Sibirien (ryska: Сибирь/Sibirʹ) är ett vidsträckt geografiskt område som utgör större delen av norra Asien. Det motsvarar den största delen av – alternativt hela – Ryssland öster om Uralbergen. Endast Rysslands östligaste delar, det ryska Fjärran östern nära Stilla havet, brukar frånräknas. Ibland inkluderas delar av nordligaste Kazakstan.
Sibirien är ungefär 13,1 miljoner km² stort, men det bor endast cirka 3 invånare per km² i området. Den största staden är Novosibirsk.
Etymologi Den nutida namnet Sibirien finns dokumenterat vid tiden när det Tsarryssland erövrade Sibirkhanatet på 1500-talet. Namnets ursprung är omstritt. Vissa anser det härstammar från ett turkiskt språk, där ursprungsordet skulle betyda "det sovande landet". Andra, bland andra Pamela Kyle Crossley, professor i historia vid Dartmouth College, menar att det var ryssarna som döpte området efter det kinesiska folkslaget Sibe (Xibe). Den polske historikern Chyliczkowski har föreslagit att namnet ska härröra från det protoslaviska ordet för "nord", (север, sever) och därmed ha samma rot som den historiska regionen Severien.
Historia Förhistoria Sibirien är paleontologiskt intressant eftersom marken innehåller kroppar av djur från Pleistocen tid som bevarats väl i permafrosten. Bland annat lämningar av grottlejon, ullhårig mammut – till exempel mammuten Yuka –, ullhårig noshörning, bison och hästar har hittats.
De Sibiriska trapporna är ett stort område i centrala Sibirien, där cirka 2 miljoner kvadratkilometer täcks av stora avlagringar av basalt, en bergart av vulkaniskt ursprung. Området bildades för drygt 250 miljoner år sedan i övergången mellan de geologiska tidsåldrarna perm och trias. Vulkanutbrotten sammanfaller i tid med det största massutdöendet i jordens historia, Perm–trias-utdöendet, då 90 procent av alla då existerande djurgrupper dukade under.
miniatyr|vänster|stående|Denisovagrottan i Altaj kraj år 2013. Människor har funnits i Sibirien i minst 45 000 århttp://www.nature.com/nature/journal/v514/n7523/full/nature13810.html. För 40 000 år sedan fanns åtminstone tre arter av människor i området, Homo sapiens, Homo neanderthalensis och Denisovamänniskan. Det finns tecken på korsning mellan neandertalmänniskor och Homo sapiens som är 45 000 år gamla.
Medeltiden miniatyr|Tjuktjer, ett av många folkgrupper som räknas som ursprungsfolk i Sibirien. En representativ familj enligt den tysk-ryske målaren och utforskaren Louis Choris (1816). Under det gångna millenniet har många olika nomadfolk bebott delar av Sibirien - bland annat entserna eller jenisejsamojederna, nentserna eller juraksamojederna, hunnerna, xiongnu-folket, skyterna och uigurerna. De protomongoliska khitanerna har också befolkat regionen. På 630-talet ska khanen av Sibirien ha verkat i närheten av det nutida Tobolsk (i länet Tiumen oblast) och utnämnt Kubrat som khagan för det Storbulgariska riket. På 1200-talet, under Mongolväldets tidevarv, erövrade mongolerna stora delar av Sibirien.
miniatyr|upright=1.75| Kartan över Sibirienvägen, på 1700-talet (grön) och under tidigt 1800-tal (röd). När den Gyllene horden upplöstes bildades det autonoma Sibirkhanatet i slutet av 1400-talet. Turkisktalande jakuter flyttade in söderifrån från området runt Bajkalsjön under trycket från mongolstammarna från 1200-talet fram till 1400-talet. Sibirien förblev dock sparsamt befolkat. Historikern John F. Richards har menat att "... det är tveksamt om invånarantalet totalt i det tidiga, moderna Sibirien någonsin översteg 300 000 invånare".
1500- till 1800-talet Ryssar började kolonisera Sibirien i slutet av 1500-talet efter att ha besatt Sibirkhanatet 1598. Lite över 50 år senare hade ryssarna gått genom hela Sibirien. Den förste ryske utforskare, Ivan Moskvitin, nådde Stilla havets kust i augusti 1639. Efter detta grundades byn Ochotsk (rys. Охотск) som är Rysslands första bosättning vid Stilla havet.
