Pingströrelsen är ett protestantiskt kristet samfund som grundades i Los Angeles, USA och Wales, Storbritannien under 1900-talets första årtionde under namnet pentekostalism och som 1907 nådde Sverige.
Pingströrelsen i Sverige är en gemenskap av 439 frikyrkoförsamlingar med 87 392 medlemmar (2017), som tillsammans utgör den största svenska pentekostala församlingsrörelsen och är ett av Sveriges större frikyrkosamfund. Namnet gavs rörelsen av media under dess första tid på tidigt 1900-tal. Detta med hänvisning till rörelsens betonande av händelserna på den första pingstdagen, då lärjungarna enligt Apostlagärningarna kapitel 2 för första gången fylldes av den Helige Ande och då blev frimodiga, profeterade på olika tungomål och lät underverk ske. Rörelsen betonar att troende kristna även idag kan få personlig erfarenhet av Gud genom andedop, och få del av andliga nådegåvor och andens frukter.
Pingstväckelsen liknar eller är en del av den karismatiska rörelsen, som är mer sentida och har gett upphov till flera nya samfund, men även är en rörelse inom flertalet äldre kristna samfund.
Medlemmarna kallas pingstvänner.
Rörelsens storlek Ser man till medlemsantalet är pingströrelsen den största frikyrkliga rörelsen i Sverige. År 2017 hade man 87 392 medlemmar i 439 församlingar. Rörelsen var som störst under 1980-talet, med strax över 100 000 medlemmar. Pingströrelsen har således haft större betydelse för frikyrkligheten i Sverige än i flertalet andra länder.
Även sett till antalet betjänade personer (antal registrerade i verksamhet eller som medlemmar) har pingströrelsen varit den största frikyrkan åren 2007-2010. Dessa utgjorde 113 527 år 2010.Statistik 2010 , Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST)
De största församlingarna i Sverige var år 2016:
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, 5 378 medlemmar Smyrnaförsamlingen i Göteborg, 3 229 medlemmar Pingstförsamlingen i Jönköping, 2 465 medlemmar Sionförsamlingen i Linköping, 1 522 medlemmar Europaporten i Malmö, 1 315 medlemmar
Historik Närmast har den svenska pingstväckelsen sitt ursprung i den helgelserörelse som uppstod i Nordamerika under 1860-talet och som mot slutet av 1800-talet på olika vägar nådde Sverige.
I januari 1901 började flera studenter vid Bethel Bible School i Topeka, Kansas, USA att tala i tungor efter att ha studerat Bibeln och tillbringat tid i bön. Agnes Ozman var den första bland dem som gjorde denna erfarenhet men hon följdes snart av fler studenter och av sin lärare Charles Fox Parham.
1906 började en väckelse bland afro-amerikaner på 312 Azusa Street i Los Angeles, Kalifornien och kom till Sverige samma år genom svensk-amerikanen Andrew G. Johnson. Denne var med i den första grupp missionärer som sändes ut från Azusa Street. Han tänkte först resa till Palestina som missionär men hamnade av olika anledningar i sin hemstad Skövde där han startade verksamhet i november 1906. Drygt en månad senare anlände den norske metodistpastorn Thomas Ball Barratt till Kristiania och startade en parallell verksamhet där. Genom en stark mediebevakning spreds nyheterna om rörelsen snabbt i såväl Norge som Sverige och många svenskar reste till Kristiania för att få uppleva den omtalade väckelsen på nära håll.
Historik i Sverige Pingstväckelsen i Sverige kom att spridas dels genom Andrew G Johnsons resande, dels genom ett stort antal evangelister, främst då kvinnor, från den så kallade Örebromissionen. Ledaren för denna inre mission hette John Ongman, och kvinnorna kom därför att kallas Ongmansystrar. Genom Ongmans stöd till den väckelse som kom med Johnson blev Örebro ett tidigt centrum i Sverige, tillsammans med ovan nämnda Skövde. Genom Örebro Missionsförening som Ongman bildade 1908 började hans anhängare driva egen evangelisations- och missionsverksamhet. Ongmans gruppering välkomnade andedopväckelsen, och blev efter en schism med baptistsamfundet 1938 ett eget samfund, Örebromissionen.
