mini|Text med marginalanteckningar ur Leningradkodexen, den äldsta bevarade kompletta handskriften av den hebreiska bibeln daterad till början av 1000-talet. Bibelforskare omdirigerar hit. Det är även ett begrepp för Jehovas Vittnen. Bibelvetenskap eller biblisk exegetik, ofta förkortat till bara exegetik, är den vetenskap som undersöker Bibeln med vetenskapliga metoder. Ett äldre namn på disciplinen är bibelkritik.
Bibelvetenskap lärs ut vid såväl sekulära universitet som högskolor och universitet med religiös anknytning. I Sverige sorterar bibelvetenskapen normalt under teologi, men särskilt internationellt förekommer den även vid humanistisk fakultetNationalencyklopedin: bibelvetenskap vid exempelvis institutioner för historia eller historisk lingvistik. Bibelforskare har inte nödvändigtvis en egen religiös tro knuten till de skrifter de studerar, fast detta alltjämt är det vanligaste.
Bibelvetenskapen strävar efter att hantera de bibliska texterna på samma sätt som annan äldre litteratur. Den ställer frågorna var och när en särskild text skapades, hur, varför, av vem och för vem, samt under vilka omständigheter. Man undersöker också vilka influenser som påverkade texten, vilka källor som använts när den skapades, och vilket budskap den försöker förmedla. Bibelvetenskapen intresserar sig också för själva texten inklusive ordens betydelse och hur de använts, hur fullständig texten är och hur den har bevarats eller förändrats. De bibelvetenskapliga metoderna spelar en viktig roll för de som söker identifiera den historiske Jesus.
De metoder som används kan komma från arkeologi, historievetenskap och särskilt sådan som behandlar forntid, antropologi, språkvetenskap och litteraturvetenskap, religionsvetenskap, och metoder som använts vid studier av exempelvis folktro och muntlig tradition.
mini|Den förmoderna bibelsynen får här representeras av kyrkofadern Origenes (ca 185–254), avbildad i den medeltida Nürnbergkrönikan. Origenes förordade att varje avsnitt i Bibeln skulle läsas på tre olika sätt. Hans sätt att läsa Bibeln var föregångaren till den medeltida bibeltolkningsmetoden quadriga.Karen Armstrong: För Guds skull
I Sverige finns sedan 1936 föreningen Svenska Exegetiska Sällskapet (bildad som Uppsala exegetiska sällskap) som samlar dem inom Sverige som är intresserade av bibelvetenskap.
Bibelvetenskapens bakgrund och historia Före Upplysningen ansågs det långt ifrån självklart att de bibliska texterna hade en enda mening, som det gällde att finna. Exempelvis den medeltida bibeltolkningsmetoden quadriga lärde ut att varje bibeltext hade fyra skilda meningar, som inte behövde ha mycket med varandra att göra.
mini|Den franska encyklopedin, utgiven 1751–1777, var en av de första böcker som beskrev världen ur ett vetenskapligt perspektiv snarare än ett kristet.
Bibelvetenskapen växte fram ur 1600- och 1700-talens rationalism. Den utvecklades inom de vetenskapliga synsätt på humaniora, särskilt historia, som tillväxte under 1800-talet.
Under 1800-talet var bibelforskningen uppdelad i den högre kritiken, även kallad historisk-kritiska metoden, som studerade de bibliska texternas sammansättning och historia, och den lägre kritiken eller textkritiken som närgranskar en särskild text för att hitta dess ursprungsformuleringar eller "korrekta" uttydning. Termerna högre och lägre kritik används numera sällan. Nutida bibelforskning har fått nya perspektiv genom litteraturvetenskapliga och multidisciplinära sociologiska angreppssätt för att tyda texternas innebörd(er), och de vidare sammanhang i vilka texterna ursprungligen utformades.
Man skiljer ibland mellan historiekritik (historisk-kritisk bibelforskning) och litteraturkritik. Historiekritiken ställer frågor som när texten skrevs, vilka författaren eller författarna kan ha varit, och vilka slutsatser om historiska skeenden som kan dras ur svaren på de frågorna. Litteraturkritiken fokuserar på hur den publik som texterna skrevs för såg ut, vilket syfte författarna hade med sina texter och hur de har utvecklats över tid.
