Amerikanska inbördeskriget utkämpades i Nordamerika från 1861 till 1865. Som svar på valet av Abraham Lincoln som president i USA, bröt sig 11 slavstater i södern, ut från USA och bildade Amerikas konfedererade stater (”Sydstaterna”) med ett lösare förbund. De övriga 25 delstaterna (”Nordstaterna”), varav fyra slavstater, stödde USA:s federala regering. Efter fyra år av krig, som mestadels utkämpades på de konfedererade staternas territorium, kapitulerade konfederationen och slaveri förbjöds i hela nationen genom det trettonde tillägget.
Problemen som ledde till kriget löstes delvis i rekonstruktionseran som följde, med en starkare federal makt och ockupation av södern till 1877, medan försöken att emancipera den före detta slavbefolkningen som medborgare i hög grad misslyckades på grund av starkt regionalt motstånd. Denna motsättning kom senare att ligga till grund för den hårdföra rassegregationen i sydstaterna, de så kallade Jim Crow-lagarna, och den senare medborgarrättsrörelsen under 1900-talet.
Historiska och moderna tolkningar pekar på synen på unionen och slaveriets roll i en fri republik som grundorsak till det amerikanska inbördeskriget, men det finns många andra tolkningar. En vanlig alternativ tolkning är den som först framlades av Karl Marx – "den sista borgerliga revolutionen" – och sedan vidareutvecklades av progressiva historiker som Charles A. Beard i början av 1900-talet, var de ekonomiska motsättningarna mellan de industrialiserade nordstaterna och de stapelvaruexporterande sydstaterna.
Bakgrund
Skilda ekonomiska system Redan under kolonitiden hade tre distinkta ekonomiska regioner i USA kunnat urskiljas: nord, syd och väst. Under början av 1800-talet blev skillnaderna allt tydligare. I norr påbörjades en industrialisering vid östkusten som snart spred sig till områdena runt de Stora sjöarna. I väster etablerades stora farmer som till en början handlade mycket med södern längs Mississippifloden, men som efterhand sökte marknader för sina jordbruksprodukter i de nordliga industrialiserade staterna. Industrin i norr kunde å sin sida erbjuda nya jordbruksmaskiner till staterna i väst, vilket knöt norr och väster närmre varandra och förflyttade handelslederna så att dessa gick i öst-västlig riktning med både kanaler och järnvägar.
I södern bildades stora plantager som verkade vid sidan om mindre självhushållande jordbruk. Plantagesystemet fördjupade sin särprägel när efterfrågan på bomull ökade under 1800-talet, något som även resulterade i ett ökat slaveri. Sydstaternas beroende av ett fåtal exportprodukter som bomull och tobak begränsade den ekonomiska utvecklingen och innebar att utveckling främst kunde ske genom att öka produktionen ytterligare. Den ökade produktionen ledde dock till lägre priser och under 1830-talet upplevde södern en allvarlig ekonomisk nedgång.
Politiskt präglades södern av en slags aristokrati bestående av plantageägare som i huvudsak fientligt inställda till industrialisering. Samhällsstrukturen och det ekonomiska systemet innebar en allmän stagnation, vilket medförde att södern isolerades alltmer från regionerna i norr och väster som hade en annan ekonomisk och politisk dynamik. Förutom att den ekonomiska utvecklingen skilde regionerna så tillkom även politiska strider om tullar och slaveriet, vilket ytterligare spädde på motsättningarna mellan nord och syd.
Balans mellan nord- och sydstater En politisk skiljelinje i den amerikanska unionen gick mellan de stater som tillät slaveri: slavstater, och de där slaveriet var förbjudet: fristater. För att senaten inte skulle domineras av antingen den ena eller andra parten slöt man 1820 Missourikompromissen. Beslutet innebar att Missouri skulle bli en del av de förenta staterna som en slavstat, medan Maine skulle upptas som en fristat. På så vis upprätthölls balansen mellan nord- och sydstater i de politiska institutionerna, inte minst i senaten. Samtidigt kom man överens om att en gräns skulle dras västerut från Missouris sydgräns, där slaveri skulle vara förbjudet norr om gränsen och tillåter söder om gränsen.