Nästa starka centrum blev Göteborg med en ekumenisk verksamhet i den så kallade Torghallen på Kungstorget. I Göteborg utgavs även den första pingsttidskriften i Sverige, Glöd från altaret.
Från 1911 kom den unge baptistpastorn Lewi Pethrus i Stockholm att allt mer stå i centrum. Han hade kommit i kontakt med rörelsen i Oslo 1907 genom ett möte med Thomas Ball Barratt, som i sin tur hade haft indirekt kontakt med pingstväckelsen i Azusa Street, och förde med sig den till Barrats dåvarande församling i Lidköping. Från och med den så kallade Kölingaredsdeklarationen 1919 kan man allt mera tala om ett trossamfund med Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som centralpunkt och pastor Lewi Pethrus som dess inofficielle ledare.
Pingstväckelsen i Sverige var till en början överkonfessionell (ekumenisk). Främst fick den fäste i baptismen och metodismen. På vissa håll, till exempel i Göteborg, levde den ekumeniska idén länge och några speciella pingstförsamlingar bildades inte förrän på 1920-talet. Redan 1907 anslöt sig dock en samfundsfri församling, Betaniaförsamlingen i Adelöv som startats 1901, och året därpå bildades pingstförsamlingar i till exempel Skärhamn och Luleå. Förhållandet till de lokala baptistförsamlingarna var dock gott och många av dem hette därför fortfarande "baptistförsamlingar". Oftast var de dock fria bönegrupper. Ursprungsorten Skövde fick till exempel ingen egen "pingstförsamling" förrän 1912.
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm leddes 1911-1958 av pastor Lewi Pethrus. År 1913 uteslöts denna församling ur baptistsamfundet på grund av meningsskiljaktigheter rörande nattvarden. Den verkliga anledningen till att utesluta Filadelfiaförsamlingen ska, enligt vissa, ha varit att bli av med den energiske ledaren Lewi Pethrus, för att undvika splittring inom samfundet. Filadefiaförsamlingen var dock inte den första församling som uteslutits ur Baptistsamfundet av skäl som liknar dessa. Sådana uteslutningar hade pågått alltsedan 1907 och pingstväckelsens intåg i Sverige. John Wahlborg beskriver i sin bok "I Mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant" uteslutningen som pinsam och sorglig. Uteslutningen ledde dock till att Pingströrelsen växte sig starkare och det var Svenska Baptistsamfundet som fick släppa till flest medlemmar. Lewi Pethrus var dock under ett helt år medveten om att Filadelfiaförsamlingen stod under hot om uteslutning ur samfundsgemenskapen om inte församlingens nattvardspraxis förändrades. Senare har ett antal återföreningsförsök gjorts mellan Filadelfiaförsamlingen och Baptistsamfundet. Ett exempel på detta är 1919 när Baptistsamfundets nattvardspraxis förändrades och närmade sig Pethrus förståelse av nattvarden. Dessa förlikningsförsök försvårades genom att Lewi Pethrus utvecklade synen att samfundsgemenskap är obibliskt. När Pethrus utvecklade denna syn är omdiskuterat; mycket tyder dock på att detta skedde efter uteslutningen ur samfundet. Petrus uppmanade exempelvis ombuden före Stockholms distriktsmöte för Baptistsamfundet i april 1913 att inte yrka bifall på uteslutning för Filadelfiaförsamlingen. En annan inflammerande faktor var att det utvecklades en stark polemik mellan Pethrus och dåtidens frikyrkosamfund i Sverige. Pethrus attackerade Baptistsamfundet, och tanken på kristna samfund i allmänhet, i ett antal tidskriftsartiklar och drog därigenom på sig stark kritik ifrån bland annat grundaren för Örebro missionsskolan John Ongman (som också var den som kanske främst arbetade för förlikning mellan Pethrus och Baptistsamfundet), Baptistsamfundets ledning och ledningen för Missionsförbundet.[Lagergren, David. (1989)"Framgångstid: Svenska Baptistsamfundet åren 1914-1932". Örebro: Bokförlaget Libris. ]
Efter sitt genombrott 1911 var Lewi Pethrus den svenska pingströrelsens informelle ledare fram till sin död 1974. Stor betydelse för rörelsens utveckling i Sverige anses även Sven Lidman ha haft - fram till den brytning mellan Pethrus och Lidman som skedde 1948. Efter Lewi Pethrus död hade Filadelfiakyrkan i Stockholm med sin föreståndare en viktig ställning som samlade till nationell pastorskonferens (predikantveckan).
