Preussen (tyska: , [] eller [prö´jsen]) var ett hertigdöme, senare ett kungarike och till sist en delstat i Tyskland.
Från 1700-talet var det en betydande europeisk stat, som formellt upplöstes 1947 till följd av andra världskrigets utgång.
Hertigdömet Preussen bildades 1525 ur resterna av Tyska ordens ordensstat, då högmästaren Albrekt av Brandenburg-Ansbach omvandlade Ostpreussen till ärftligt hertigdöme under huset Hohenzollern, fram till 1657 under det polska kungadömet som vasall. År 1618 ingick hertigdömet en personalunion med Kurfurstendömet Brandenburg, ett av de största tysk-romerska riksfurstendömena som också regerades av en annan gren av huset Hohenzollern.
I samband med Polens försvagning blev Preussen först ett oberoende hertigdöme och utropades 1701 av Fredrik I till ett självständigt konungarike (tyska: Königreich Preußen). Under 1700-talet blev Preussen en stark militärmakt, särskilt under Fredrik II (Fredrik den store).
Under 1800-talet blev Preussen den ledande tyska staten. Detta manifesterades av Preussens militära seger över kejsardömet Österrike 1866, vilket avgjorde ledarskapsfrågan bland de tyska staterna samt att Preussens kung från 1871 även var kejsare av Tyska riket. Det senare möjliggjordes genom att de tyska staterna (utom Österrike) 1871 samlades i ett kejsardöme under preussisk ledning. Monarkin störtades 1918 till förmån för republikanskt styrelseskick varigenom Tyskland omdanades till Weimarrepubliken. Preussen var denna stats största delrepublik under namnet Fristaten Preussen (tyska: Freistaat Preussen).
Under mellankrigstiden dominerade socialdemokraterna Preussens politiska liv. Delrepubliken kom därför i skarp konflikt med nazisterna och 1933 inlemmades den i den tyska enhetsstaten (Nazityskland).
Trots att Preussen i praktiken hade upphört att existera 1933 förklarade de allierade segrarmakterna i andra världskriget landet upplöst den 25 februari 1947.
Geografi Under sin största utsträckning tillhörde större delen av Preussen det Nordtyska låglandet och kan i allmänhet karakteriseras som lågland (omkring 268 000 kvadratkilometer, mer än tre fjärdedelar), medan endast 80 300 kvadratkilometer var bergland. Slätten är mycket bredare i öster, där endast Schlesien är bergigt, än i väster, där Teutoburgerwald ligger mindre än 150 kilometer från Nordsjön.
En linje dragen från Düsseldorf genom Halle till Breslau skulle ungefär skilja slättlandet från berglandet. I sydöst var Preussen skilt från Österrike genom Sudeterna, som började vid Oderdalen och därifrån sträckte sig mot nordväst. Dessa inneslöt även Riesengebirge, med den högsta bergstoppen i Preussen, Schneekoppe (1 603 meter över havet), och övergick småningom i Lausitz kullar. Harzbergen, bortom sachsiska slätten, följde samma allmänna riktning och kan betraktas som en skild fortsättning av systemet. Söder om Harz skar den preussiska gränsen norra delen av Thüringerwald, som fortsattes mot nordväst av Wesers bergland och Teutoburgerwald. Sydvästra delen av Preussen upptogs av platån kring nedre Rhen, inneslutande Hunsrück och Eifel på vänstra samt Taunus, Westerwald och Sauerland på högra flodsidan.
Mellan nederrhenska och thüringska bergssystemen ligger Vogelsberg, Rhön och andra höjder tillhörande övre Rhens triassystem. De schlesiska bergen består huvudsakligen av granit, gnejs och skiffrar, medan Harz, Thüringerwald och nederrhenska platån huvudsakligen tillhör devoniska och siluriska systemen. Norr om Sauerland ligger de viktiga stenkolslagren omkring Ruhr, även i Schlesien finns stora stenkolsfält.
Preussen genomskars av Tysklands alla huvudfloder: Weichsel, Oder, Elbe, Weser, Rhen och Donau (som flyter genom Hohenzollern). Nästan hela Tysklands kustlinje tillhörde Preussen, och det innehade alla dess sjöhamnar med undantag av de tre allra förnämsta: Lübeck, Hamburg och Bremen, samt några i Oldenburg och Mecklenburg.