Sedan Andrew Jackson tillträtt som president 1829 motarbetade han delar av den ekonomiska politiken som blivit känd som Amerikanska systemet med centralbank, höga tullar och statliga investeringar i kommunikationer för att knyta ihop USA. Jackson var dock positiv till höga tullar, något som sydstaterna med sin exportberoende ekonomi högljutt motsatte sig. Konflikten ledde till nullifikationskrisen 1832 där South Carolina hotade att gå ur unionen. Krisen avtog när Jackson hotade att gå in med militär i delstaten, samt att man ingick en kompromiss om tullarna.
Expansionen västerut Under 1840-talet expanderade USA kraftigt åt väster, inte minst på bekostnad av Mexiko som USA 1846 hamnade i krig med. Efter kriget förvärvade Förenta staterna stora områden, vilket gjorde att frågan om slaveriets vara eller icke-vara åter hamnade på dagordningen. Landet antog 1854 Kansas-Nebraskalagen, vilken rev upp Missouriöverenskommelsen. Tre år senare, 1857, vann sydstaterna i Högsta domstolen där man i Dred Scott-fallet slog fast att Kongressen saknade rätt att förbjuda slaveri, eftersom slavar ansågs vara egendom och konstitutionen skyddade egendomsrätten.
Lincolns tillträde som president År 1854 bröt sig en falang ur Whigpartiet loss med det uttryckliga målet att förbjuda slaveriet. Fraktionen bildade snart Republikanska partiet och började kampanja för att slaveri skulle förbjudas i de nya områdena som tillkommit till unionen.
När Abraham Lincoln från republikanska partiet tillträdde som USA:s president 1860 uppstod en dispyt som ledde till att sydstaterna lämnade unionen i protest mot denna, 4 mars 1861, och istället bildades Amerikas konfedererade stater (Confederate States of America, CSA). Kriget utkämpades som ett krig för frigörelse från unionen respektive återställande av densamma. Den främsta orsaken till konflikten var synen på slaveriet.
Det fanns många faktorer som ledde fram till kriget, både politiska och kulturella. Men bland gemene man var det nog slaveriet som dryftades, då högsta domstolen ogiltigförklarade en lag från 1850 som sade att förrymda slavar måste återbördas till sina ägare. Det här väckte stor indignation i syd alltmedan nordstatsexcentrikern John Brown gav sitt stöd till upprättandet av en ”republik för förrymda slavar”. Brown, och arton andra nordstatare, ockuperade 1859 en federal byggnad i Harpers Ferry i Virginia. Han dödade borgmästaren och tog några av stadens ledande män till fånga. Brown fängslades sedermera och dömdes för mord och sammansvärjning och förräderi mot staten Virginia. Hans död gjorde honom till en martyr för slaverimotståndarna som upphöjde honom till helgon. Tidningarna tillgrep stora ord, såsom ”Ett nytt helgon som gjorde galgen till ett kors”. Avrättningen verkade inte avskräckande utan fick motsatt effekt.
Styrkeförhållandena innan kriget började var elva sydstater med 9 miljoner invånare inklusive 4 miljoner slavar, mot tjugoen nordstater med 28 miljoner invånare.
Händelseförlopp I presidentvalet 1860 hade det republikanska partiet, lett av Abraham Lincoln, en kampanj mot utökandet av slaveriet bortom de delstater där det redan existerade. Republikanerna förespråkade nationalism och i sitt valprogram 1860 fördömde de hot om splittring som förräderi. Efter en republikansk seger, men innan den nya regeringen tillträdde den 4 mars 1861, förklarade sju delstater sin utbrytning och gick ihop och bildade Amerikas konfedererade stater. Både president James Buchanans avgående regering och den tillträdande regeringen bestred utträdets lagenlighet och betraktade det som uppror. De övriga åtta slavstaterna avvisade samtal om utbrytning vid denna tidpunkt. Inget land i världen erkände konfederationen.