Sedan pingströrelsen blev ett samfund, Pingst Fria Församlingar i Samverkan (Pingst FFS), har den utsett en gemensam föreståndare för de församlingar som är anslutna. Den förste föreståndaren var Sten-Gunnar Hedin, 2008–2016 var Per Hörnmark föreståndare och nuvarande föreståndare är Johanna Bode.
Medlemmar av Pingströrelsen i Sverige
Kännetecknande läror Då pingströrelsen består av självständiga församlingar finns inga enhetligt antagna trosbekännelser eller lärosatser. Dock har en homogenitet i lärofrågor vuxit fram under rörelsens historia.
I likhet med flertalet andra kristna trossamfund (men till skillnad från antitrinitaristisk pingströrelse) ställer de svenska pingstförsamlingarna sig bakom innehållet i de fornkyrkliga trosbekännelserna som den Apostoliska och Nicenska. Men man läser inte dessa regelmässigt som del av gudstjänstfirandet eller undervisningen.
Relationer med andra kristna samfund Pingströrelsen betraktar sig som en av de kristna kyrkorna i Sverige och är medlemmar i Sveriges kristna råd och därmed kyrkornas världsråd. Pingströrelsen har tidigare förhållit sig skeptisk till ekumenik, i synnerhet på hög organisationsnivå, men har successivt blivit öppnare för detta. Idag samarbetar man ekumeniskt i många sammanhang.
Pingströrelsen står läromässigt nära flertalet svenska frikyrkor, väckelserörelse och lågkyrkliga inriktningar, i synnerhet karismatiska, baptistiska och evangelikala rörelser, samt trosrörelsen. De skillnader som finns idag gäller språkliga uttryckssätt, verksamhetsformer och fromhetsideal i betydligt högre grad än teologiska läroskillnader.
Det är inte ovanligt att pingstvänner även är medlemmar i Svenska kyrkan och engagerade som kyrkopolitiker. Eftersom pingströrelsen tillkom långt efter konventikelplakatet finns inte lika stark tradition av gränsdragning mot Svenska kyrkan som inom äldre frikyrkor. Viss samverkan med katolska kyrkan förekommer på senare tid, bland annat i samband med Jesusmanifestet och retreater.
Tron på Gud som skaparen Tron på Gud som skapare av himmel och jord har varit självklar i pingströrelsen. Betoningen i undervisningen har legat på Guds helighet och kärlek. Gud är absolut avskiljd från det onda och är alltigenom ren. Guds kärlek till världen bevisas genom att han sänder sin son Jesus Kristus till världen. I pingströrelsen har man också lagt en stark betoning på bön, lovprisning och lovsång. Människans högsta syfte är att leva till Guds ära. I den svenska pingströrelsen (men inte alltid internationellt) bekänner man sig till den klassiskt kristna tron på Gud som Fader, Son och Ande, eller treenigheten som den kallas inom teologin.
Människan som Guds avbild och fallen syndare Som del av den baptistiska kyrkogrenen tror inte pingströrelsen på läran om arvssynd, i meningen att varje barn skulle födas i ett tillstånd av synd och skuld. Istället lär rörelsen att varje människa föds ren och syndfri. Barnen tillhör himmelriket, som Jesus sade. Människan har en medfödd "skadad" natur, "syndens sjukdom", en oförmåga att alltid och i alla situationer välja det som är rätt, som ett arv efter Adams syndafall. När människan med åldern blir medveten om sin omgivning, Guds lag och sitt samvete kommer hon förr eller senare att avsiktligt bryta mot Guds vilja genom sina handlingar. Endast denna avsiktliga och medvetna personliga handling betraktas som synd; detta kallas för verksynd till skillnad från arvsynd.
Inom den svenska pingströrelsen ses sjukdomar och död enbart som konsekvens av Adams syndafall, medan man inom bland annat amerikansk trosrörelseinriktad pingströrelse ser sjukdomar som en konsekvens av den enskilde individens synd.
Jesu person och försoningsverk