänhet översättningar av utländska original, till exempel riddarvisor som Eufemiavisorna, tre dikter från 1300-talet skrivna på knittel.
Heliga Birgittas kloster i Vadstena var ett kulturcentrum vid denna tid. Birgitta var framför allt en av sin tids mest betydande religiösa personligheter och medlem av en av Sveriges rikaste släkter, men hennes visionära och personliga stil, med beskrivande bilder från naturen och den tidens vardag, gjorde henne till en verklig författare. Hon dikterade visserligen sina Himmelska uppenbarelser på svenska men de antecknades sedan på latin. Hennes texter handlade, förutom religiösa uppenbarelser, även om samtidens moraliska förfall, om politiska motsättningar och om hennes program för att reformera kyrkan.
Sveriges äldsta historiska källskrift är Erikskrönikan, ett beställningsverk författat på knittel. Det är förmodligen också det äldsta kända exemplet på svensk propaganda.
Vid hoven framfördes under medeltiden berättande visor som ackompanjemang till ringdans och långdans. En försångare framförde texten och alla närvarande stämde in i omkvädet. Dessa ballader förlorade sin popularitet hos adeln men kom att leva kvar bland bönderna. Det finns drygt 200 kända svenska ballader varav de äldsta tros härstamma från 1300- och 1400-talen. Deras förebilder tros vara franska och man har antagit att de importerats till Sverige via Danmark.
Medeltidsballaderna är ibland naturmytiska och beskriver hur Näckens makt besegras (Harpans kraft) eller hur andra övernaturliga väsen segrar (Herr Olof och älvorna). De så kallade riddarvisorna skildrar istället i allmänhet tragiska kärlekshistorier ur adelns liv (till exempel Ebbe Skammelsson). Populära kristna motiv förekom också som i till exempel Staffan stalledräng och Liten Karin. Under slutet av medeltiden kunde även historiska motiv som Slaget vid Lena förekomma och skämtvisor som inte härstammade från hoven, som Skämtan om abbotar från 1400-talet och Bakvända visan blev vanligare.
Genom den muntliga tradition som balladerna verkade genom fick berättelserna en form där assonans och alitteration var vanlig. Visorna byggdes upp av två- eller fyraradiga strofer och använde sig ofta av olika former av upprepningar: episkt tretal, parallellism och anafor. Person- och miljöbeskrivningarna är vanligen knapphändiga och stiliserade och det vanliga är en allvetande berättare.
Bland de få dikter från sen medeltid som inte är ballader men som alltjämt är levande litteratur märks Biskop Thomas frihetsvisa och Gamble man.
Vasa- och stormaktstiden miniatyr|stående|Gustav Vasas bibel. miniatyr|stående|vänster|Georg Stiernhielm har kallas "den svenska skaldekonstens fader".
Den första svenska översättningen av Bibeln kom under Gustav Vasas regeringstid; Nya testamentet år 1526 och hela Bibeln 1541, se Gustav Vasas bibel samt Olaus Petri. Språket i översättningen spreds snabbt och blev mycket inflytelserikt, även om stavningen inte var normerad och därför varierade väldigt mycket, och det tyska ordförrådet dominerade starkt.
Typisk renässanslitteratur på svenska uppträdde inte förrän på 1600-talet. Under mitten av 1600-talet skedde tre viktiga händelser: 1665–1668 publicerades den första romanen på svenska, Stratonice av Urban Hiärne. Det sistnämnda året trycktes Georg Stiernhielms diktsamling Musæ Suethizantes, som var det första diktsamlingen av större betydelse skriven på svenska, och vilket var orsaken till att han kallas "den svenska skaldekonstens fader". Samtida med dessa var Lars Wivallius, som författade folkvisor och tillfällighetsdikter. Detta erövrande av litteraturen på svenska språket var en avgörande politisk händelse. Andra viktiga författare under epoken var Skogekär Bergbo, Samuel Columbus, och Lasse Lucidor.
Sakprosans främste representant under tiden är Olof Rudbeck d.ä., som med sin säregna Atlantica kom att popularisera den storsvenska göticism som kännetecknar den från stormaktstiden konstruerade nationella självbilden.
Bortsett från den rena konstprosan och poesin i humanismens och renässansens anda, förekom två viktigare genrer: hyllningsdikter och andlig litteratur. Haquin Spegel författade flera psalmer och epos med bibliska motiv i Miltons efterföljd; även Johannes Paulinus Lillienstedt, Carl Johan Lohman och Jacob Frese förtjänar nämnas med anledning av den senare genren. Några framstående hyllningsskalder var Gunno Eurelius Dahlstierna, Torsten Rudeen och Israel Holmström.
Sophia Elisabet Brenner från epoken, var den första betydande kvinnliga skalden.
