thumb|Plansch 1 i Philosophia botanica. I § 83A definierades 87 olika bladformer och andra egenskaper hos enkla blad, varav 62 avbildades på denna plansch (ytterligare 16 typer av sammansatta blad beskrevs i 83B, och avbildades på plansch 2): a. till sin omkrets är de enkla bladen antingen: 1. runda, som hos fjällsyra, fig. 1 2. rundade, fig. 2 3. äggrunda, som hos blåbär, fig. 3 4. ovala, som hos rosen, fig. 4 etc.
Philosophia botanica ("Botanisk filosofi", första upplaga 1751, Stockholm & Amsterdam) utgavs av den svenske botanikern och läkaren Carl von Linné. Det är den första boken om beskrivande systematisk botanik och botaniskt latin.Willian T. Stearn, Botanical Latin, 2 uppl. 1973, sid. 36: "It is the first textbook of descriptive systematic botany and botanical Latin."
Philosophia botanica visar på en mognad i Linnés tänkande inom botaniken och dess teoretiska grunder från de idéer som först presenterades i hans Fundamenta botanica (1736) och Critica Botanica (1737). Boken fastställer en grundläggande botanisk terminologi och består av strikta kompromisslösa principer uttryckta i korta indexerade satser, "aforismer", på klassiskt "filosofiskt" vis.
Bokens innehåll I inledningen börjar han från "noll" och den första aforismen säger "1. Allt som finns på jorden tillhör antingen elementen eller naturen (naturalia)" och han förklarar sedan att "elementen är det som är enkelt, och naturen är guds sammansatta konst" samt att "fysiken behandlar elementen, och naturalhistorien naturen". Den andra aforismen säger att "2. Naturen(1) delas in i tre riken: Stenarna, Växterna och Djuren"Siffror inom parentes refererar till den aforism där begreppet tidigare eller senare omtalas. och beskriver så i den tredje att "3. Stenarna(2) har tillväxt, Växterna(2) har tillväxt och liv, Djuren(2) har tillväxt, liv och sinnesförnimmelser".Linné använder crescere ("bli till", "komma fram", "bli synlig", "öka", "växa"...). Linne som geolog på Linné online säger "Linné ansåg att stenarna växte men inte ur ett ägg eller ett frö, som allting levande, utan genom att alla jordpartiklar klumpar ihop sig och hårdnar till sten.". Här har använts "tillväxt", med dessa reservationer.. Med den fjärde aforismen "4. Botaniken är den naturvetenskap som behandlar Växterna(3)" har han definierat botanikens verksamhetsområde, som han sedan utvecklar i bokens tolv kapitel:
Aforismer IntroductioInledning1 - 4IBibliothecaBibliotek: Om botanikens författare och böcker5 - 52IISystemataSystematik: De botaniska systemen53 - 77IIIPlantaeVäxter: Växternas delar och termer78 - 85IVFructificatioFruktbärare: Fortplantningsorganens delar86 - 131VSexusKön: Växternas kön132 - 150VICharacteresKaraktärer: Släktenas, ordningarnas och klassernas karaktärer151 - 209VIINominaNamn: Släktnamnen210 - 255VIIIDifferentiaeSkillnader: Artnamnen256 - 305IXVarietatesVarieteter306 - 317XSynonymaSynonymer318 - 324XIAdumbrationesSkisser: Den fullständiga beskrivningens historia325 - 335XIIViresKrafter: Om växternas egenskaper och användning336 - 365
Bibliotheca I första kapitlet sorterar Linné, liksom han gjort tidigare i Bibliotheca botanica, in de olika forskarna och författarna i grupper och undergrupper allt efter vad de studerat och vilka metoder eller uppfattningar de företräder. "Fytologerna" delas i sjätte aforismen in i "botanister" och "botanofiler" och i sjunde slår han fast att "de sanna botanisterna(6) ... är samlare(8) eller metodister(18)": "Samlarna", som delas in i nio undergrupper, är de som "huvudsaklikgen sysselsätter sig med antalet arter" (som t.ex. Curiosi som intresserar sig för sällsynta växter) medan "metodisterna" sysslar huvudsakligen med disposition (kap VI) eller namngivning (kap VII) och delas först in i "filosofer", "systematiker" och "nomenklatorer" och sedan i ytterligare undergrupper. Växtälskarna, "botanofilerna", är de som har skrivit ner diverse observationer om växter, men som (åtminstone enligt Linnés uppfattning) inte riktigt tillhör botaniken som vetenskap. Botanofilerna delar han in i "anatomer" (som studerar växternas inre struktur), "hortulaner" (som ägnar sig åt växtodlingen), "medicinare" (av olika slag) samt "diverse" (Miscellanei). Bland "medicinarna" finner man, förutom mer traditionella typer av "farmakologer" och dietister, även astrologer och anhängare av signaturläran (signatores). I det fjärde och sista "släktet" av botanofilernas "familj", Miscellanei, återfinner man de "arter" som "skrivit diverse om växterna i annat bruk, som ekonomer, biologer, teologer, poeter".
