miniatyr|En vikingatida runrad ristad på ett ben. Futhark eller fuþark (med yngre runor: ᚠᚢᚦᚬᚱᚴ) är namnet på en mängd runrader eller runalfabet (uppsättningar runor) som följer en särskilt följd och inleds med runorna Fä, Ur, Törs, Od, Råder och Kön (namn per Johannes Bureus), vilket gäller för samtliga runrader från första årtusendet med mera.
Ursprunget för ”futharken”, liksom för runorna själva, är okänd men de fanns redan så tidigt som 100-talet efter Kristus. De brukades ursprungligen av alla nordeuropeiska germanfolk men kom att avvecklas till förmån för det latinska alfabetet genom det första årtusendet i takt med kristianiseringen för att slutligen bara överleva i Skandinavien. Redan på 300-talet ersattes runor inom gotiskan av det inhemska grekbaserade gotiska alfabetet. I Britannien började runskrift troligen ersättas av latinsk skrift som statligt skriftspråk redan på 700-talet och på 1000-talet slog latinsk skrift igenom som statligt skriftspråk i Norge, Island och Danmark. Sist ut var Sverige under 1100-talet.
Privatbruk av runor överlevde i några hundra år efter statsskiftena; i Britannien inpå 1000-talet och i Norden inpå 1300-talet. I Sverige brukades runor långt efter att staten gått över till latinsk skrift, igenom medeltiden och in på tidigmoderna tiden var de i bruk hos mången gemene man. I Älvdalen användes runor långt in på 1800-talet och ännu under tidigt 1900-tal fanns där äldre människor som kunde läsa och skriva runor.
Etymologi mini|stående|Huvudet till en anglosaxisk brosch med runskriften: ᚠᚢᚦᚩᚱᚳᚷᛚᚪᚫᛖ (fuþorc-glaäe), ”futhark-kunnig”. Futhark är belagt i svenska språket sedan 1876 och är bildat i analogi med ordet ”alfabet” (som är bildat av de två första bokstäverna i det grekiska alfabetet: α alfa, β beta) efter den ordningsföljd som alla forntida ”runrader” börjar med – äldre runraden: ᚠᚢᚦᚨᚱᚲ (”fuþark”); anglofrisiska runraden: ᚠᚢᚦᚩᚱᚳ (”fuþorc”); yngre runraden: ᚠᚢᚦᚬᚱᚴ (”fuþąrk”), med andra ord runföljden: ᚠ fé, ᚢ úr, ᚦ þurs, ᚨ/ᚩ/ᚬ óss, ᚱ reið, ᚲ/ᚳ/ᚴ kaun, här angivna med fornnordiska standard-namn. Runorna óss och kaun skiljer sig smärre mellan de olika futharkerna vad gäller glyf, ljudvärde och translitteration men är etymologiskt samma teckenordning varför ordet homologerats som futhark. Runrad avser här uppsättningar samlade runtecken ordnade på hävdvunnet sätt, ej runslingor.
Ordet futhark betyder allmänt runrad eller runalfabet, oavsett ordningsföljd, men det kan även avse runrader som särskilt följer den forntida fuþark-ordningen, där runrader som följer den latinska ordningen ABCD.. (och så vidare), då istället särskiljs som ”runalfabet”, exempelvis som den medeltida och dalska runraden. Ibland särskiljs runraderna efter deras vardagliga translitteration på futhark-ordningen: futhark för den äldre runraden, futhorc för den anglofrisiska runraden och futhork för den yngre runraden.
Begreppet futhark eller dito kan ha brukats under förhistorisk tid då en anglosaxisk brosch hittats med den anglofrisiska runtexten ᚠᚢᚦᚩᚱᚳᚷᛚᚪᚫᛖ, 'FUÞORCGLAÄE', på engelska transkriberat som fuþorc-glaye (jämför svenska där ”glaäe” fungerar fonetiskt), där efterledet är en dialektvariant av fornengelska: gleaw med betydelsen ”kunnig, skicklig, smidig”, vilket tolkats skriva ut ”futhark-kunnig”. Olof Verelius ska ha angivit fuþork som nyisländskt ord 1675.
Runor
mini|Utdrag från sida 27 av Codex Runicus med translitteration. Runor är i grund och botten bokstäver liksom de i det latinska alfabetet. De kan representera ett eller flera ljud, särskilt mellan olika runrader. Som exempel, i den 16-typiga runraden representeras konsonanter som K och G av ᚴ-runan, T och D av ᛏ-runan samt B och P av ᛒ-runan, medan vokaler som U, Y och Ö representeras av ᚢ-runan med mera. Vissa runor kan representera både konsonanter och vokaler, såsom I, J och E av ᛁ-runan.