Frihetstid och gustaviansk tid mini|stående|Hedvig Charlotta Nordenflycht. En viktig reform infördes med Tryckfrihetsförordningen. En betydelsefull tidskrift var Olof von Dalins Then Swänska Argus, efter utländskt mönster. Carl von Linné framstod med sina reseskildringar som frihetstidens främsta prosakonstnär jämte Dalin.
Hedvig Charlotta Nordenflycht anses vara en av 1700-talets främsta diktare. Tillsammans med bland andra Gustaf Filip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg bildade hon den så kallade Tankebyggarorden.
Frihetstiden avslutades genom den gustavianska statskuppen, men denna utgjorde knappast något hinder för fortsatt litterär utveckling. Gustav III främjade kultur på många sätt, bland annat genom att inrätta Svenska Akademien där Johan Henric Kellgren blev en av de först utsedda ledamöterna. Upplysningen spelade en central roll för tidens litteratur och Kellgren var en av dess främsta förespråkare. Efter Kellgrens död fortsatte Carl Gustaf af Leopold försvaret av upplysningsidéerna. En annan betydande och Kellgren närstående diktare var Anna Maria Lenngren.
Thomas Thorild lade fram radikalt nya åsikter om poesi och litteraturkritik i polemik mot Kellgrens traditionella, klassicistiska syn och var jämte Bengt Lidner och Franz Michael Franzén en föregångare för romantiken.
Den av tidens författare som överlevt bäst till idag är dock Carl Michael Bellman, vars parodierande blandningar av bibelspråk eller liknelser med antika gudar kontrasterar mot sångernas huvudpersoner, en samling suputar och horor.
Romantiken miniatyr|stående|Skalden Esaias Tegnér porträtterad av Johan Gustaf Sandberg, ca 1826 Den svenska romantiken (tidigare något missvisande benämnd som nyromantik) utgick i hög grad från Auroraförbundet, grundat 1807, och dess tidskrift Phosphoros, som gavs ut 1810–1813. Till de drivande hörde P.D.A. Atterbom, starkt influerad av Friedrich von Schellings filosofi. Mindre berömda under sin samtid, men postumt uppvärderade är Erik Johan Stagnelius och Clas Livijn.
Motsättningen mellan företrädarna för romantiken, den så kallade Nya skolan, och de som representerade en tidigare litteratursyn (Gamla skolan) präglades av ett starkt polemisk tonläge. En mer nationalromantisk inriktning stod Götiska förbundet för, med Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer som de idag mest kända medlemmarna. Johan Olof Wallin förnyade psalmdiktningen. Fredrik Cederborgh var en tidig pionjär för den realistiska romanen.
Ett centralt författarskap i den svenska romantiken är Carl Jonas Love Almqvist, vars stora romanprojekt Törnrosens bok är det mest ambitiösa svenska försöket att förverkliga Novalis' ideal om universalpoesi. Samtidigt var Almqvist genom romanen Det går an (som infogades inom ramen för Törnrosens bok) och andra prosatexter banbrytande för den litterära realismen.
I Finland kom Johan Ludvig Runeberg med Fänrik Ståls sägner att skapa ett finskt nationalepos kring händelserna under Finska kriget.
Romanens genombrott På 1830-talet fick romanen ett brett genombrott som konstart efter att tidigare ha intagit en undanskymd position. Romanen skildrade oftast borgerlig realism. Pionjär var Fredrika Bremer som blev en av sin tids mest uppburna författare. Framgångsrika efterföljare vid seklets mitt var Emilie Flygare-Carlén och Sophie von Knorring. August Blanche skrev populära folklivsskildringar i livfullt skildrade Stockholmsmiljöer. En av samtidens främsta romanförfattare var Viktor Rydberg med verk som Den siste athenaren (1859) och Singoalla (1865).
Det moderna genombrottet, realism och naturalism August Strindberg dominerade den svenska litteraturscenen från 1880-talet och fram till sin död, och var en av de första att introducera den litterära naturalismen i Sverige. Med den satiriska romanen Röda rummet (1879) inledde han en ny epok i svensk litteratur. Oscar Levertin intog en central position både som kritiker och skönlitterär författare. Victoria Benedictsson var en framstående prosaförfattare. Ola Hansson introducerade naturalismen inom lyriken.
Nittiotalet, fin de siècle, sekelskiftespoesi miniatyr|stående|Selma Lagerlöf tog emot Nobelpriset i litteratur år 1909. I januari 1888 tog en ung Verner von Heidenstam kontakt med Albert Bonnier och överlämnade ett manuskript med dikter som han hade arbetat med i drygt tio år. På våren 1888 publicerades Heidenstams debut Vallfart och vandringsår. Debuten innebar ett brott med naturalismen och realismen och istället skrev Heidenstam om romantik, individualism och sensualism. Att en ny litterär epok i Sverige hade inletts stod klart med Gustaf Frödings debutbok Guitarr och dragharmonika 1891. Erik Axel Karlfelt hade liksom Fröding en dubbel förankring i folklig och lärd kultur och hämtade inspiration ur sin hembygd och ur naturupplevelser.