Strider inleddes den 12 april 1861, då konfedererade styrkor attackerade en federal militär anläggning vid Fort Sumter i South Carolina. Lincoln svarade med att kräva en frivillig armé från varje delstat som skulle återta federal egendom, vilket ledde till deklarationer om utträde av ytterligare fyra slavstater. Båda sidor rustade upp arméstyrkor allteftersom unionen tog kontroll över gränsstaterna i början av kriget och etablerade en marin blockad. Fältslag i öst 1861–1862 blev resultatlösa, eftersom konfederationen slog tillbaka unionens ansträngningar att erövra dess huvudstad, Richmond, Virginia, under Peninsularfälttåget. I september 1862 avslutades konfederationens fälttåg med nederlag i Maryland i slaget vid Antietam, vilket hindrade britterna från att ingripa. Dagar efter det slaget utfärdade Lincoln Emancipationsproklamationen, vilket gjorde slaveriförbudet till ett krigsmål.
År 1863 avslutades den konfedererade generalen Robert E. Lees avancemang norrut i nederlag i slaget vid Gettysburg. I väster fick federala styrkor kontrollen över Mississippifloden efter slaget vid Shiloh och belägringen av Vicksburg, och splittrade därmed konfederationen i två delar; man förstörde mycket av deras västra armé. Tack vare sina framgångar i väster gavs Ulysses S. Grant befälet över den östra armén 1864. Han organiserade William Tecumseh Sherman, Philip Sheridan och andras arméer att attackera konfederationen från alla håll, vilket ökade nordstaternas fördel i manskap. Grant omstrukturerade unionsarmén och tillsatte andra generaler som befäl över divisioner som skulle stödja hans avancemang in i Virginia. Han ledde Overlandfälttåget för att erövra Richmond men ändrade sina planer på grund av våldsamt motstånd, och ledde därefter belägringen av Petersburg som nästan gjorde slut på resterna av Lees armé. Samtidigt erövrade Sherman Atlanta, marscherade mot havet och förstörde konfederationens infrastruktur längs vägen. När konfederationens försök att försvara Petersburg misslyckats, retirerade den konfedererade armén. Den förföljdes och besegrades, vilket resulterade i Lees kapitulation till Grant vid Appomattox Courthouse den 9 april 1865.
Det amerikanska inbördeskriget var ett av de tidigaste sanna industriella krigen. Järnvägar, telegrafen, ångbåtar och massproducerade vapen användes i stor skala. Bruket av total krigföring, som utvecklats av Sherman i Georgia, och skyttegravskriget i närheten av Petersburg, förebådade första världskriget i Europa. Det är fortfarande det blodigaste kriget i amerikansk historia, med 620 000 döda soldater och okänt antal civila offer. Historikern John Huddleston uppskattar dödssiffran till tio procent av alla män 20–45 år i nordstaterna och 30 procent av alla vita män i åldern 18–40 i södern. Nordstaternas seger innebar slutet på konfederationen och slaveriet i USA och stärkte den federala regeringens roll. De sociala, politiska och ekonomiska frågorna samt rasfrågorna i kriget formade rekonstruktionstiden fram till 1877 på ett avgörande sätt.
Striderna miniatyr| Striderna inleddes den 12 april 1861 med att sydstaterna intog Fort Sumter i South Carolina och mot alla förväntningar besegrade de även den reguljära unionsarmén i det första slaget vid Bull Run 21 juli 1861. År 1862 blev general Robert E. Lee ledare för konfederationens Virginiaarmé och utkämpade med den ett oavgjort fältslag vid Antietam i september. Lees militära skicklighet bidrog därefter starkt till sydstaternas krigsinsats och han visade sig vara den största faktorn till att de industriellt underlägsna sydstaterna kunde hålla ut så länge.