Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti (, ṣaddām ḥusayn ʿabdu-l-maǧīd al-tikrītī), ofta kallad enbart Saddam, född 28 april 1937 i byn al-Auja nära Tikrit, död 30 december 2006 i Bagdad (avrättad genom hängning), var Iraks ledare, president och diktator från den 16 juli 1979 fram till april 2003. Han var vicepresident 1969–1979 under Ahmad Hasan al-Bakrs regeringstid samt premiärminister 1979–1991 och från 1994. Hans regim störtades den 9 april 2003 när amerikanska trupper under Irakkriget intog Bagdad och han fängslades den 13 december samma år efter att ha påträffats i ett gömställe utanför Tikrit. Den 5 november 2006 dömdes han till döden genom hängning för brott mot mänskligheten och avrättades den 30 december samma år.
Uppväxt Saddams far och bror dog båda i cancer innan han föddes och den traumatiserade modern skickade den lille åt sin bror Khairallah Talfah, som blev Saddams fosterfar. Tre år senare gifte modern om sig och tog tillbaka Saddam, men styvfadern behandlade honom illa. I åtta-nioårsåldern flydde Saddam till morbrodern.
Morbrodern Khairallah Talfah var nationalist och hade deltagit i det anglo-irakiska kriget 1941 och hans fientliga inställning till det brittiska inflytandet över landet kom att påverka även Saddam Hussein som tidigt visade ett intresse för politik och år 1957 gick med i det arabiskt socialistiska Baathpartiet. Det var en tid då Mellanöstern skakades av konflikter där progressiva, vänstersinnade krafter försökte störta de traditionella och konservativa styren som man menade var förbundna med europeiskt kolonialherravälde.R. Stephen Humphreys, Between Memory and Desire: The Middle East in a Troubled Age, University of California Press, 1999, s. 68. Inte minst den form av vänsternationalism som förespråkades av Egyptens karismatiske president Gamal Abdel Nasser, med fokus på samhällelig modernisering och förkastandet av det som uppfattades som bakåtsträvande och kolonialt, fick inflytande på medlemmar i grupper som till exempel Baathpartiet.
Politisk karriär Bakgrund Efter att en grupp officerare ledda av general Abd al-Karim Qasim lyckades avsätta och även avrätta den probrittiske kung Faisal II i 1958 års militärkupp, där bland annat Baathpartiet deltog, stärktes partiets inflytande i landet. Monarkin avskaffades och Qasim utsåg sig själv till Iraks regeringschef. Av 16 ministrar i den nya regeringen tillhörde hela 12 Baathpartiet, som sökte Iraks enande med Förenade Arabrepubliken, men general Qasim själv var irakisk nationalist och stödde ej den panarabiska visionen. För att stärka sin egen maktposition allierade general Qasim sig istället med Irakiska kommunistpartiet, som på helt andra ideologiska grunder också var emot panarabismen. Det politiska läget föranledde att Baathpartiets ledarskap började planera ett attentat mot Qasim, men merparten av partimedlemmarna var vid tidpunkten akademiker eller statstjänstemän utan någon militär utbildning och mordförsöket som genomfördes den 7 oktober 1959, där Saddam Hussein var en av gärningsmännen, misslyckades. Många medlemmar i Baathpartiet flydde därefter till Syrien, partiets ideologiska hemvist, och Saddam kunde med hjälp av det landets Baathdominerade regering fly vidare till Egypten samma år. Qasimregimen dömde honom till döden i hans frånvaro.
