Louis De Geer (1818–1896)

Louis Gerard De Geer af Finspång, född 18 juli 1818 på Finspångs slott i Risinge församling, Östergötlands län, död 24 september 1896 på Hanaskogs slott i Kviinge församling, Kristianstads län, var en svensk friherre, liberal politiker och ämbetsman.

Han var riksdagsman 1853–1888, justitiestatsminister 1858–1870 och 1875–1876, justitieminister 1876–1879 samt Sveriges förste statsminister 1876–1880. De Geer räknas som skapare av den riksdagsordning som till stora delar gällde i Sverige från slutet av 1800-talet ända till grundlagsreformerna i början av 1970-talet.

Uppväxt och utbildning Louis Gerard De Geer var son till översten och hovmarskalken friherre Gerhard De Geer och hans hustru Henriette Charlotte Lagerstråle. Familjen bodde på Finspångs slott men flyttade då Louis De Geer var fyra år gammal till Stjärnholm.

De Geer gick först i skola vid Linköpings högre lärdomsskola 1828–1832, vid Linköpings gymnasium 1831–1832, från 1832 studerade han vid Katedralskolan i Uppsala, där han 1836 blev student vid Uppsala universitet. År 1838 avlade han kansliexamen och 1840 hovrättsexamen.

Ämbetsmannakarriär Efter sina studier tjänstgjorde han som extra ordinarie tjänsteman i flera olika ämbetsverk i Stockholm. Samtidigt med detta var han även novellförfattare. År 1844 skrev han den uppmärksammade tidningsartikeln "Om andra personen i svenska språket", i vilken han tog strid för införande av "Ni" som allmänt tilltalsord och gjorde sig lustig över den svårt grasserande titelsjukan – som innebar att svenskar måste kalla varandra "herr expeditionssekreteraren" och "fru överstelöjtnantskan" etc.

1845 utnämndes han till kopist i Justitiestatsexpeditionen och beslutade sig för att skaffa sig tingsmeriter för sin fortsatta karriär inom juridiken. I september samma år blev han auskultant i Skånska hovrätten och tjänstgjorde som tillförordnad domhavande i Albo, Gärds och Villands häraders domsaga 1845–1846. Tjänsten blev betydelsefull då han här träffade sin blivande hustru Caroline Wachtmeister, dotter till greve Carl Axel Wachtmeister på Vanås slott.

Han tjänstgjorde därefter som adjungerad ledamot omväxlande i Hovrätten över Skåne och Blekinge och i Svea hovrätt. 1849 utnämndes han till assessor i Hovrätten över Skåne och Blekinge. 1855 utnämndes han till hovrättspresident i Göta hovrätt.

I sin skrift Om den juridiska stilen från 1853 föreslog han en förenkling av det schablonmässiga skrivsättet som vid denna tid gällde inom domstolarna och ämbetsverken.

Inträde i politiken Louis De Geer hade genom sin äldre bror Karl De Geer fått en tjänst som kanslist i Riddarhuskansliet vid riksdagen 1840–1841, och vid riksdagen 1844–1845 var han kopist. Varit ledamot av ståndsriksdagen för ridderskapet och adeln 1853–1854. Detta hade gjort honom bekant med riksdagsarbetet, men han brukade vid denna tid inte yttra sig på Riddarhuset, och var därför vid denna tid inte någon av de mer tongivande svenska politikerna. Hans liberala åsikter hade dock framgått av hans skrifter, bland annat Om den juridiska stilen.

Trots sin fattigdom umgicks han genom sin börd i inflytelserika kretsar, och skapade en mängd kontakter som blev viktiga för hans senare politiska gärning.

1856 fick han av kung Oscar I erbjudandet att ta över posten som justitiestatsminister efter Gustaf Sparre, men avböjde, bland annat för att undvika att dra på sig missnöje genom en alltför snabb karriär.

