miniatyr|300px|Ett klassrum, med elever i provinsen Guantánamo, Kuba. miniatyr|300px|Indoktrinering i klassrummet, införlivandet av politiskt innehåll i studiematerialet eller lärare som missbrukar sin roll för att indoktrinera eleverna strider mot målen för utbildning som söker tankefrihet och kritiskt tänkande. Utbildning är den, ofta målinriktade, process där någon genom systematisk undervisning och träning utvecklas och skaffar sig kunskaper, bildning och färdigheter. Med Lev Vygotskijs syn innebär all utbildning att individen fostras till förståelse av den kulturella begreppsvärlden.
Utbildning bedrivs i en mängd olika former världen över, och allas rätt till utbildning räknas till de mänskliga rättigheterna. Under 2000-talet har frågor om utbildning blivit alltmer omdiskuterat kopplat till frågor om ekonomisk utveckling och globalisering.
Enligt en internationell standard är utbildningssystemet som regel indelat i grundskola (eller primärskola), sekundärskola (ett stadium motsvarande gymnasieskola), och högre utbildning, som kan vara högskola eller universitet. Till detta kommer utbildning under tidig barndom, förskola. Sekundärskolan kan vara en yrkesskola, ett gymnasium eller förberedande skola inför universitet.Se till exempel Unescos webbplats om utbildning. Därtill brukar möjlighet till vuxenutbildning finnas, samt specialskolor och särskolor. I vissa länder finns möjlighet till hemundervisning som alternativ till reguljär skola.
Skolor och universitet kan vara allmänna (statliga eller kommunala) eller privata eller drivas i form av friskolor. Utbildning utanför det traditionella utbildningssystemet ges även av andra organisationer, till exempel företag, samfund, fackförbund, och folkrörelser. En fullgjord utbildning avslutas som regel med en examen eller en legitimation.
Läran om utbildning
Läran om fostran och utbildning, pedagogik, inrättades som universitetsämne första gången i Halle under 1700-talet; världens förste professor i pedagogik var Ernst Christian Trapp som tilldelades titeln 1779. I Sverige utvecklades pedagogiken som föreläsningsämne strax därefter, inom filosofin, men som ämne fördömdes den av universiteten i Lund och Uppsala på 1820-talet, eftersom de hävdade att sådant praktiskt studium låg utanför universitetens område. Lärarutbildning, med praktisk pedagogik, skedde vid särskilda högskolor sent in i 1900-talet. Pedagogiken blev ett självständigt universitetsämne i Sverige under 1900-talets början, efter en lång diskussion med den gällande positivistiska vetenskapsteorin som utgångspunkt, huruvida pedagogik kunde betraktas som vetenskap.Lennart Svensson, Pedagogikämnet, Lunds universitet 2004, s. 8
Ämnet i sig kan liksom en stor del av filosofin spåras till Sokrates, Platon och Aristoteles. Några senare filosofer som gjort bestående bidrag till pedagogiken är Pierre Abélard, Thomas av Aquino, Vives, Erasmus av Rotterdam, Ratke, Johann Amos Comenius, Francke, John Locke, Rousseau, Basedow. Med Pestalozzi brukar ämnet sägas bli fristående från filosofin; till detta bidrog också psykologen Herbart. Historiskt kan alltså pedagogiken härledas till både filosofin och psykologin. Religionens framträdande roll har inneburit att pedagogiken därtill har många gemensamma nämnare med teologin. På grund av utbildningens samhälleliga förankring, brukar emellertid pedagogiken föras till samhällsvetenskaperna.
Pedagogiken syftar till att lära ut undervisningsmetoder, forska om utbildningens mål och väsen, och om fostrans innehåll, i formell utbildning, massmedia, och annan informationsverksamhet. Den berör identiteten, kompetens, fostran, värderingar, färdigheter och kunskaper, utveckling av kvaliteter i människan i relation till hennes samhälle, och bedöms efter hur detta uttrycks verbalt och genom aktiviteter. En del av utbildningsmålen fastställs politiskt, genom kursplaner och läroplaner. I de flesta länder finns departement i regeringarna som handhar utbildningsfrågor.
Några av den senare tidens främsta pedagoger är John Dewey, Jean Piaget och Lev Vygotskij.