Runtyper Runorna bygger vardera på en eller flera lodräta streck, kallade stavar (jämför bokstav), eller särskilt huvudstavar, varifrån ett visst antal kortare streck, kallade kvistar eller bistavar, skjuter skott från i olika vinklar för att bilda var runa. Vissa runrader, särskilt den 16-typiga runraden, har alternativa uppsättningar med förenklade runor. Den vanligaste typen har runor med mindre och färre fogade kvistar, kallade kortkvistrunor, jämte långkvistrunor. En annan variant har runor utan stav där bara kvistarna fogats, kallade stavlösa runor.
Runor kan även variera utöver typsnitt. Vissa skiljer sig enbart smärre medan andra har tillagda eller fråntagna detaljer. Stundom förekommer även flera runor för samma stavelse, såsom ᛡ (IA) och ᛄ (J) för J-stavelsen inom vissa anglofrisiska runrader.
Runsekvens Runradernas sekvens varierade historiskt trots olika standardiseringar. För den 28-typiga anglofrisiska runraden följer (ca 798 e.Kr.) den 24-typiga äldre runraden men lägger till fyra nya runor på slutet. Ordningen har sekvensens ᛟᛞ (O,D) trots att ᛞᛟ (D,O) är en bestyrkt sekvens i både den äldre runraden och den anglofrisiska dito. från 800-talet har istället ᚣ (Y) före ᛠ (ÆA).
Ätter Var futhark-runrad är indelad i tre så kallade ätter, det vill säga grupperingar skrivtecken utmed runraden. Ordet ätt sägs i detta sammanhang inte ha med ätt i betydelsen släkte att göra, utan ska ha kommit av ordet åtta, precis som tjog kommer av ordet tjugo, vilket hänvisar till den äldre runraden som har åtta runor per ätt. Ätterna används bland annat till lönnrunor, där var ätt ges ett nummer från 1–3, med vardera runa i ätten representerad av det nummer som sammanfaller med dess löpordning (f₁ u₂ þ₃ a₄ r₅ k₆). En runa kan därav anges av två nummer: en för dess ätt och en för dess platts i ätten.
Var ätt benämns efter den gudom som associeras med dess begynnelseruna, varvid ätten som börjar med ledet futhark kallas efter f-runan, vilket i svenskan blivit ”Frejs ätt”. Vanligen följer ”Hagalls ätt” och ”Tyrs ätt”. I sin bok Runa ABC (1611) har Johannes Bureus lagt om den medeltida futharken så den blir 15-typig och bär 5 runor per ätt, där den 16:e runan ᛦ slopas som självständig runa och anges som en variant till runan ᚱ. Därmed blir ätterna ”Fyrs ätt”, ”Köns ätt” och ”Sols ätt”.
+ Traditionella ätter Futhark Frejs ätt / första ätten Hagalls ätt / andra ätten Tyrs ätt / tredje ätten Äldre ᛫ ᛬ ⋮ Anglofrisiska ᛫ ᛬ ⋮ Yngre ᛫ ᛬ ⋮ Ättposition ᛫ ᛬ ⋮
+ Bureus ätter (femter) Fyrs ätt / första ätten Köns ätt / andra ätten Sols ätt / tredje ätten ᛫ ᛬ ⋮ ᛫ ᛬ ⋮
Ätter dyker upp redan på folkvandringstiden och återfinns på flertalet brakteater, såsom Vadstenabrakteaten och Grumpanbrakteaten. Senare exempel är den brittiska fragmentsamlingen Cotton Domitian A. IX med anglosaxiska runraden och den isländska skriften ÍB 299 4to från 1764 med den medeltida runraden utlagd efter den yngre 16-typiga dito. Det tyska 800-tals dokumentet Abecedarium Nordmannicum (”Nordmännens alfabetiska poesi”) ur Codex Sangallensis 878 (sida 321) redovisar de dåtida nordiska runorna med korta känningar som hophör med gamla runrim men intressant nog i liknande uppdelning som Bureus, där första ätten täcker fuþor, sedan khnias, sist tbmlr.Runakenslanes läraspån: Dalrunorna
Uppkomst mini|Svingerudsstenen, en runristad sten från de första två århundradena (25–250 e.Kr.) det hittills äldsta fyndet av futhark.