Fram till sent 1900-tal dominerade den historisk-kritiska bibelforskningen fältet. Sedan har bibelforskningen blivit mer intresserad av frågor kring texternas innebörd än deras historia, och bibelforskarna har utvecklat nya metoder ur den reguljära litteraturvetenskapen. Distinktionen uttrycks ofta så att den förstnämnda inriktningen sysslar med hur texter utvecklas över tid, medan den sistnämnda behandlar texter så som de ser ut vid ett givet ögonblick, ofta den "slutgiltiga formen", vilket i sammanhanget betyder bibeltexterna så som de ser ut idag.
Studier av Gamla och Nya testamentet har oftast skett oberoende av varandra, huvudsakligen på grund av att kraven för att forska på de två textgrupperna är så stora. Det krävs extremt mycket för att bemästra de många språk som krävs, eller ha tillräckligt god kännedom om den kulturella bakgrunden för texter som utvecklats vid så skilda tidpunkter som är fallet med Gamla och Nya testamentets böcker.
Den hebreiska Bibeln – Gamla testamentet Modern bibelforskning tog sin början när 1600-tals-filosofer och -teologer som Thomas Hobbes, Baruch Spinoza, Richard Simon med flera började ställa frågor om bibeltexternas ursprung, särskilt Moseböckernas. De frågade sig särskilt vem som skrivit dessa böcker. Enligt traditionen var böckerna skrivna av Mose, men kritikerna fann detta motsägelsefullt och drog slutsatsen att Mose sannolikt inte själv var författaren. På 1700-talet bestämde sig den franske läkaren Jean Astruc (1684–1766) för att tillbakavisa dessa kritiker. Genom att låna de textkritiska metoder som redan användes för att undersöka de sekulära klassikerna menade han sig upptäcka två tydliga segment inom Första Moseboken. Han antog att dessa utgjorde den text som ursprungligen skrivits av Mose, ungefär som de fyra evangelisterna hade åstadkommit fyra olika men kompletterande skildringar av Jesu liv och undervisning. Astruc menade att senare generationer hade slagit ihop dessa ursprungsdokument och därmed åstadkommit Första Moseboken, och därvid också skapat de motsägelser som Hobbes och Spinoza noterat.
mini|vänster|Jean Astruc, som delade upp Första Mosebokens text efter de gudsnamn som används: Elohim respektive JHVH. Hans syfte var att med de vetenskapliga metoderna försvara Bibeln mot teorierna att Moseböckerna inte var skrivna av Mose.
Tyska forskare som Johann Gottfried Eichhorn (1752–1827) och Wilhelm Martin Leberecht de Wette (1780–1849) tog upp Astrucs metod och bildade den rörelse som kom att kallas för den högre kritiken, till skillnad från den sedan länge etablerade närundersökning och jämförelse av olika manuskript som kallades för lägre kritik. Denna skola nådde sin höjdpunkt med Julius Wellhausens (1844–1918) framgångsrika förklaringsmodell på 1870-talet. Vid det laget föreföll det uppenbart för många att man till slut hade lyckats förklara Bibeln som ett alltigenom mänskligt dokument.
Många teologer välkomnade inte den högre kritiken och dess följdverkningar. Den nya bibelforskningen fick särskilt mycket kritik inom Romersk-katolska kyrkan. Påve Leo XIII (1810–1903) fördömde sekulär bibelforskning i sin encyklika Providentissimus Deus. År 1943 gav dock påve Pius XII sådan forskning sitt tillstånd i encyklikan Divino afflante Spiritu. Idag står det i Katolska kyrkans katekes, utgiven 1995, stycke 110 (där den sista meningen är citerat ur ett av dokumenten från Andra vatikankonciliet, Dei verbum:
Nya testamentet Den mest inflytelserike bland de av de tidiga bibelkritiska forskarna som studerade Nya testamentet var Hermann Samuel Reimarus (1694–1768). Han använde sig av de metoder som redan brukades vid analysering av de litterära klassikerna, och blev övertygad om att mycket lite av vad som stod i Bibeln kunde betraktas som ovedersäglig sanning. Reimarus slutsatser tilltalade 1700-talets intellektuella och tidens rationalism, men var mycket besvärande för de troende kristna.
