Slaget vid Breitenfeld (), även känt som slaget vid Leipzig, var ett fältslag som utkämpades vid byn Breitenfeld i kurfurstendömet Sachsen den 7 september 1631 under trettioåriga kriget. En svensk-sachsisk armé ledd av Sveriges kung Gustav II Adolf och den sachsiske kurfursten Johan Georg I mötte en kejserlig-ligistisk armé under generalfältmarskalk Johann Tserclaes Tilly.
Sveriges inträde i trettioåriga kriget år 1628 skedde i syfte att förhindra den Habsburgsk-katolske kejsaren Ferdinand II från att expandera sin makt till Östersjön och hota svenskt territorium. År 1630 landsteg kung Gustav II Adolf med en svensk armé i Tysk-romerska riket och konsoliderade sin ställning i Pommern. Våren 1631 hade generalfältmarskalk Tilly samlat en armé för att försöka återställa den kejserliga kontrollen över norra Tyskland. Redan samma sommar invaderade Tilly kurfurstendömet Sachsen, vars kurfurste Johan Georg I valde att ingå förbund med Gustav II Adolf. Med förenade trupper på 40 150 man marscherade detta förbund till Leipzig för att möta Tillys armé, som uppgick till 31 400 man.
De tre arméerna möttes utanför Breitenfeld norr om Leipzig under början av september 1631. Vid inledningen av slaget slogs den sachsiska armén bort från slagfältet av det kejserliga kavalleriet, varpå Tilly med sitt infanteri försökte omfatta den svenska armén. Genom snabb improvisation och de svenska truppernas flexibilitet kunde den svenska armén omgruppera sig och inleda en serie motanfall mot Tillys trupper. Samtidigt gick Gustav II Adolf med sitt kavalleri till ett större motanfall och tvingade Tillys armé till reträtt. Ett resultat av slaget blev att Tillys armé förlorade två tredjedelar av sin styrka.
Genom den svensk-sachsiska segern vid Breitenfeld gick det kejserliga militära övertaget förlorat och Gustav II Adolf fick ökad operativ handlingsfrihet så att han kunde fortsätta kriget mot södra Tyskland. Tack vare segern kom Gustav II Adolf att få ryktet om sig att vara en av tidernas främsta fältherrar. Detta då hans armé uppvisade en kombination av stor eldkraft och lättrörliga stöttrupper, i förening med överlägsen disciplin, organisatorisk flexibilitet och stor initiativförmåga. Efterhand som kriget fortskred kom flera arméer, också den kejserliga, att börja använda sig av den vid Breitenfeld uppenbart överlägsna svenska stridstaktiken.
Bakgrund
miniatyr|vänster|Karta över det Tysk-romerska riket år 1618. Trettioåriga kriget var en sammanflätning av flera större och mindre sammanlänkade konflikter mellan protestanter och katoliker i Europa. Krigets första gnista var den protestantiska revolten i Böhmen, som inträffade efter den omtalade defenestrationen i Prag i maj 1618. I verkligheten underblåstes kriget på grund av flera inre och yttre spänningar gentemot den Habsburgska monarkin. Den religiösa splittringen mellan de katolska och protestantiska staterna inom Tysk-romerska riket kom att under krigets gång utvecklas till ett mindre världskrig mellan Europas maktblock. Det katolska Frankrike skulle under krigets andra halva komma att befinna sig i krig med såväl Habsburgarna som med det katolska Spanien. Spanien i sin tur hade under en längre tid varit involverat i Åttioårskriget mot Nederländerna. Sverige och Ryssland var i konflikt med det Polsk-litauiska samväldet. Senare kom även Danmark-Norge, kurfurstendömet Sachsen och andra mindre tyska stater och riksstäder att involveras i konflikten med den tysk-romerske kejsaren och ärkekatoliken Ferdinand II. Vid slutet av det böhmisk-pfalziska skedet (1618–1622) övergick kriget till det nedersachsisk-danska skedet. Genom ett framgångsrikt fälttåg i Nordtyskland kunde den kejserliga armén under generalissimus Albrecht von Wallenstein besegra den danska armén. Danmarks utträde ur kriget 1629 ledde till en nedtrappning av stridigheterna. De protestantiska staterna i Tyskland hade alltsedan krigets utbrott fått utstå svåra umbäranden. Mot bakgrund av kejsarens och den katolska sidans stärkta position utfärdades i mars 1629 Restitutionsediktets förordning, vilket skulle ha medfört ett ytterligare dråpslag mot de protestantiska staterna. Det var mot denna bakgrund, samt efter underskriften av separatfreden med Polen i september 1629, som Sveriges kung Gustav II Adolf planerade sitt eget ingripande i kriget och kom att bli en ledargestalt för de protestantiska trosförvanterna i Nordtyskland.
