Svenska Sankt Barthélemy

miniatyr|Instruktion för Salomon Maurits von Rajalin, Sankt Barthélemys första svenska kommendant. Utfärdat på Drottningholms slott den 22 september år 1784. Svenska Sankt-Barthélemy var en svensk koloni som bildades 1784 på ön Saint-Barthélemy. Kolonin låg bland de Små Antillerna i Västindien. S:t Barthélemy erhölls från Frankrike 1784 efter att Gustav III förhandlat till sig denna mot att Frankrike erhöll handelsrättigheter i Göteborg. Kungen ansåg att ön skulle gynna den svenska ekonomin genom nya handelsinkomster. Området var i svensk ägo under 94 år mellan 1784 och 1878.

Geografi Kolonin låg i den norra delen av Läöarna bland de Små Antillerna och omfattade huvudön Saint-Barthélemy samt de kringliggande obebodda småöarna Ile Fourchue, Roche Le Boeuf, île Pelé, île de Boulanger, île Petit Jean, île Chevreau La Frégatte, Toc Vers, Les Grenadins, och La Tortue norr om ön samt La Pain de Sucre, La Balaine, Les Islettas, Les Petit Saintes, Ile de Coco och Fourmis söder om ön.

Historia

Bakgrund Sveriges köp av S:t Barthélemy bottnade i den tidigare koloniala verksamheten. De neutrala frihamnarna i Västindien genererade dessutom stora ekonomiska vinster under det nordamerikanska frihetskriget. Gustav III inledde förhandlingar med Frankrike under sitt besök i Paris 1784 där man överenskom om franska handelsrättigheter i Göteborg mot ett svenskt övertagande av ön.

Ön hade få färskvattenkällor och producerade måttliga mängder jordbruksvaror (bomull, socker, kakao, tobak och frukter). Det fanns en skyddad naturhamn på öns västra del och man förväntade sig stora förtjänster genom handel.

Från början planerades även att komma in på den inkomstbringande slavhandeln och en expedition förbereddes, planerna avbröts dock i och med kriget mot Ryssland 1788.

Den 1 juli 1784 övergick området till svensk ägo. Först den 23 augusti samma år informerade kungen Riksrådet om köpet av ön. I september utsågs tjänstemännen och Salomon von Rajalin utnämndes till kolonins förste förvaltare.

Förvärvet innebar en utvidgning av Sveriges rike med ungefär 20 kvadratkilometer, ett område av Lidingös storlek. Den franska regeringen hade vid öns överlämnande klart för sig att inkomsterna av öns produktion aldrig kunde bli tillräckliga att bestrida kostnaderna för kolonins underhåll. Detta visste också Gustav III och Liljencrantz från början. De satte sitt hopp till dess möjligheter som frihamn.

Redan den 30 januari 1785 anlände köpmännen Jacob Röhl och Adolf Fredrik Hansen till ön med fartyget "Enigheten" för att upprätta ett handelshus.

Kolonins grundande Den 4 december 1784 avseglade fregatten Sprengtporten under kapten Johan Puke från Göteborg. Bland besättningen fanns den blivande guvernören major von Rajalin, adjunkten löjtnant von Rosenstein, kolonins läkare provinsial medicus Samuel Fahlberg, kolonins präst magister Sven Thunborg, en rad kolonialtjänstemän samt cirka 50 soldater ur Garnisonsregementet i Göteborg. Fartyget anlöpte engelska Portsmouth i december och fortsatte mot S:t Barthélemy i januari 1785. Färden gick därefter via Martinique, Guadeloupe och Sint Eustatius och fartyget anlände till S:t Barthélemy den 6 mars 1785.

Öns befolkning uppgick då till cirka 750 personer varav 281 var slavar. Huvudspråket på landsbygden var franska och man använde engelska i huvudorten där cirka 500 personer bodde.

1785–1811 miniatyr|Beskrivning av Gustavia.

mini|Guvernören von Rajalin och kolonins officiella stämpel. Den 7 mars överlämnade den franske kommendanten Chevalier de Durant styret till von Rajalin. Efter ankomsten började man att anlägga staden Gustavia kring hamnen La Carénage och utveckla infrastrukturen. Franska förblev det dominerande språket på landsbygden och engelska i Gustavia. Svenska talades endast av de högre tjänstemännen och en del affärsmän.

