Invasionen av Normandie var invasionen och etableringen av de allierade styrkorna i Normandie, Frankrike, under Operation Overlord under andra världskriget. Invasionen var den största amfibiska operationen i historien. Denna artikel omfattar tiden från de ursprungliga landstigningarna den 6 juni 1944, fram till tiden för de allierades utbrytning i slutet av juli.
Allierade markstyrkor som deltog i striderna i Normandie den 6 juni kom från Kanada, de fria franska styrkorna, Storbritannien och USA. Under veckorna efter invasionen deltog polska styrkor också, liksom kontingenter från Belgien, Tjeckoslovakien, Grekland och Nederländerna. De flesta av de ovannämnda länderna deltog också med flyg- och sjöstridskrafter. Likväl gjorde också australiska flygvapnet, nyzeeländska flygvapnet och norska flottan.
Invasionen av Normandie började med nattliga landstigningar med fallskärmssoldater och segelflygplan, massiva luftattacker, marina artilleribombardemang, amfibiska landstigningar tidigt på morgonen på fem stränder med kodnamnen Juno, Gold, Omaha, Utah, och Sword samt landstigningar av övriga delar av fallskärmsdivisionerna under kvällen. D-dagens styrkor utgick från baser längs Englands sydkust, den viktigaste av dessa var Portsmouth.
Förspel
Det förberedande marina planeringsarbetet för en invasion av Europas fastland hade på allvar startat i januari 1943. En begränsande faktor när det gällde valet av landstigningsområde var jaktplanens aktionsradie. Detta begränsade antalet val till två – området vid Calais och kusten i Normandie. Calais-området erbjöd utan tvekan de bästa landstigningsstränderna och en relativt kort väg till Tyskland och av detta skäl också det mest sannolika för den försvarande makten vilket ledde till att det var den bäst försvarade delen av Atlantvallen eller Festung Europa. Trots att Calais-området ligger närmast England erbjuder Normandie en relativ närhet till ett större antal sydengelska hamnstäder än vad Calais gör. Följaktligen utsågs Normandie som det bästa alternativet. Den räd, som gjordes mot Dieppe 1942 hade lämnat bittra minnen efter sig och erfarenheten var att det var inte fördelaktigt att inrikta sig på att erövra en hamn i inledningsskedet.
I december 1943 utsågs den amerikanske generalen Dwight D Eisenhower till överbefälhavare över de allierade expeditionsstyrkorna och därigenom också till befälhavare över alla allierade styrkor i Europa. I januari 1944 utsågs den brittiske generalen Bernard Montgomery till befälhavare över invasionens markstyrkor. I detta skede av planeringen räknade de allierade med att behöva utföra en landstigning från havet med tre divisioner och en luftlandsättning av ytterligare två brigader. Mycket snart efter utnämningen utökade Montgomery anfallets storlek till att omfatta fem sjölandsatta divisioner och tre luftlandsatta. Styrkan skulle komma att behöva mer är 6 000 fartyg av olika kategorier, varav 4 000 landstigningsfarkoster och 130 krigsfartyg för artilleriunderstöd. 12 000 flygplan skulle stödja landsättningen, varav 1 000 skulle flyga in fallskärmstrupperna. För att mjuka upp det tyska försvaret skulle det fällas 5 000 ton bomber över de tyska ställningarna.