Efter detta erbjudande deltog han från 1857 i den riksdag som hade samlats på senhösten 1856, "för att pröfva, om han skulle ega någon fallenhet för det politiska lifvet". Dock var han inte så villig att uppträda som talare. Han tog dock mer del i riksdagsarbetet som ordförande i Konstitutionsutskottet, där han efterträdde greve Lagerbjelke.

Justitiestatsminister 1858–1870 Två år efter det första erbjudandet fick han åter erbjudandet om att bli justitiestatsminister och tackade denna gången ja. 7 april 1858 efterträdde han Claës Günther på posten. De tolv år som han första gången stannade på posten, till 1870, var en period av stora förändringar i Sverige.

Redan efter en kort tid på posten uppnådde De Geer gott rykte som statsman och stor popularitet. Bidragande anledningar var flera genomförda lagstiftningsåtgärder i humanitär riktning som han tog initiativ till. Dessutom bidrog hans hållning i den så kallade norska frågan 1859–1860 och i den danska frågan 1863–1864. Hans främsta insats var dock att han lyckades få till ett avgörande i frågan om reformering av folkrepresentationen, vilket innebar att ståndsriksdagen avskaffades.

Den norska frågan har också kallats ståthållarstriden och gällde ämbetet som riksståthållare, som Norge (då i union med Sverige) ensidigt ville upphäva, trots att ämbetet enligt grundloven även kunde besättas med en svensk. Kung Karl XV ansåg att frågan var en rent norsk angelägenhet. De Geer ansåg däremot att något som var en lagstadgad svensk rättighet inte kunde avstås utan svenskt medgivande, och uttryckte denna åsikt offentligt. Därför menade han att frågan fråga skulle behandlas i ett sammansatt svenskt-norskt statsråd. Å andra sidan var De Geer motståndare till inblandning från Sveriges riksdag, eftersom denna inte hade någon beslutanderätt i frågan eftersom ämnet inte gällde riksakten.

Den danska frågan gällde Sveriges hållning i Danmarks konflikt med Preussen, som 1864 ledde till dansk-tyska kriget. Karl XV hade vid en militärövning i Ljungbyhed samt vid Skodsborgsmötet den 22 juli 1863 lovat den danske kungen Fredrik VII svenskt militärt stöd i händelse av ett krig med Preussen, och utlovade dessutom 20 000 man svensk-norsk trupp till Dannevirke. Detta krävde regeringsbeslut, men De Geer vägrade, understödd av bland andra finansminister Johan August Gripenstedt och den norske statsministern Georg Sibbern, såvida inte dessutom någon av de europeiska stormakterna skulle garantera stöd. De Geers hållning fick kritik från skandinavister men tycks ha fått stöd från större delen av den svenska och norska befolkningen.

Reformeringen av riksdagen

miniatyr|De Geer avbildad som S:t Göran i strid med den fyrhövdade draken (som symboliserar ståndsriksdagens fyra stånd). Samtida tidningskarikatyr, från Emil Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, 1910.

Frågan om reformering av riksdagen hade länge stått på den svenska politiska dagordningen, men utan att man lyckats enas om vilken grundval en reformerad folkrepresentation skulle byggas på. Så sent som vid riksdagen 1859–1860 lade Konstitutionsutskottet fram ett representationsförslag, som fortfarande vilade på ståndsriksdagens grund. Borgar- och bondestånden gick dock i oktober 1860 till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till en representation som skulle utgå från gemensamma val. Även en mängd petitioner med samma innebörd förekom, och ansågs spegla den allmänna folkopinionen. De Geer ansåg att frågan behövde lösas innan den blev akut. När han började utarbeta ett förslag övergav han varje tanke på att behålla ståndsrepresentationen, eftersom han kommit fram till att den var ett ofullständigt organ även för den del av befolkningen som representerades i ståndsriksdagen. Redan i en promemoria till konungen 16 juli 1861 framhöll han bestämt att det var hans främsta mål att arbeta för denna reform.