Systemata I bokens andra kapitel behandlar Linné de system som dittills använts för att dela in växterna, och kapitlet är ett sammandrag av Classes plantarum. Först beskriver han femton "renläriga system" (Systematicis orthodoxis) och därefter den "naturliga metoden" (Naturalem methodum). De tretton första ortodoxa systemen har skapats av andra författare, det fjortonde är ett system som Linné skapat 1737 (Nos methodum calycinam) och som grundar sig på blomfodret och det sista är hans eget sexualsystem, som grundar sig på ståndare och pistiller. Den "naturliga metoden" användes i de system som konstruerats av Alberto de Haller (1740), Adriaan van Royen (1742), och Evert Jacob von Wachendorff (1747) och bygger hos dessa i stor utsträckning på kronbladen, foderbladen och könsdelarna. Efter att tagit upp några växtgrupper som andra behandlat, avslutar Linné andra kapitlet med den sjuttiosjunde aforismen "77. Den naturliga metodens Fragmenta skall noga undersökas", varefter han ger sitt eget förslag till naturlig indelning i 67 Fragmenta (sedermera kallade ordines naturales - i singularis ordo naturalis - "naturliga ordningar"Lindman, sid. 56: "Linné har därnäst i Philosophia botanica 77 sid. 27, offentliggjort nya »Fragmenta» af sin »Methodus naturalist. Hans »Ordines» äro här 67."), vilka i de flesta fall ungefär motsvarar familjer idag (dock är alla ormbunksväxter, mossor, algerÄven innefattande levermossor, lavar och svampdjur. respektive svampar placerade i var sitt "fragment"), samt ett sextioåttonde stort "fragment" (nästan 120 släkten) av vagae & etiamnum incertae sedis (d.v.s. släkten som fortfarande var oklara och han inte visste var han skulle göra av). Linné hade stora problem att hitta en naturlig indelning av växternaJämför Lindman sid. 55-60 som behandlar Linnés dilemma. och avslutar sjuttiosjuan med att konstatera att han misslyckas konstruera ett naturligt system och att Natura enim non facit saltus ("naturen gör sannerligen inga språng")Linne konstaterar detta två gånger i den sjuttiosjunde aforismen, första gången som det ofta citerade Natura non facit saltus. Det Linné avsåg med uttalandet var att han inte kunde hitta några klara gränser för sin indelning. Uttrycket har senare använts som argument för Darwins evolutionsteori och används av Darwin själv i On the Origin of Species kapitel 6: "The truth of this remark is indeed shown by that old canon in natural history of 'Natura non facit saltum.' ".. Härav är det klart att Linné själv ansåg sitt sexualsystem som en tillfällig nödlösning.Rose, sid. 52: "In the mean time, till the whole of nature's method is completely discovered (which is much to be wished), we must be content to make use of the best artificial systems now in use." Lindman, sid. 56: "En fullständig och sann naturkunskap var därför i Linnés ögon en af människans högsta bestämmelser. Vägen därtill var enligt hans tanke »Methodus naturalis», botanikens begynnelse och ände: »primum et ultimum hoc in Botanicis desideratum est» (Phil. bot. 77, sid. 27)."