Den 16 april 1785 beslutade von Rajalin att införa viss tullfrihet för besökande fartyg och den 7 september 1785 inrättades S:t Barthélemy som "Porto Franco" (frihamn) genom ett kungligt dekret. Kungörelsen om detta gav upphov till rykten om öns påstått otroliga rikedomar, och i somliga trakter av det fattiga Finland, som på sommaren 1786 hemsöktes av svår missväxt, drömde folk om att utvandra till sagolandet. Regeringen fann det nödvändigt att avstyra emigrationsfebern och gav i det syftet landshövdingarna befallning att klargöra för invånarna i vars och ens län att öns "vida avlägsenhet, kostnaden av en lång och äventyrlig sjöresa, öns trånga omkrets, som ej kan emottaga eller underhålla något större antal invånare, brist både av jord och kreatur, byggningsämnen och vedbrand m. m. ej annat kunna än försätta uti yttersta förlägenhet de jordbrukare, som där skulle vilja söka sitt hemvist och övergiva ett kärt fädernesland".

Slavhandel var tillåten och den 28 augusti 1786 stadgades taxeringen på varor i ett kungligt brev där även en taxeringslista för slavar ingick. Den 12 mars 1790 infördes en ny tulltaxa genom ett kungligt brev som inkluderade en ny taxeringslista för utskeppning av slavar.Memoires St Barth (läst 20 oktober 2012)

1787 invigdes den svenska kyrkan "Sofia Magdalena" på ön med en svensk präst. Kyrkan revs 1857.

Den 30 juni 1787 författade guvernör Pehr Herman von Rosenstein nya lagar (Code Noir-Svarta koden) som skulle styra livet för öns slavar. Regelverket publicerades den 6 juli och genom lagstiftningen delades befolkningen in i tre grupper: Vita, fria kulörta och svarta slavar. Svarta koden byggde på "Code de la Martinique" skriven av Jacques Petit de Viévigne som fastställdes 1767 på grannön.Potomitan (läst 20 oktober 2012)

Jämfört med andra länder var den svenska slavhandeln relativt liten till sin omfattning. Enligt den svenska regeringen förekom cirka 50 svenska slavskeppstransporter mellan 1600- och 1800-talet. I databasen ”Trans-Atlantic Slave Trade Database” finns 1 283 slavar registrerade som anlända till S:t Barthélemy. Av dessa hade 421 transporterats på brittiska fartyg, 536 på danska / baltiska fartyg, 250 på franska fartyg och 76 på amerikanska fartyg. Allt som allt finns endast 10 resor med svenska fartyg registrerade.Trans-Atlantic Slave Trade Database (läst 20 oktober 2012)

Den 31 oktober 1786 inrättades det Svenska Västindiska Kompaniet som samtidigt erhöll handelsrättigheterna på Västindien och Nordamerika och förvaltningsrätt över kolonin. Svenska kronan representerades av en guvernör. Kompaniet ansvarade för underhåll av hamnen och lönerna till kolonialtjänstemännen, inkomster och tullavgifter gick till största del till kompaniet. I slutet av århundradet anlöpte cirka 1330 fartyg Gustavia årligen.

År 1791 inberättade kommendanten till den svenska regeringen att den franska revolutionsyran utbrett sig även till den forna franska kolonin. Från det gamla moderlandet hade en del "patrioter" kommit över och agiterat upp befolkningen till ohörsamhet. Och då den svenska garnisonen bestod av endast 23 man, varav de flesta var gamla och sjukliga, begärde kommendanten förstärkning.

Åren 1789–1793 vistades den svenske officeren Robert Montgomery i exil på ön, sedan han landsförvisats som straff för sin inblandning i Anjalaförbundets sammansvärjning mot kung Gustav III.

Franska revolutionens effekter i Västindien, i form av revolutionen på Haiti och Victor Hugues abolitionistiska revolutionsregering på Guadeloupe och kaparkrig med britterna, ledde till att den neutrala frihamnen Gustavia på Svenska Sankt Barthélemy översvämmades av både kapare av olika nationer och flyktingar från de franska öarna under 1790-talet; vita franska flyktingar flydde till ön med sina slavar, och de svenska myndigheterna klagade över att befolkningen ökade med 100 personer varenda dag.Thomasson, Fredrik, 1965-. - Svarta S:t Barthélemy : människoöden i en svensk koloni 1785-1847 / Fredrik Thomasson.. - 2022 - Första utgåvan. - . När franska revolutionen avslutades och Napoleon återinförde slaveriet på de franska öarna 1802 kom en ny flyktingvåg, denna gång av svarta personer som blivit fria under revolutionen och nu flydde undan återförslavning; detta ledde till flera komplicerade juridiska fall kring vilka flyktingar som skulle betraktas som fria eller slavar, och 1803 utfärdades en regel om att förrymda slavar skulle utvisas om de begärdes utlämnade.[ Mot 1700-talets slut led sjöfarten på S:t Barthélemy mycket avbräck genom Storbritanniens och Frankrikes kaperier.