Vägen till makten miniatyr|170px|Saddam Hussein som irakiska Baathpartiets vice generalsekreterare 1974. Under tiden i exil passade Saddam Hussein på att utbilda sig i juridik och egyptologi i Kairo. Efter kuppen i Irak den 8 februari 1963 återvände Saddam till sitt hemland för att bli utnämnd till chef för säkerhetstjänsten, men fängslades 1964 efter konflikter mellan president Abdul Salam Arif och Saddams kusin, premiärministern tillika vicepresidenten Ahmed Hassan al-Bakr. Baathpartiet förlorade maktkampen mot Arifs fraktion och Saddam satt i fängelse fram till 1967 då han lyckades fly. År 1968 deltog han vid sidan av al-Bakr i en CIA-stödd kupp, som störtade den då omkomne Arifs bror och efterträdare, Abdul Rahman Arif, vilket ledde den Tikritbaserade grenen av Baathpartiet till makten, en ställning som den skulle behålla i nästan 35 år. Efter kuppen utnämndes Saddam till vice ordförande i Revolutionära kommandorådet som al-Bakr lät inrätta under sin ledning, officiellt i väntan på kommande val. I praktiken var rådet, som styrdes av nio medlemmar av Baathpartiet, det högsta maktorganet i landet.US Department of state - Foreign Relations, 1969-1976, Volume E-4, Documents on Iran and Iraq, 1969-1972 Saddam Hussein utsågs officiellt till Iraks vicepresident 1969.
Vicepresidentskap Under tiden som vicepresident visade Saddam stora maktambitioner och verkställde en stor del av den åldrande presidenten al-Bakrs beslut, bland annat ett försvarsfördrag med Sovjetunionen 1972,Utrikespolitiska Institutet, Erik Reske-Nielsen, Spelet kring Persiska Viken varefter länderna i Warszawapakten blev de största vapenleverantörerna till Irak.https://web.archive.org/web/20040607060706/http://projects.sipri.se/armstrade/atirq_data.html År 1973 erhöll han den militära graden general trots att han aldrig hade tjänstgjort i militären. Året därpå skrev han under ett konstitutionstillägg som gav den kurdiska minoriteten i landet självstyre och ett eget regionalt parlament. Från mitten av 1970-talet överlät president al-Bakr, som hade drabbats av sjukdom och familjetragedier, allt mer makt till sin vicepresident och kring 1977 hade Saddam Hussein tagit kontroll över regeringen, underrättelsetjänsten samt partikommittéerna och därmed blivit landets egentlige ledare.Charles J. Shields, Rachel A. Koestler-Grack (2005). Saddam Hussein, Infobase Publishing, s.38
Ahmed Hassan al-Bakr inledde 1978 förhandlingar med Syrien om en union mellan de två länderna där det föreslogs att Syriens president Hafez al-Assad skulle bli vicepresident i den nya unionen och al-Bakr dess president. Unionsfördraget skulle träda i kraft i juli 1979 och oundvikligen leda till att Saddam Hussein skulle förlora sin maktposition. Denne bestämde sig därför att tiden var mogen att agera. Genom sitt inflytande placerade han ut trogna män inom militär, stat och parti och genomförde den 16 juli 1979 det som i omvärlden skulle benämnas som en statskupp. al-Bakr uppmanades att avgå frivilligt och accepterade, varpå Saddam efterträdde honom som Iraks president, ordförande för Revolutionära kommandorådet, irakiska Baathpartiets generalsekreterare samt överbefälhavare. Partimedlemmar som misstänktes vara allierade med syriska intressen avrättades kort efter maktskiftet.(2000). Encyclopedia of Nationalism, Two-Volume Set, Academic Press, s.225 Den 22 juli 1979 samlades runt 400 högt uppsatta medlemmar av Baathpartiet på ett sammanträde där Saddam Hussein, inför rullande tv-kameror, berättade att planer för ett kuppförsök hade avslöjats. En efter en anklagades plötsligt flera av åhörarna för delaktighet i komplotten varpå vakter från Iraks hemliga polis ledde dem ut ur salen medan övriga närvarande i tystnad såg på.
Tiden som diktator
Efter den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nassers död 1970 ansåg sig Saddam Hussein vara arabvärldens självklara ledare, men hade i realiteten få allierade i regionen. Han var inspirerad av historiska ledare som Saladin och Nebukadnessar II och beundrade även Josef Stalin. Hans regeringstid kom snart att utvecklas till ett brutalt förtryck av och mord på potentiella motståndare eller etniska och religiösa grupper som kunde förväntas kräva autonomi, främst kurder och shiiter. Saddams styre kom att bygga på hans egen sunnitiska klan från Tikrit och endast ett fåtal inom hans innersta krets kom från utomstående eller övriga grupper,Christopher Catherwood A Brief History of Middle East, s.203-204 bland annat Tariq Aziz (kristen) och Mohammed Amza Zubeidi (shiamuslim).