Runorna, och rimligtvis även futharkuppsättningen, skapades troligen kring Jesu födelse (tidigare uppskattat till de två första århundradena efter Kristus)Enoksen, Lars Magnar, Runor (1998), Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (1984), 3:e uppl. 1984, Nationalencyklopedin (1995), Artikel "Runinskrifter", och har troligen påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna fanns bland alla germanstammar runt Nordsjön och Östersjön under århundradet efter Kristi födelse. Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 1 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 till 200. med Svingerudsstenen daterad till 25–250 e.Kr.
Bruk
mini|Jellingestenen, rest av Harald Blåtand. Runors historiska bruk är någorlunda dunkelt, främst på grund av få fynd under längre tidsperioder och därtill främst fynd av kort karaktär. Runor verkar främst ha använts för korta meddelanden eller stundom ristade trollformler med mera och därtill även ofta hemliga meddelanden. Den etymologiska roten för runor betyder just hemlighet och därtill.
Runristningar har hittats i hela Norden och på många ställen över hela Europa, från de brittiska öarna och Grönland i västerled till Svarta havet och Finland i österled. Överallt där nordbor och vikingar färdades, drev handel eller bosatte sig kan man finna efterlämningar om runristning. Graffiti med runor finns även ristat i Hagia Sofia, så kallat Hagia Sofias runinskrifter, samt på Pireuslejonet från Aten, idag beläget i Venedig.
Runor ristades på minnesmärken såsom bautastenar, på personliga ting såsom verktyg, smycken, skrin och vapen samt på disponibelt materiel såsom skinn, träbitar och vaxtavlor, bland annat som brev.
Skrivriktning mini|stående|Möjbrostenen (ca 400–550 e.Kr.), ristad från höger och uppåt med skriften ᚠᚱᚨᚹᚨᚱᚨᛞᚨᛉ | ᚨᚾᚨᚺᚨᚺᚨᛁᛊᛚᚨᚷᛁᚾᚨ | ᛉ (Frawaradaʀ | anahahaislagina | ʀ, omtvistad betydelse). Tidsenliga futharkskrifter överlever främst på minnesmärken i sten, så kallade runstenar, eftersom dessa inte förmultnar eller rostar sönder med tiden etc. Den äldre futharken skrevs främst från höger till vänster, vilket skulle antyda ett ursprung ur stenskrift. Flera av världens tidigaste skriftspråk ristades i sten från höger till vänster, vilket har kopplats till att högerhänta med hammare och mejsel föredrar att rista från höger håll. Undantag från detta förekommer, då främst hos träfynd. Ett exempel är Stenmaglefyndet från senromersk järnålder (ca 160–375 e.Kr.), en runristad träask där runorna ristats från höger uppochner och därmed läses från vänster om rättvänd. Askens lockhandtag blockerar lådan från att placeras nedvänd på en flat yta, varav texten vardagligen bör ha lästs uppochner från höger. Andra avvikande exempel har runtexten rättvänd från vänster till höger, särskilt träfynd och vissa fynd av mjukare metall, vilket skulle indikera att runor snittade eller ristade med kniv i högerhanden skrevs från vänster till höger. Ytterligare exempel är Möjbrostenen från folkvandringstiden, vars runrad läses från höger men antas börja från bottenraden, det vill säga att den läses från ner och upp. Även exempel av plogskrift förekom, det vill säga att varannan rad byter håll. Skrivriktningen verkar därför inte ha varit fastställd från början och texten kunde börja från vilket håll som helst. Läsriktning bestämdes av kvistarna på ᚠ-, ᚦ-, ᚨ-, ᚱ-, ᚹ-, ᛒ- och ᛚ-runorna (f, þ, a, r, w, b, l).
När skriftspråk senare i tiden gick över till att använda lertavlor, griffeltavlor och vaxtavlor har skriften i flera fall lagts om från vänster till höger. Detta för att minska risken att högerhänta, med pennan i höger hand, ska sudda ut skriften med underhanden allteftersom texten skrivs. Samma skifte återfinns i futharken, då den yngre futharken (tillkommen mellan 500- och 700-talet) helt skrivs från vänster till höger. Detta antyder att futharken moderniserats för skrift på bland annat vaxtavlor och papper, men möjligen även för att sammanfalla med spridningen av latinsk skrift. Båda fallen antyder en ökad mängd läs- och skrivkunniga och ett större behov av skrift i vardagen.
Disponibel skrift mini|Vikingatida stylus för skrift på vaxtavla funnen i Birka, prydd av en dödskalle i eftre ände.