Svensk landstigning i Pommern miniatyr|Gustav II Adolfs landstigning i Pommern (1630) av en okänd konstnär. Det trettioåriga krigets tredje fas (1630–1635) kallas det svensk-tyska skedet av kriget.
De nordtyska länderna låg inom Sveriges närmaste intressesfär; om de katolska arméerna hade kunnat bygga upp en flotta i Östersjön hade de kunnat bli ett hot mot svenskt territorium. Då Sverige gick med i kriget eskalerade konflikten, som därefter kom att sprida sig vidare längs olika fronter såväl inom som utanför Europas gränser.
Gustav II Adolf lade till att börja med fram konturerna till en diplomatisk lösning av konflikten, som var avsedd att tillgodose protestanternas intressen i Nordtyskland. Efter inledande förhandlingar med Ferdinand II i Danzig våren 1630 visade det sig dock omöjligt för kungen att nå en tillfredsställande uppgörelse. Trots fortsatta och vittgående anbud misslyckades Gustav II Adolf också initialt med att nå en uppgörelse med kurfursten Johan Georg I av Sachsen. Som medlem i kurfurstekollegiet hade Sachsen en dominerande ställning bland de protestantiska riksständerna i den kejserliga riksdagen. Under kurfurstedagen i Regensburg i augusti 1630 framtvingade kurfurstekollegiet, vilka såg kejsarens växande makt som ett hot, ett avskedande av Wallenstein och en reducering av såväl den kejserliga som den katolska ligans respektive arméer.
Inför ståndsriksdagen 1628 och 1629 talade Gustav II Adolf om nödvändigheten av Sveriges inträde i kriget. Dels till försvar av den protestantiska tron och dels på grund av de kejserliga flottrustningarna i Nordtyskland, vilka kunde utgöra en stor fara för det svenska riket. Efter att hela riksdagen godkänt kungens krigsförklaring, steg Gustav II Adolf den 17 juni 1630 med sin armé på 13 200 man ombord på den svenska flottan vid Älvsnabben i Stockholms skärgård; flottan bestod av 60 krigsfartyg och 200 mindre båtar. Den 25 juni 1630 rundade flottan udden Perd på Rügen. Två dagar senare landsteg kungen med armén på tysk jord vid Peenemünde på Usedom. Deras landstigning förflöt utan motstånd från kejserlig sida, vars få garnisoner i området retirerade till Wolgast. I september avskedades Wallenstein som överbefälhavare för den kejserliga armén. Wallensteins sista åtgärd, innan han lämnade sin post, var att förstärka garnisonerna i Pommern och Mecklenburg med 30 000 man. Då dessa provinser var fattiga och därför oförmögna att försörja dessa trupper, kunde trupperna inte utplaceras över ett stort försvarsområde.
Från Östersjön kunde Gustav II Adolf försörja sin armé genom regelbundna proviantleveranser från det svenska fastlandet. Under den första månaden efter landstigningen ockuperade svenskarna staden Kammin och öarna Rügen, Usedom och Wollin. Den 20 juli erövrade de Pommerns huvudstad Stettin, vars garnison kapitulerade utan motstånd. Pommerns hertig Bogislav XIV tvingades ingå förbund med Gustav II Adolf och i följd av detta bistå med försörjningen av kungens armé. Vidare erhöll kungen subsidier från Mecklenburgs avsatta hertigar, vars områden tidigare hade ockuperats av Wallenstein och som således såg kungen som deras befriare. I början av augusti inledde generalmajor Dodo zu Knyphausen för den svenska sidan, tillsammans med 5 000 man, en belägring av Wolgast, som han efter tre veckor, den 25 augusti, kunde inta. Kort efteråt försökte Knyphausen även belägra kuststaden Kolberg. Då både Kolberg och den närliggande staden Greifswald gjorde hårdnackat motstånd tvingades Knyphausen vid slutet av 1630 att dra sig tillbaka. Genom sommarfälttåget detta år kunde det svenska brohuvudet längs den tyska Östersjökusten ändå konsolideras, samtidigt som den svenska armén kunde förstärkas genom nyrekryteringar från närområdet.