Han höll överläggningar inom konseljen och med andra ledande personer, vilken ledde till en del väsentliga förändringar jämfört med De Geers ursprungliga idéer. 5 januari 1863 höll han ett anförande inför Karl XV i statsrådet där han föreslog följande: Representationen skulle utgå ur gemensamma val och utgöras av två kamrar. Han ansåg att en enkammarrepresentation lätt skulle kunna urarta till envälde och inte vara ett sant uttryck för en överlagda och varaktiga tanken hos majoriteten av det politiskt tänkande folket. Land och stad skulle var för sig välja sina representanter. Detta på grund av den olika organisationen av deras kommunala förhållanden, förvaltning och lagskipning. Valrätten skulle begränsas till dem som kunde anses ha tid, intresse och tillräcklig självständighet att delta i det politiska livet, detta genom att fastställa en rätt hög census, det vill säga gräns för rösträtt. Syftet med detta var att bevara samhällsordningens lugn valrätten Offentlig kandidatur, som var vanligt i utlandet, skulle inte införas eftersom han ansåg att det vore främmande för svenska lynnet och att andras förtroende snarare än självförtroende var representantskapets rätta ursprung. Riksdagens arbetssätt och själva riksdagsordningens ordalydelse skulle så långt som möjligt följa den gamla riksdagsordningen för att man skulle kunna tillgodogöra sig det som prövats genom lång erfarenhet och ansetts fungera.

Samma år, 1863, lades ett förslag fram för riksdagen byggt på dessa huvudsakliga grunder. Det stöddes av statsrådets samtliga ledamöter, inte minst finansminister Gripenstedt, och antogs som vilande grundlagsförslag till följande riksdag, 1865–1866. Förslaget bifölls av ständerna 4, 7 och 8 december 1865 och fick kunglig stadfästelse 22 juni 1866.

De Geer gav 1865 ut broschyren Några ord till försvar för det hvilande representationsförslaget för att propagera för reformen. Trots detta förlorade han genom sitt arbete med reformen många vänner i adelsståndet, som han själv tillhörde. De Geer fick utstå hårda angrepp från de som ansåg att förändringarna innebar en förlust av deras eget inflytande eller ansåg att en maktförskjutning till förmån för folkmassans var ett hot mot landet. Å andra sidan uppnådde han stor popularitet hos folkflertalet.

Redan en kort tid efter att den första riksdagen som hade valts efter de nya grunderna hade samlats, började regeringen få kritik för brist på initiativ i fråga om reformer. Samtidigt röstades regeringens viktigaste reformförslag ner, gällande en ny härordning (eftersom den indelta armén ansågs alltmer otidsenlig) och reformer av statsrådet. "Den bästa bland ministärer" hade därmed förlorat sin prestige och även om De Geer personligen fortfarande var populär i riksdagen lämnade han och flera ministerkolleger regeringen 3 juni 1870. Han efterträddes som justitiestatsminister av Axel Adlercreutz.

Viktigare lagförändringar Bland de betydelsefulla lagar som infördes under hans första period som justitiestatsminister kan nämnas lagarna om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder (1858), inskränkningar i husagan (1858), upphävande av konventikelplakatet (1858), utökad religionsfrihet (1860), upphörande av så kallade tysta förmånsrätter (1861), ny konkurslag och därmed sammanhängande lagstiftning (1862), lagarna om kyrkomöte (1863), om ogift kvinnas myndighet (1863), fullständig näringsfrihet (1864), allmän strafflag (1864), ny sjölag (1864), lagen om räntans frigivande (1864), lagarna om oäkta barns arvsrätt (1866), om inskränkning av bysättningen (1868) samt nya krigslagar (1868).

Riksdagsverksamhet 1870–1875 Efter sin avgång som justitiestatsminister utnämndes De Geer till hovrättspresident i Svea hovrätt. Han fortsatte dock med sin politiska verksamhet, som ledamot av första kammaren från Stockholms stads valkrets, vilket han var 1867–1888.