För att övertyga den tyska försvarsledningen om att invasionen verkligen skulle äga rum i Calais-området igångsattes en utomordentligt omfattande avledningsmanöver, som gick under beteckningen Operation Fortitude. Den helt fiktiva Första amerikanska armégruppen skapades med ej existerande personal, utrustning och förläggning, men med en mycket omfattande radiotrafik. General George S Patton var enligt manuskriptet utsedd till befälhavare över förbandet. Tyskarna hade naturligtvis ett stort intresse av att få reda på så mycket som möjligt i förväg, och de hade ett omfattande nätverk av spioner i södra England. Olyckligtvis för det tyska underrättelseväsendet hade samtliga spioner ertappats och fängslats. Spionerna hade ställts inför valet att bli arkebuserade eller att arbeta mot sina tidigare uppdragsgivare. Dessa kontraspioner användes sedan för att skicka noggrant bearbetad information och uppgifter som ytterligare bekräftade att Calais var det sannolika anfallsmålet. För förmedling av denna information till den tyska stridsledningen stod Englands mest pålitliga dubbelagent under kodnamnet Garbo. Garbo sågs också av tyskarna som deras mest pålitliga spion i England, då Garbo försett tyskarna (med den engelska underrättelsetjänstens godkännande) med "högst pålitlig" information innan Operation Overlord.
Bland de mera ovanliga förberedelserna var anpassningen av ett antal stridsvagnar för speciella uppgifter vid anfallet. Bland de varianter, som utvecklades under ledning av generalmajor Sir Percy Hobart förekom amfibieversioner av Sherman-stridsvagnen, mintröskor, eldsprutande "krokodiler", broläggare, dikesfyllare med mera, som kom att gå under den gemensamma beteckningen Hobart's Funnies.
I november 1943 hade Adolf Hitler insett att hotet av en invasion i Frankrike inte längre kunde förbises. Han utsåg generalfältmarskalk Erwin Rommel till kustförsvarsinspektör och sedermera även till befälhavare över tyska Armegrupp B; de markstridskrafter som skulle försvara norra Frankrike. Rommels fasta övertygelse var att det enda sättet på vilket det skulle gå att slå tillbaka en invasion var att vidta motattacker på stränderna så snabbt som möjligt och med stöd av pansartrupper. Han begärde därför att få förlägga en någorlunda stor avdelning stridsvagnar så nära kusten som möjligt så att omedelbara motanfall kunde genomföras. Hitler hade inte samma uppfattning och delade de sex tillgängliga pansardivisionerna så att tre lades direkt under Rommel och de övriga tre placerades på långt avstånd från stränderna. Dessa fick inte under några som helst förhållanden sättas in utan Hitlers direkta medgivande.
Luftwaffes styrka i norra Frankrike var mycket liten och omfattade enbart 169 jaktplan. I januari-maj 1944 hade Luftwaffe utfört en bombningskampanj mot det engelska fastlandet (Operation Steinbock) med höga förluster vilket försvagade dess förmåga att gå till motanfall under invasionen.
Anfallsplanen
De allierade trupperna fördelades på följande vis (från öst till väst):
Den brittiska 6th Airborne Division, med fallskärmstrupper och med glidflygplan, landar öster om floden Orne för att skydda den östra flanken 1:a specialbrigaden, bestående i huvudsak av kommandosoldater, landstiger väster om floden Orne vid orten Ouistreham den brittiska 3rd Infantry Division och den brittiska 27th Armoured Brigade landstiger mellan Ouistreham och Lion-sur-Mer – kodnamn Sword Beach delar av den 4:e specialbrigaden landstiger längst till höger på Sword Beach. Den kanadensiska 3rd Canadian Infantry Division och den kanadensiska 2nd Canadian Armoured Brigade samt kommandosoldater landstiger på Juno Beach från St Aubin till La Rivière den brittiska 50th (Northumbrian) Infantry Division och den brittiska 8th Armoured Brigade landstiger på Gold Beach från La Rivière-Saint-Sauveur till Arromanches den amerikanska V Corps landstiger på Omaha Beach från St Hondrine till Vierville sur Mer den amerikanska VII Corps landstiger på Utah Beach från Pouppeville till La Madeleine den amerikanska 101:a luftburna divisionen landar med fallskärm vid Vierville den amerikanska 82:a luftburna divisionen landar med fallskärm vid Sainte-Mère-Église för att skydda den västra flanken.
Franska insatser Den franska motståndsrörelsen – le Maquis – ägnade sig åt att störa tyska kommunikationer genom sabotageverksamhet.