Det klagades över att "trätor och slagsmål ofta förekomma". I synnerhet hade rashatet mellan vita och färgade lätt för att flamma upp. Det behövdes bara att en vit och en färgad hade något otalt med varandra för att det skulle bli folksamling och till sist allmänt slagsmål. De som skulle hålla ordning på de bråkiga elementen, de svenska ämbetsmännen, intrigerade samtidigt mot varandra och förbittrade tillvaron med rangstrider och liknande.

I början på 1800-talet uppgick befolkningen till cirka 6 000 personer varav cirka 5 000 bodde i Gustavia, där 3-4% av befolkningen var av svenskt ursprung. Kolonins svenske läkare Samuel Fahlberg arbetade även som lantmätare och år 1800 ritade han en karta över ön.

Mellan den 19 mars 1801 och den 10 juli 1802 ockuperades ön av Storbritannien.

Den 2 april 1804 utkom lokaltidningen "The Report of St. Bartholomew" med sitt första nummer. Tidningen utkom med 368 nummer fram till den 28 oktober 1819. Den 28 maj 1804 infördes en förnyad tulltaxa.

Den 15 oktober 1805 infördes ett nytt reglemente och förvaltningen övergick från 1806 helt till guvernören. Inkomster och tullavgifter gick direkt till Sverige.

När Storbritannien erövrade grannöarna Martinique och Guadeloupe 1809 beslöt guvernör Anckarheim att upprätta en lokal milisstyrka utöver garnisonen under befäl av Bagge för att öka försvarsstyrkan. Oroligheter uppstod mellan franska flyktingar och milisstyrkorna och garnisonen och ön delades i en engelskvänlig och en franskvänlig del. Anckarheim beslöt då att upplösa stadskompanierna under befäl av Anders Bergstedt. Följden blev ökade oroligheter som kulminerade i ett regelrätt upplopp den 23 september. Bergstedt avsattes och både han och Fahlberg förvisades från ön.

Den 25 september 1811 överfördes förvaltningen till en konselj bestående av guvernören och ytterligare 6 ledamöter (senare minskad till 5). Samtidigt infördes en modell av folkrepresentation genom en församling som sammanträdde vart tredje år. alt=De svenska trupperna på Sankt Barthélemys uniformer, fastställda av kungen 1805.|miniatyr|Förslag på uniformer för de svenska trupperna på Sankt Barthélemy. Under de första decennierna efter det svenska övertagandet blomstrade handeln under stormaktskonflikterna i samband med Franska revolutionen och 1812 års krig mellan Storbritannien och USA. Under detta krig gick 20 % av USA:s totala export via S:t Barthélemy.

miniatyr|Lista över folkmängden 1801.

1812–1844 1812 beslöt svenska riksdagen att överföra kolonin direkt till kungen, nu Karl XIII, som privat egendom och ett kolonialdepartement inrättades i kungens kansli. Inkomster och tullavgifter gick nu direkt till kungens S:t Barthélemyfond.

När de första valen hade hållits på ön i 17-20 februari 1812 hade nio fria färgade män den 19:e lämnat in en petition om att även färgade män borde ha rösträtt om de i övrigt motsvarade egendomskriterierna (och vid denna tid hade de "fria couleurta" fått en betydande ekonomisk ställning); myndigheterna nekade dock i fruktan för att det skulle ge de redan ekonomiskt starka fria färgade för stor makt, men reformen genomfördes slutligen 1821, även om de fria färgade endast fick rösträtt, inte valbarhet. De fria färgade fick slutligen samma medborgerliga rättigheter som de vita medborgarna 12 oktober 1833, då "fria färgade" försvann som särskild klass ur lagen och alla fria män fick samma rösträtt, valbarhet och yrkesrättigheter.