Plantae Med detta kapitel börjar den egentliga boken - de två inledande kapitlen var bara en "nödvändig avvikelse".Rose, sid 59. Efter att ha konstaterat i den första aforismen att växtrikets medlemmar har tre typer av kärl och att det utgörs av sju familjerLinné placerade alltså familjen över ordningen (fragmenta) i den botaniska taxonomiska hierarkin. (svampar, alger, mossor, ormbunksväxter, gräs, palmer och Plantas), går Linné över till växternas delar, vilka är tre: rot (radix), skott (herba) och blomma (frutificatio). Blomman sparar han till nästa kapitel, behandlar roten i aforism 80 och skottet i de återstående fem. Roten delar han in i radicula ("den del som avslutar den nedådgående caudex och genom vilken växten upptar näring"Radicula avser idag den första roten som bildas när ett frö gror, för Linné var det snarare en beteckning på rotdelar som upptar näring.Barton, sidan 4.) och caudex ("den underjordiska del av växten som bär radiculas").Den senare delas i sin tur i en nedstigande (av vilken det finns nio typer: enkla, greniga, knölformiga o.s.v.) och en uppstigande del. Han avslutar sin behandling av roten med att konstatera att den ovanjordiska delen av träd och buskar egentligen inget annat är än en uppochnervänd rot som bär blad i stället för radiculas.Arbores Fruticesque omnes itaque sunt Radices supra terram. Ergo Arbor verticaliter inversa, e caudice descendente, fert Folia, ex adscendente Radiculas. Skottet är den del av växten som stiger upp från roten och avslutas av "frutifikationen", blommorna. Skottet består av: stjälk (truncus), blad (foliae), "stöd" (fulcra) och "övervintringsorgan" (hybernacula). Stjälkar, som uppbär blad och blommor, delas in i sju typer: "örtstjälk" (caulis, "örternas äkta stam"), strå (culmus, "gräsens äkta stam"), stängel (scapus, "utan blad", som t.ex. liljeväxter), blomskaft (pedunculus), bladskaft (petiolus), frond (frons)"Frond är en typ av grenlös stam som uppbär blad och ofta befruktningsorgan". Linné menar med detta det vi kallar "blad" hos ormbunkar och palmer. Frond används ibland för att beteckna, speciellt, "ormbunksblad". och "frondbas" (stipes)Motsvarar "bladskaftet" hos ormbunkar och palmer, d.v.s. partiet från fästet till fronden ("bladskivan") - "skaft" på denna bild, "bladplate" på bilden motsvarar "frond". Även foten hos svampar betraktade Linné som stipes (se Barton s. 28). Vad gäller skottet nämner Linné ingenstans träd eller buskar, vilket kan vara värt att notera (jämför vad som sägs under roten ovan).Lindman, sid. 64–65: "Sålunda innefattar »roten» (radix) både pålrot och jordstam (inberäknadt trådrötterna), en åskådning, som lefde kvar långt in på 1800-talet; dessa båda sammanfattar Linné under namnet »caudex descendens» (nedstigande axel, d. v. s. jordskott), i motsats till »stammen» (truncus, »caudex adscendens», den uppstigande axeln)" Av stjälkar finns det flera olika typer och former (t.ex. grenade, fyrkantiga, håriga) och så även av blomskaft - många blomskaftstyper motsvarar blomställningar i modern terminologi (som knippen, flockar etc.). Flera av de olika stjälktyperna avbildas på planscherna.
Upplagor Första upplagan, Stockholm 1751 (Godofr. Kiesewetter), 362 sidor, 11 planscher Första upplagan, eftertryck, Wien 1755 (Johann Thomas Edler von TrattnerThomas von Trattner var en boktryckare och förläggare i Wien som ägnande sig åt en betydande eftertrycksverksamhet ("piratkopiering"), bland annat av flera av Linnés verk. Se Thomas von Trattner på tyskspråkiga Wikipedia) Första upplagan, eftertryck (Editio altera), Wien 1763 (Johann Thomas Edler von Trattner) Första upplagan, eftertryck , Wien 1770 (Johann Thomas Edler von Trattner) Andra upplagan (Editio secunda), Johann Gottlieb Gleditsch och Christian Friedrich Himburg, Berlin 1780 (C. F. Himburg), 362 sidor, 11 planscher Andra upplagan (Editio secunda), eftertryck, Wien 1783 (Johann Thomas Edler von Trattner) Tredje upplagan (Editio tertia), Karl Ludwig Willdenow, Berlin 1790 (C. F. Himburg), 364 sidor, 11 planscher "Tredje upplagan" (-)Philosophia botanica, annotationibus, explanationibus, supplementis aucta cura et opera Casimiri Gomez Ortega. Accedunt J. Andr. Murray Nomina trivialia. Willdenows upplaga med tillägg och rättelser (se Ortegas förord, iii-iv). , Casimiro Gómez Ortega och Johan Anders Murray, Madrid 1792 (P. Marin), 364 sidor, 11 planscher.