Svenska fälttågen i Mecklenburg och Pommern miniatyr|vänster|Samtida tysk tidningsbild från 1630-talet som skildrar hur Gustav II Adolf tvingar påven Urban VIII, symbolen för den katolska trosuppfattningen, till att lämna ifrån sig alla protestantiska städer och fästningar i Tyskland som erövrats av katolikerna. Vid början av fälttåget var Gustav II Adolf i stark ekonomisk och militär beroendeställning gentemot de tyska protestanterna, vars entusiasm för den svenska landstigningen var ytterst begränsad. I kurfurstendömena Sachsen och Brandenburg samt i några mindre hertigdömen betraktades Gustav II Adolf som en i riket inträngande främling. Endast lantgreven Vilhelm V av Hessen-Kassel, staden Magdeburg och hertigarna av Mecklenburg och Sachsen-Weimar vågade öppna förbindelser med honom. På den katolska sidan förfogade Ferdinand II över en armé på totalt 100 000 man, men av logistiska skäl hade styrkan stadigt minskat till en fältarmé om 60 000 man. Den bestod av 40 000 kejserliga soldater och 20 000 ligistiska soldater, under gemensamt befäl av Wallensteins efterträdare, generalfältmarskalk Johann Tserclaes Tilly. Den italienske fältmarskalken Torquato Conti förde befälet över de kejserliga trupperna i Pommern. Men Wallensteins avsked hade skapat en förvirrande situation, och truppernas dåliga skick gjorde Conti oförmögen att stoppa Gustav II Adolfs erövringståg. stående|miniatyr|Generalfältmarskalk Johann Tserclaes Tilly, överbefälhavaren för den kejserliga respektive katolska ligans arméer. Gravyr av Anthonis van Dyck. Efter att den svenska armén under sommaren 1630 konsoliderat sina territorier i Pommern, kunde Gustav II Adolf gå vidare mot Mecklenburg. I slutet av september invaderades Mecklenburg av 12 000 svenska soldater med det huvudsakliga målet att säkra flodövergångarna över Elbe. Hälften av dessa trupper, under kungens direkta befäl, erövrade staden Ribnitz och vissa mindre kejserliga fästningar innan de inledde en belägring av hamnstaden Rostock. Under tiden kom hans allierade Vilhelm av Hessen den 23 oktober att besegras i ett fältslag av den kejserlige fältmarskalken Gottfried Heinrich zu Pappenheim, vars trupper hade anlänt till Elbes nedre trakter. Samtidigt lyckades överste Federigo di Savelli förstärka Rostocks försvar och därigenom avskräcka de nu numerärt underlägsna svenska trupperna. Gustav II Adolf valde därför under mitten av oktober att avbryta belägringen och återvända till Pommern.
Denna resultatlösa expedition fick kungen att ge upp sina försök att erövra Elbes flodövergångar och fick honom att i stället rikta sin uppmärksamhet mot floden Oder längre österut. Under vintermånaderna 1630 förstärkte han sin armé så att den i slutet av året omfattade över 100 000 man, inklusive garnisoner. Han delade nu upp sin armé i fyra separata armékårer. Den största var den kungliga armén på 30 000 man, under kungens personliga befäl. En armékår på 15 000 man under ledning av kungens ställföreträdare, fältmarskalk Gustaf Horn, ryckte fram längs floden Oder. Senare förstärktes Horns armé med 11 000 man under generalmajor Maximilian Teuffel, vilken vid denna tid hade övergivit belägringen av Kolberg. En mindre armékår på 2 500 man under överste Dietrich von Falkenberg skickades för att förstärka Magdeburgs garnison. Slutligen landsteg en brittisk expedition på 15 000 man under markis James Hamilton vid mynningen av floden Peene och förberedde sig på att ansluta till kungens armé. På den katolska sidan kunde Conti med 12 000 kejserliga soldater besätta starka fästningar vid Gartz och Greifenhagen. Fästningarnas närhet till Stettin beredde svenskarna stora problem när det gällde kontrollen över floden Oder och gällande de svenska förbindelselinjerna mellan Pommern och Magdeburg.