Västtyskland (tyska: Westdeutschland) var en parlamentarisk förbundsrepublik i Centraleuropa, som existerade under åren 1949–1990.
Västtyskland är den gängse beteckningen på den nuvarande Förbundsrepubliken Tyskland (Bundesrepublik Deutschland) under tiden för kalla kriget, från den 23 maj 1949 fram till Tysklands återförening den 3 oktober 1990, då det tidigare kommunistiska Östtyskland uppgick i det tidigare Västtyskland, varefter behovet för denna särskiljning i öst och väst bortföll. Det återförenade Tyskland är rent folkrättsligt inte en efterträdarstat utan samma statsbildning som dåvarande Västtyskland, blott utökad med de tidigare östtyska områdena.
Förbundsrepubliken bildades vid grundandet av de delstater, förbundsländer, som hade skapats i de amerikanska, brittiska och franska ockupationszonerna efter andra världskriget. Av det formella namnet på statsbildningen kom förkortningen BRD (Bundesrepublik Deutschland).
Vid grundandet valdes Bonn till huvudstad och förblev detta under hela tidsperioden fram till återföreningen. Skälet till detta beslut var, att den annars ”naturliga” tyska huvudstaden Berlin blivit innesluten av den sovjetkontrollerade ockupationszonen efter kriget. Västberlin ingick i praktiken som en de facto delstat i Västtyskland, men stod formellt under kontroll av de västliga segrarmakterna USA, Storbritannien och Frankrike under hela kalla kriget. Östtyskland, Sovjetunionen och deras allierade betraktade därför inte Västberlin som en del av Västtyskland.
I samband med den tyska återföreningen blev Berlin återigen hela landets huvudstad.
Historia Efterkrigsockupation
Med den tyska kapitulationen 7/8 maj 1945, trädde Londonprotokollet i kraft. Det reglerade Storbritanniens, USA:s och Sovjetunionens inbördes uppdelning av Tyskland, såsom dess utbredning var den 31 december 1937, i ockupationszoner (tyska: Besatzungszonen) och Berlin (Stor-Berlin) i en särskild, gemensamt ockuperad del.Londonprotokollet, 12 september 1944 , läst 4 november 2020.Wolfgang Benz (11 april 2005). Errichtung der Besatzungsherrschaft Bundeszentrale für politische Bildung. Läst 4 november 2020. Även Frankrike deltog som ockupationsmakt, men då det inte beslutats förrän på Jaltakonferensen i februari, togs det med först i ett senare protokolltillägg i samband med Potsdamkonferensen.Gustav-Adolf Caspar (1979). Die Kriegslage vom Herbst 1943 bis zum Winter 1944/45 und das Entstehen der Vereinbarungen über die Grenzen der Besatzungs- zonen in Deutschland Militärgeschichtliche Mitteilungen, De Gruyter. Läst 1 december 2020.Londonprotokollet, 26 juli 1945 (i tysk översättning), läst 4 november 2020. Det upprättades så fyra ockupationszoner, en brittisk i nordväst, en fransk i väst, en amerikansk i söder samt en sovjetisk i öster.
miniatyr|stående|vänster|Ockupationszoner i efterkrigs-Tyskland. Vid Potsdamkonferensen antogs dessutom Oder–Neisse-linjen som preliminär östgräns för Tyskland. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder-Neisse-linjen till Folkrepubliken Polen och behöll en stor del av området de annekterat från Polen enligt Molotov–Ribbentrop-pakten 1939. Ryssland/Sovjetunionen lade självt beslag på området runt Königsberg, som i dag är Kaliningrad. Detta för att få tillgång till en isfri hamn för deras östersjöflotta. Polen kompenserades därefter av en liten del av Vorpommern inkluderat städerna Stettin och Swinemünde som är belägna väster om floden Oder och som från början var tänkta att ingå i Efterkrigstyskland.
Delvis som en konsekvens av Morgenthauplanen och delvis som en konsekvens av en fransk önskan om ett svagt Tyskland genomfördes omfattande nedmontering av tung industri. Ruhr-området ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen återfördes till Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12–14 miljoner fördrevs från de f.d. tyska områden i öster. Antalet döda som en konsekvens av fördrivningen är svårt att uppskatta men anges vanligtvis till mellan 0,5 och 2 miljoner.