Den första skildringen av Jesu liv som framställde honom som enbart en historisk människa, Histoire critique de Jésus-Christ, ou Analyse raisonnée des évangiles (ungefär "Historisk kritik av Jesus Kristus, eller Rationell analys av evangelierna") publicerades anonymt i Amsterdam 1769 av Baron d'Holbach (1723–1789). George Houston, som översatte boken till engelska, dömdes för detta till två års fängelse för hädelse.
mini|Prästen och NT-exegeten, organisten, läkaren med mera Albert Schweitzer. Schweitzer skrev en viktig översikt över Jesus-forskningens historia, Die Geschichte der Leben-Jesu-Forschung (1906) och påpekade hur bilden av Jesus över tid ändrats, och mest av allt avspeglat forskarens egen tid och sociala miljö.
Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet gjordes viktiga bidrag av bland andra David Strauss, Ernest Renan, Johannes Weiss och Albert Schweitzer, vilka alla undersökte den historiske Jesus. Heinrich Holtzmann spelade en viktig roll inom ett annat fält. Han etablerade en kronologi som angav när de nytestamentliga böckerna kan antas ha skrivits. Denna kronologi utgjorde sedan bas för vidare forskning på området. Holtzmann bidrog också till att få tvåkällshypotesen vedertagen; en hypotes som förklarade släktskapet mellan evangelierna genom antagandet att Markusevangeliet och det hypotetiska dokumentet Q tillsammans låg till grund för Matteusevangeliet och Lukasevangeliet.
Under 1900-talets första hälft kom en ny generation av teologer. Dessa, med tyskarna Karl Barth och Rudolf Bultmann i främsta ledet, ansåg att sökandet efter den historiske Jesus hade varit ett blindspår. Barth och Bultmann menade att det endast var mycket lite man med säkerhet kunde säga om den historiske Jesus. Istället koncentrerade de sig på Nya testamentets kerygma, eller budskap. De frågor de ställde var: Vilket var Jesu huvudsakliga budskap? Hur relaterade detta budskap till judendomen? Talar detta budskap till vår verklighet idag?
Upptäckten av Dödahavsrullarna i slutet av 1940-talet skapade förnyat intresse för vad arkeologin skulle kunna bidra med till förståelsen av Nya testamentet. Joachim Jeremias och Charles Harold Dodd gjorde lingvistiska försök att identifiera lager inom evangelierna som skulle kunna tillskrivas Jesus, evangelieförfattarna respektive den tidiga kyrkan. Burton Mack och John Dominic Crossan gjorde sina bedömningar utifrån den kulturmiljö som rådde i Judéen under första århundradet e.Kr., och Jesusseminariets medlemmar bedömde vilka av evangeliernas formuleringar som skulle kunna betraktas som historiskt sanna.
mini|Ett par av Dödahavsrullarna, i den grotta där de hittades. De flesta av Dödahavsrulleskrifterna är inte bibliska böcker. Skrifterna har givit en ökad förståelse för hur diversifierad judendomen var på Jesu tid. De fragment av bibelböcker som också hittades i Qumran är mycket gamla, nästan 1000 år äldre än det mesta som forskarna tidigare hade att arbeta med, och är därmed mycket värdefulla för bibelforskningen.Nationalencyklopedin: Dödahavsrullarna
Forskningen på Nya testamentet följer än det sena 1900-talets trender. Det finns fortfarande ett stort intresse av att återfinna den historiske Jesus, men nu formuleras sökandet ofta i termer av Jesus judiskhet (Bruce Chilton, Geza Vermes med flera) och hur han formades av de politiska och religiösa strömningarna i tidens Palestina (Marcus Borg).
Metoder och inriktningar Numera finns en stor mängd metoder och inriktningar inom bibelforskningen, och forskare använder regelmässigt flera av dessa. Översikten nedan är inte uttömmande. De första fem, textkritik, litterärkritik, formhistoria, och dess två underdiscipliner traditionshistoria och redaktionshistoria, hör tydligt hemma i historisk-kritiska forskningsmetoder.
Textkritik