Kriget med Iran och kurdiska uppror
miniatyr|Donald Rumsfeld möter Saddam Hussein i Bagdad 1983 Under den iranska revolutionen 1979 hade ayatolla Khomeini manat till resning bland Iraks shiamuslimer, något som Saddam Hussein tolkade som en implicit krigsförklaring. Av Iraks befolkning var en majoritet shiitiska araber och förebärande hotet om nationell söndring och resning från shiiternas sida valde Saddam att anfalla Iran. Iran–Irak-kriget, som inleddes med en offensiv mot det oljerika Khuzestan den 21 september 1980, skulle emellertid utvecklas till ett åtta år långt skyttegravskrig som oftast uppvisade föga rörlighet. Det kom att kosta cirka en miljon liv, till stor del civila och barnsoldater. Större delen av västvärlden och hela arabvärlden med undantag av Syrien ställde sig på Iraks sida,Christopher Catherwood A Brief History of Middle East, s.219 med anledning av det uppfattade hotet om spridning av islamisk fundamentalism respektive shiitisk nationalism, och bistod Irak med vapenleveranser och pengar. Den amerikanska Reaganadministrationen bistod Irak med 40 miljarder dollar i lån och "bistånd" men sålde också vapen till Iran, främst av ekonomiska motiv. Under den utdragna kampen var Irak den formellt underlägsna men avsevärt bättre organiserade och tekniskt utrustade parten med hundratals generellt sett mer välutrustade divisioner.
Omfattande kurdiska uppror i norra Irak ledde till den 1986 inledda kampanjen benämnd Operation Anfal, som 1988 kulminerade med kemiska bombnedfall på staden Halabja, där kurder gasades ihjäl av irakisk militär. Sammanlagt tros kampanjen, som intensifierats sedan vapenstillestånd slutits med Iran 1988, kostat kurder livet. Saddam Husseins person var från denna punkt förknippad med hat och terror, och för kurder liksom shiamuslimska araber sågs han som en blodbesudlad tyrann och massmördare. Han lämnades även av sin hustru Sajida 1989 sedan hennes bror, försvarsminister Adnan Khairallah, under oklara omständigheter omkommit i en helikopterkrasch, troligtvis som del av en utrensningsaktion.
Han överlevde ett flertal kupp- och mordförsök, bland annat ett i Dujail 1982 där han var på besök för att prisa befolkningens tålamod och offervilja i kampen mot Iran. En granat kom flygande mot honom men presidenten lyckades värja sig och undkom. Sedan han satt sig i säkerhet och fått veta att en shiamuslim gripits som attentatsman, sägs han ha gett order om att utplåna alla byns shiiter. Incidenten kom att slutgiltigt bryta ner det shiitiska samfundets förtroende för hans styre.
Styre under 1990-talet
Sedan förhållandet till USA avsevärt försämrats i samband med den ekonomiska krisen som följde på det åtta år långa kriget mot Iran beordrade Saddam Hussein den irakiska armén att ockupera grannlandet Kuwait den 2 augusti 1990. Inom några månader hade emellertid den nye amerikanske presidenten George H.W. Bush fått över FN på sin sida och lyckades efter några månaders intensiva förhandlingar och påföljande strider driva ut de irakiska styrkorna ur Kuwait i ett kort men för Irak kostsamt krig. Sedan Kuwait säkrats avstod FN-styrkan emellertid från att gå vidare in i Irak, och kritiker har menat att president Bush och general Norman Schwarzkopf i praktiken utfärdade en blankocheck för att slå ned stundande shiitiska och kurdiska uppror. För många förutspådde nederlaget Saddams förestående undergång, men han behöll sin starka ställning med hjälp av omfattande utrensningar från säkerhetspolis och militär. Shiiterna, som lett resningar i samband med kriget i hopp om att vinna självständighet straffades på nytt med blodiga massakrer, sedan internationellt stöd till rebellerna uteblivit.