Tysklands kommande uppdelning hade diskuterats under alla toppmöten under kriget men något beslut fattades aldrig då. Vid toppmötet i Teheran 1943 förordade Roosevelt att Österrike skulle bli självständigt, att hela Ostpreussen skulle avträdas till Polen och att resten skulle delas i fem tyska stater. Ruhr- och Saarområdena skulle förvaltas under FN-styre. Vid ett möte i London i januari 1944 föreslog britterna gemensam förvaltning.
En månad efter kapitulationen, den 5 juni, undertecknades fyrmaktsdeklarationen. Enligt denna skulle de allierade bilda ett kontrollråd, Allierade kontrollrådet, för att utöva regeringsmakten i Tyskland. Kontrollrådet sammanträdde första gången den 30 juli, i samband med Potsdamkonferensen.
Splittring mellan öst och väst miniatyr|stående=.6|Trizonen (blått) omfattade västmakternas tre ockupationszoner. Västmakternas och Sovjetunionens åsikter skilde sig kraftigt åt gällande den framtida politiska och ekonomiska ordningen, både för Berlin och för Tyskland som helhet. Västmakternas marknadsliberalism var oförenlig med den sovjetiska kommunismen, med Josef Stalins marxism–leninism, och ingen var beredd att låta den andra sidans system dominera det framtida Tyskland.
Under våren 1947 deklarerade USA vad som kom att kallas Trumandoktrinen och innebar i praktiken att motverkandet av kommunistiskt inflytande nu var en ledstjärna för den fortsatta utrikespolitiken. I synnerhet skulle en sovjetisk expansion i väst förhindras.Trumandoktrinen. Nationalencyklopedin, Bra Böcker, 1995. Detta låg även till grund för USA:s omfattande ekonomiska stöde till efterkrigs-Europas marknadsliberala ekonomier genom Marshallplanen och bildandet av den västliga militäralliansen Nato.
Den brittiska och amerikanska ockupationszonen samarbetade från 1 januari 1947 i handelsfrågor under namnet Bizonen (tyska: Bizone, vardagligt även Bizonien). Under deltagandet på Sankt Eriks-Mässan i Stockholm i augusti 1948 var namnet Bizonien allmänt använt.https://www.handelskammer.se/om-oss/historia Vår historia, Tysk-svenska handelskammaren. I mars 1948 utökades samarbetet med den franska ockupationszonen och Trizonen (tyska: Trizone, vardagligt även Trizonesien) skapades, formellt dock inte förrän i april 1949.
I västmakternas ockupationszoner bildades de första förbundsländerna (delstaterna) i den amerikanska zonen i september 1945. Till våren 1947 hade förbundsländer med egna parlament och regeringar bildats i alla tre västliga zoner. Undantaget var Saarland som blev ett franskt protektorat.
Upprättandet av Västtyskland Efter ett möte mellan ockupationsmakternas utrikesministrar i december 1947, syntes ingen gemensam lösning för Tyskland stå att finna. USA och Storbritannien verkade därefter för bildandet av en tysk stat i de tre västliga zonerna. Under våren 1948 fick de Frankrike med sig i detta, liksom stöd från Benelux-grannländerna.
Militärguvernörerna för de tre västliga ockupationszonerna kallade till ett möte den 1 augusti 1948 med ledarna för de elva västliga förbundsländerna, varav nio ministerpresidenter och två regerande borgmästare, där Frankfurtdokumenten överlämnades, med vilka förbundsländerna fick uppdraget att bilda en ny, federal stat samt riktlinjer härför. Med en federal stat undvek man en stark centralstat och dessutom skulle en framtida utökning med den östra zonen underlättas.