Historia
Preussens äldre historia
Det område som blev den tyska staten Preussen beboddes i äldre tid av två förkristna baltiska folk, pruser och jatvinger. De var närmast släkt med litauerna. De var hästburna stammar som ofta genomförde plundringståg mot sina polska och vitryska grannar. För att få ett fungerande gränsskydd lät den masoviske hertigen Konrad av Masovien 1226 kalla Tyska orden till sitt hertigdöme. Ordensriddarna skulle skydda de nordöstra gränserna mot balterna eftersom de var Konrads vasaller. Från 1231 erövrade Tyska orden ett eget rike i Preussen, och på 1280-talet slogs det sista prusiska motståndet ned. De kristnades och assimilerades under 1600-talet med invandrade tyska kolonisatörer.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Tyska orden och pruser)
Konflikter med Polen pågick under hela 1300-talet, men det var först när de forna fienderna Polen och Litauen förenades i samväldet Polen-Litauen som denna pakt lyckades besegra ordensriddarna (se Slaget vid Tannenberg (1410)). Konflikten fortsatte under 1400-talet och efter trettonåriga kriget (1454–1466) krossades och besegrades Tyska orden, som då blev en polsk vasall igen. Ordensriddarna gjorde några försök till uppror men besegrades slutgiltigt 1521. År 1525 förvandlades Ordensstaten i Preussen från en kyrkostat till ett världsligt hertigdöme genom att den lutherska läran infördes av ordens högmästare Albrekt av Brandenburg-Ansbach, med kung Sigismund I av Polens godkännande. Här upprättades då det sekulariserade Hertigdömet Preussen under polsk överhöghet, styrt av huset Hohenzollern. 1561 gick Tyska ordens besittningar i Baltikum slutgiltigt under, sedan Livländska konfederationen med Livländska orden besegrats i Livländska kriget och även Livland och Kurland gett sig under Polsk-litauisk överhöghet, Ösel gett sig under dansk och Estland under svensk överhöghet.
Hertig Albrekt efterträddes av sin son, den sinnessjuke hertigen Albrekt Fredrik. 1577 utsågs Georg Fredrik I av Brandenburg-Ansbach-Kulmbach till administrator i Albrekt Fredriks namn, och efter honom regerade kurfurstarna av Brandenburg Albrekt Fredriks hertigdöme under återstoden av hans regering. Med den polske kungen Sigismunds godkännande ingick 1618 hertigdömet Preussen en personalunion med det tyska kurfurstendömet Brandenburg, då den sonlöse Albrekt Fredrik efterträddes av sin svärson, kurfursten Johan Sigismund av Brandenburg som sedan 1608 varit regent. Därigenom förenades hertigtiteln med kurfursten av Brandenburg inom det Tysk-romerska riket, men hertigdömet Preussen förblev till en början polsk vasall, så att kurfurste-hertigarna i fortsättningen svor trohet både till den tysk-romerske kejsaren och kungen av Polen för sina respektive domäner.alt=Karta över Preussen, ritad 1630, ritad 1630 av Heinrich Thome.|miniatyr|400x400px|Karta över Preussen, ritad 1630 av Heinrich Thome.Under Sveriges krig mot Polen 1655–1660 slöt Preussen upp på svensk sida. I det polsk-svenska kriget drog Preussen fördel av Polens enorma försvagning i kriget mot svenskar och ryssar och löste Ostpreussen från vasallförhållandet till Polen i fördraget i Wehlau 29 september 1657 och i freden i Oliwa 3 maj 1660 och blev därmed självständigt.
När Fredrik Vilhelms son kurfursten Fredrik III med den polske kungen August II den starkes godkännande antog kungatiteln som kung i Preussen 1701, fästes denna vid det suveräna hertigdömet Preussen och ej vid kurfurstendömet Brandenburg, som stod i vasallförhållande till kejsaren, och på så sätt kom Preussen att ge sitt namn åt hela den hohenzollernska monarkin.
Om markgrevskapet och kurfurstendömet Brandenburgs historia före 1701, se Markgrevskapet Brandenburg.