Tyskt försvar Som en del av Atlantvallen hade tyskarna förstärkt försvaret närmast stränderna. Anläggningarna försvarades av fyra divisioner. Dock var enbart en av dessa divisioner att betrakta som ett fullvärdigt förband. De övriga var till stor del besatta med tyska soldater som inte var användbara på östfronten (oftast av medicinska skäl) eller av soldater av andra nationaliteter, främst då ryska soldater, som hellre deltog på tysk sida framom genomlidandet av en längre tid i krigsfångeläger. Den 21:a pansardivisionen försvarade Caen och 12. SS-Panzer-Division Hitlerjugend var förlagd i sydost. Soldaterna i 12:e SS hade alla rekryterats direkt från Hitlerjugend vid 16 års ålder år 1943. Denna division kom att bli känd för att dess soldater stred mycket tappert i de kommande striderna. Utöver detta hade försvararna översvämmat delar av markområdens innanför Utah Beach för att försvåra, eller om möjligt, omöjliggöra anfall med fallskärm- och glidflygplanstrupper.
Under perioden som föregick själva anfallet hade de allierade omsorgsfullt kartlagt och undersökt landningsområdena. De övervakade särskilt väderleksförhållandena i Engelska kanalen. När anfallet genomfördes, skedde detta vid ett tillfälle då väderleksförhållandena var direkt ofördelaktiga, men av hänsyn till tidvattnet och månskensförhållanden ansåg de sig nödgade att sätta planen i verket. Den tyska ledningen väntade sig därför inte att ett anfall skulle ske.
Landstigningen
Den brittiska 6:e luftburna divisionen var det första förbandet som gick till anfall. Klockan var då 10 minuter efter midnatt. Deras anfallsmål var ett antal broar över floderna på den östra sidan om landstigningsområdet Sword. Bland dessa finns bland annat den bro som gått till historien som Pegasus Bridge. Ett annat mål var kustbatteriet vid Merville. Efter landningen förstördes kanonerna och broarna hölls tills fallskärmstruppen blev avlöst senare under landstigningsdagen.
Den 1:a SAS- (=Special Air service) brigaden med fyra kommandoförband, förstärkta med två franska trupper, landsteg vid Ouistreham i uppdrag att inta ett befäst blockhus och kasinot i staden, samt två kustbatterier som kunde beskjuta stranden. Kasinot intogs av fransmännen medan blockhuset visade sig alltför starkt och motstod beskjutning med PIAT (ett pansarvärnsvapen som kunde slunga iväg granater vägande drygt ett kg en sträcka på 100 m). De brittiska kommandoförbanden nådde fram till båda batterierna och fann att kanontornen saknade personal och att kanonerna var borttransporterade. Förbandet anslöt sig därför till det 6:e luftburna.
De brittiska och kanadensiska trupperna kom iland på Sword och Juno med mycket lätta förluster. De misslyckades dock med att göra den planerade framryckningen och de hade bara avancerat åtta km. Staden Caen var därför fortfarande i försvararnas händer vid D-dagens slut.
För de trupper som landsattes på Gold blev svårigheterna och förlusterna större. Detta berodde delvis på att de simmande Sherman-stridsvagnarna blev försenade och delvis på att tyskarna hade kraftigt befäst en liten by vid stranden. De brittiska truppstyrkorna klarade av svårigheterna och avancerade ända till de yttre delarna av staden Bayeux, vilket var närmare det planerade målet än något annat förband. miniatyr|300px|Trupplandsättning Marinsoldaterna som landsattes längst västerut på Gold-avsnittet hade uppgiften att snabbt ta sig inåt land och därefter förflytta sig västerut för att kunna attackera hamnen Port en Bessin från ryggen. Den lilla hamnen var väl skyddad av kalkklippor och dess speciella betydelse för de allierade var att de där skulle ansluta Pluto-bränsleledningarna (Pipe Line Under The Ocean).