Representanter för förbundsländernas alla parlament bildade det Parlamentariska Rådet (Parlamentarischer Rat), som utarbetade ett förslag på utformning av Förbundsrepubliken Tysklands grundlag. Rådet ville göra det tydligt att lagen var ett provisorium tills hela Tyskland kunde inkluderas. Ett uttryck för det är att den kallades Grundgesetz, som en grundläggande och betydelsefull lag inom en författning, men inte Verfassung, likt en definitiv författning.Hans Vorländer (1 september 2008). Warum Deutschlands Verfassung Grundgesetz heißt Bundeszentrale für politische Bildung. Läst 4 december 2020. Efter att lagtexten fått godkännande från de allierades militärguvernörer den 12 maj, fick förbundsländernas respektive parlament ta ställning till den. Tio röstade för att anta grundlagen, vilket räckte för att den skulle bli giltig i alla förbundsländer. Bayern röstade dock nej, med huvudsaklig invändning att den gav för lite makt åt delstaterna och för stor makt åt centralregeringen. Bayern visste dock att ett nej vid det laget inte påverkade resultatet och förklarade att man trots allt ville ansluta sig till statsbildningen.Arne Wilsdorff, Maximilian Steinbeis (20 maj 1999). Warum Bayern das Grundgesetz ablehnte Deutschlandfunk. Läst 2 december 2020.
Den 23 maj 1949 förklarades grundlagen vara antagen, och med det föddes Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland). Dagen efter trädde grundlagen i kraft.Wolfgang Benz (23 april 2005). Zwei Staatsgründungen auf deutschem Boden Bundeszentrale für politische Bildung. Läst 1 december 2020. Förbundsländerna var då: Schleswig-Holstein, Niedersachsen, Hamburg, Bremen, Nordrhein-Westfalen, Rheinland-Pfalz, Hessen, Württemberg-Baden, Baden, Württemberg-Hohenzollern och Bayern. I författningens artikel 23 nämndes även Berlin (Stor-Berlin) som ett förbundsland, men på grund av den särskilda status staden fått vid ockupationen var lagen inte tillämplig i det fallet.
Västtyskland skulle bli en parlamentarisk republik, där regeringen svarar inför det folkvalda parlamentet, förbundsdagen. Det första förbundsdagsvalet hölls 14 augusti. Förbundsdagen konstituerade sig därefter den 7 september och den 12 september valdes förbundspresident. Den 20 september 1949 svors Västtysklands första förbundsregering in, en koalition mellan konservativa CDU och liberala FDP, och regeringschefen (förbundskanslern) Konrad Adenauer (CDU) presenterade regeringsförklaringen.
På central nivå bildade Västtyskland efter hand ett ekonomiskt råd med representanter för delstaterna, ett delstatsråd (Bundesrat), ett förvaltningsråd, en högsta domstol och en centralbank.
Västmakternas ockupation skulle dock fortsätta, med successivt överlämnande av ansvar till den nya staten och dess förbundsländer. Den 21 september 1949, dagen efter att Västtysklands första regering svurits in, trädde den nya ockupationsstatuten i kraft och ockupationsmakternas militärregering i landet ersattes av den civila Allierade höga kommissionen som högsta myndighet.
Alla nya lagar och ändringar i befintliga lagar, både på förbunds- och delstatsnivå, måste fram till revideringen av ockupationsstatuten i mars 1951 godkännas av de allierades höga kommission, som alltså hade vetorätt. Kommissionen kontrollerade även utrikespolitiken, försvarspolitik, valutan, flyktingpolitiken och Ruhrområdet.
En av regeringens första uppgifter blev att i november 1949 förhandla fram de första lättnaderna i ockupationsstatuten. En planerad revidering av statuten i mars 1951 gav ytterligare självständighet. Adenauer genomförde ett närmande till Frankrike i form av Europeiska kol- och stålgemenskapen som sattes i verket 1951 samt medlemskap i Europarådet 1950. Planerna på en Europa-armé stupade när den franska nationalförsamlingen vägrade ratificera fördraget om den europeiska försvarsgemenskapen.
I och med Tysklandsfördraget (Deutschlandvertrag) 1952, reviderat och ikraftträtt med Parisfördragen (Pariser Verträge) i maj 1955, upphörde ockupationsstatuten och Västtyskland fick en hög grad av suveränitet.Vor 70 Jahren: Besatzungsstatut für die Bundesrepublik Bundeszentrale für politische Bildung, 18 september 2019. Läst 14 november 2020. Landet blev nu medlem i Nato och kunde bilda en egen försvarsmakt, Bundeswehr. År 1956 infördes allmän värnplikt i det västtyska försvaret.