Konungariket Preussen (1701–1918) Fredrik I (1701–1713) Fredrik I kröntes den 18 januari 1701 i Königsberg till Preussens förste kung. Han intresserade sig för konst och vetenskap, men verkade även för landets materiella utveckling, till exempel genom sammanbindningen av Pregels och Memels flodområden. I Spanska tronföljdskriget understödde han kejsaren med en hjälpkår under Leopold av Dessau, och i Utrechtfreden, som dock avslutades efter kungens död, fick Preussen bekräftelse på kungavärdigheten och det så kallade övre kvarteret av Geldern. Fredrik förvärvade också några andra områden, nämligen genom köp Quedlinburg (1698) och Tecklenburg (1707) och genom arv efter Vilhelm III av Oranien grevskapen Mörs och Lingen (1702) och Neuchâtel med Valangin (1707).
Fredrik Vilhelm I (1713–1740) miniatyr|Preussens statsvapen. Hans son Fredrik Vilhelm I gjorde sig känd för sparsamhet, ordnade landets finanser och fick medel att förbättra dess jordbruk och andra näringar samt att rusta upp armén. Årligen avsattes stora summor till landets materiella utveckling och till understöd för invandrare. Han tog emot 18 000 protestanter som förjagats från Salzburg 1728.
En mängd städer och byar anlades. När Fredrik Vilhelm blev kung 1713 hade hans rike en befolkning på 1,6 miljoner människor. Armén ökade till slut från cirka 30 000 man år 1713 till 83 000 man år 1740, av vilka en stor del värvades i utlandet för att inte för mycket folk skulle tas från jordbruket. Även arméns organisation och exercis förbättrades. Leopold av Dessau hade en viktig roll i detta arbete. För den inre förvaltningen inrättades ett enda centralämbetsverk, Generaldirektorium eller Generaloberkriegs-, Finanz- und Domänendirektorium, på fem avdelningar. Ämbetsmännen vandes vid samma punktlighet och lydnad som armén.
miniatyr|Kungariket Preussens flagga (1803) miniatyr|Preussens krigsflagga (1816) miniatyr|Preussens flagga (1892–1918)
I sin utrikespolitik höll sig Fredrik Vilhelm I troget till kejsaren, som utövade stort inflytande på honom genom Preussens ambassadör i Wien, von Seckendorf. Han sägs ha haft en vurm för soldater, men deltog endast i ett krig, det stora nordiska. Under Karl XII:s vistelse i Osmanska riket ryckte ryska och polska trupper in i Svenska Pommern och intog Stettin. Fredrik Vilhelm lyckades då förmå dem att överlämna staden till honom, mot att han hindrade svenskarna från att anfalla dem från Pommern. När Karl 1714 återvänt till Pommern och Fredrik Vilhelm inte ville utlämna staden, påbörjades fientligheter som slutade med att preussarna intog hela Pommern och Rügen. Kriget slutade genom freden i Stockholm 1720, då Preussen behöll södra Vorpommern med Stettin (det vill säga landet från Oder till Peene) samt Usedom och Wollin, men betalade Sverige 2 miljoner riksdaler.
Fredrik den store (1740–1786) Under polska tronföljdskriget (1733–35) deltog några preussiska trupper i kejsarens strid mot fransmännen. Men då denne inte ville tillfredsställa Preussens anspråk på arvsrätten till hertigdömena Jülich och Berg, uppstod vid Berlinhovet ett missnöje mot habsburgarna, som snart fick viktiga följder. När nämligen tyske kejsaren Karl VI dog, ungefär samtidigt med Fredrik Vilhelm, vägrade dennes son och efterträdare Fredrik II den store att erkänna den så kallade pragmatiska sanktionen (enligt vilken Maria Theresia skulle efterträda sin fader Karl VI), eftersom de villkor, under vilka denna sanktion 1728 erkänts av Preussen, inte hade uppfyllts. Han framställde tvärtom egna anspråk på Schlesien och inryckte snart i landet, samtidigt som andra fiender angrep Maria Theresia från andra håll (Österrikiska tronföljdskriget). Schlesiens till en stor del protestantiska befolkning mottog preussarna välvilligt, och nästan hela landet intogs utan motstånd. Efter Fredriks segrar vid Mollwitz (10 april 1741) och Chotusitz (17 maj 1742) erbjöd Maria Theresia fred, och detta Fredriks deltagande i österrikiska tronföljdskriget, som vanligen kallas det första schlesiska kriget, avslöts genom freden i Breslau (12 juni 1742; bekräftad i Berlin 28 juli samma år), varigenom Preussen vann Schlesien utom Teschen, Troppau och Jägerndorf samt dessutom grevskapet Glatz (sammanlagt 38 500 km² och 1,2 miljoner invånare).