Historia och teori Huvudartiklar: Pedagogisk filosofi och pedagogikens historia miniatyr|A Philosopher Giving that Lecture on the Orrery, in which a Lamp is put in place of the Sun, målning av Joseph Wright of Derby. Bilden föreställer barn som lär sig om astronomi
Ordet utbildning går tillbaka till ordet bildning. Ordet bildning (tyska: Bildung) blev ett modeord i den tyskspråkiga världen vid romantiken, och uppkom under 1700-talet. Innan dess användes formatio i de romanska språken med någorlunda samma innebörd, att forma den som mottar bildningen. Både ordet bildning och utbildning börjar uppträda i svenska språket under slutet av 1700-talet. Till en början betraktades orden som synonymer och alternerades utan någon betydelseskillnad, men har därefter blivit motsatser: utbildning sker målinriktat efter yttre regler och styrs av andra instanser än individen själv, medan bildning är en inre, frivillig process utan ett konkret mål.Se Liedman, s. 501-510
Utbildning som fenomen är mycket äldre, och kan historiskt säkerställas från forntiden och antiken i Orienten och Medelhavsländerna. Dess historia sammanfaller med pedagogikens idéhistoria. I Kina, Babylonien och forntidens Egypten fanns ett behov av att utbilda skrivare, och där uppkom möjligen de första skolorna; de finns belagda fyra eller fem tusen år tillbaka. Spartanerna i antikens Grekland hade statliga institutioner för utbildning av medborgarna, från sju års ålder till den ålder då de skulle göra värnplikt, vid 20 års ålder. Syftet var uteslutande socialpedagogiskt: att skapa en kompentent militär, och att fostra spartanerna till att härska över heloterna. Dessutom utbildades de i musik, av patriotiska skäl, och i gymnastik, av fysiska skäl. Atenarnas utbildning innefattade även grammatik, varmed analfabetismen var sällsynt omkring 400 f.Kr.Landquist, s. 10 Förutom det patriotiska syftet, spelade utbildningen en etisk och religiös roll, såsom förmedlare av de gällande normerna. Från och med hellenismen blev gymnasierna, som ursprungligen var gymnastikundervisning, en högre läroanstalt. Platons akademi brukar tas för universitetens föregångare. Från och med hellenismen börjar individualpedagogiska idéer framträda, att utbildning sker för individens egen utveckling. miniatyr|stående|Sammankomst av doktorer vid universitetet i Paris. Miniatyr ur en medeltida handskrift av "Chants royaux". Från Bibliothèque National, Paris. Åtminstone sedan de joniska naturfilosoferna under 500-talet f.Kr. har utbildningens idéhistoria befruktats med den kritiska nyfikenhet, som lett till uppkomsten av vetenskaplig forskning. Enligt Protagoras vetenskapsteori är den egna sinnesiakttagelsen vetandets enda källa (men som pedagog förordade han imitation). Sokrates framförde indirekt liknande åsikter, genom att han med sina dialoger ville dra ut själens rätta insikt, med den så kallade heuritiska metoden (som även har flera andra namn, till exempel majevtik, "förlossningskonst"). En sådan syn på vetenskap och kunskap står i konflikt till en syn på utbildningen som en process där kunskap och vetenskap lärs ut, antingen genom att få elever att imitera med övningar, eller genom (inläsnings- eller ) föreläsningsmetoden. Renodlad induktion eller heuritisk metod i undervisning förekommer emellertid inte i betydelsen att all kunskap skapas av eleverna själva: om människan vore hänvisad uteslutande till sina egna talanger skulle inte vetenskapen kunna utvecklas.Se till exempel inledningsstycket till Egidus.
Genom att Sokrates såg utbildning från individperspektivet, brukar han framhållas som en av de tidigaste individualpedagogerna. Som en tidig socialpedagogisk teoretiker brukar han lärjunge Platon nämnas. Platon förordade i Staten en fostran som avsåg att gynna staten och samhället, genom att tillvarata och utveckla de olika anlag som individer enligt hans synsätt har medfödda, i deras naturer. På den grunden utarbetade Platon ett utbildningssystem, med olika utbildningar för olika stånd. Hans system var detaljerat i fråga om vilka ämnen som skulle läras ut, varför de skulle det, och vad utbildningen skulle få för konsekvenser för eleverna och staten. För Sokrates var den sanna kunskapen, som utbildning därför borde sträva efter, en inre insikt, en medvetenhet. En lärare skulle inte inpränta färdiga meningar i eleverna, inte tvinga på dem tankar som var främmande för dem, ansåg han. Sokrates har därför framhållits som föregångare till både upplysningsidealet och den freudianska psykoanalysen. Platon såg i det ståndsbaserade utbildningssystem som han uppställde, en målmedveten taktik att skapa den kompetens som staten behövde, i form av ledare, militär, och handelsmän. Med sin socialpedagogiska infallsvinkel, kunde Platon motivera att staten skulle bekosta all utbildning. Dessa två infallsvinklar på utbildningen har fortlevt, huruvida nyttan eller lycksaligheten skall vara bestämmande.
För dem som i första hand ser utbildning socialpedagogiskt, är undervisningen ett sätt att få samhället att fortleva: "Traditioner, sedvänjor, ceremonier, sagor och myter, religion och vetenskap fortplantas från de äldre till de yngre /.../ [undervisningen] är ofta efter sin tid, sällan före".Egidus, s. 9
Sokrates syn på den självverksamma kunskapsinhämtningen, har varit den som utvecklat flest tekniker under senare tid. John Dewey framställde en ny utbildningsmetod under 1900-talet, learning by doing, som syftade till att elever skulle erfara eller utföra när de lärde, eftersom han menade att en ren föreläsnings- eller inläsningsmetod var alltför abstrakt för att göra det inlärda begripet. Den deweyiska utbildningstanken strider mot den passiva inlärningen som den klassiska utbildningen kännetecknas av. För Dewey var utbildning också i hög grad en demokratifråga, och hans syn antielitistisk. Projektmetoden, som är en form av den förra, har sedermera spridit sig till andra fält än utbildningen. Med den ökade demokratiseringen ökade elevernas medinflytande på sin utbildning under 1900-talet, till exempel genom problembaserat lärande, varmed synen på utbildning gått från passiv inlärning till en aktiv kunskapsinhämtning. En annan förändrad uppfattning består i att den mekaniska inlärningen, att lära sig en text utantill, minskat och förlorat status. I viss mån har dataprogram kunnat ersätta läraren i undervisningen.