Det växande Moskvariket började underminera Sibirkhanatet från väster på 1500-talet. Först kom handelsmän och kosacker, men den ryska armén etablerade sig efterhand allt längre österut för att skydda bosättare som migrerat från europeiska delen av Ryssland. Städer som Mangazeja, Tara, Jenisejsk och Tobolsk grundades. Tobolsk blev från 1590 ett slags huvudstad för Sibirien. Vid den tiden var Sibir namnet på ett fort vid Qashlik, i närheten av Tobolsk. Den nederländske kartografen Gerardus Mercator markerade på en karta publicerad 1595 både bosättningen vid floden Ob och omgivande territorier vid Obs västliga biflod med namnet Sibir. Enligt andra källor härrör namnet Sibirien från siberna, ett tungusiskt folk som bjöd våldsamt motstånd vid den ryska expansionen österut, där Sibirien skulle vara en russifiering av etnonymen.
I mitten av 1600-talet hade Ryssland tagit kontroll österut ända bort till Stilla havet. Cirka 230 000 ryssar beräknas ha bosatt sig inom Sibirien fram till 1709. Sibirien blev då ett område dit ryssar som sattes i exil förvisades.
Under Nikolaj I befor general Muravjov Amurfloden och anlade på eget bevåg ryska befästningar där. Amurområdena inkorporerades definitivt med Ryssland genom fördrag med Kina 1858 och 1860.
Den transsibiriska järnvägen byggdes mellan 1891 och 1916. Den knöt Sibirien tätare till ett Ryssland som snabbt höll på att industrialiseras under tsar Nikolaj II av Ryssland, som regerade 1894–1917. Mellan 1801 och 1914 flyttade närmare sju miljoner människor till Sibirien från det Europeiska Ryssland. Mellan 1859 och 1917 migrerade dessutom mer än en halv miljon människor till det ryska Fjärran Östern, dvs. till området i östra Sibirien och mot Stilla havet. Sibirien har stora naturresurser och kom att bli viktig i den ryska industrialiseringen, vilket ledde till ett flitigt nyttjande av Sibiriens resurser och uppkomsten av ett antal industristäder i regionen.
1900-talet Den 30 juni 1908 inträffade Tunguska-händelsen över tajgan vid floden Steniga Tunguska i guvernementet Jenisejsk i östra Sibirien. Den anses vara den största kända kollisionen mellan jorden och en annan himlakropp under de senaste 100 000 åren och var av allt att döma en stor meteorit – en asteroid eller en komet – med en diameter på någonstans mellan 60 och 1200 meter som ödelade drygt 2 000 km² skogsmark. Ingen krater har återfunnits, men landskapet i nedslagsområdet bär alltjämt spår av händelsen för mer än 100 år sedan.
Under de tidigare årtiondena av Sovjetunionen, särskilt på 1930- och 1940-talet, använde staten systemet Gulag för att placera straffarbetare i Sibirien, något som ersatte tsarväldets katorga-system. Enligt halvofficiella sovjetiska uppskattningar, som inte blev offentliga förrän efter Sovjetunionens upplösning 1991, passerade mer än 14 miljoner människor genom Gulags läger och fängelser, många av dem i Sibirien. Ytterligare mellan sju och åtta miljoner människor deporterades österut. En halv miljon människor (516 841) dog i lägren mellan 1941 och 1943 på grund av matbrist under Andra världskriget. Under andra perioder var dödligheten i lägren betydligt lägre, men kunde fortfarande räknas i tiotusental per år. Många Gulag-läger fanns i avlägsna områden i nordöstra Sibirien, med knapphändiga uppgifter, varför Gulag fortfarande är föremål för både forskning och motstridiga uppgifter beträffande omfattningen. De bäst kända lägren är Sevvostlag (Nordöstra lägren) vid Kolymafloden och Norillag nära ryska gruvstaden Norilsk, där 69 000 fångar fortfarande fanns kvar 1952. Större industristäder i norra Sibirien, till exempel Norilsk och Magadan har utvecklats från läger byggda av fångar.
Geografi miniatyr|Bajkalsjön i södra Sibirien. Sibirien avgränsas i väst av Uralbergen, i norr av Norra ishavet, i öst av Stilla havet och Berings hav (enligt en annan uppfattning Verchojanskbergen) och i syd av stäppen och öknarna (främst Gobiöknen) i Kazakstan, Mongoliet och norra Kina, samt i det sistnämnda via floden Amur mot Manchuriet i sydöst.
Sibiriens yta är cirka 13,1 miljoner km². Detta motsvarar 77 procent av hela Ryssland. Skillnaden mellan Sibirien och de västra delarna av Ryssland är enorm, både geografiskt, industriellt och till viss del kulturellt. Endast 10 procent av landet är uppodlat, och majoriteten av dessa agrara områden ligger inom den europeiska delen. Den västsibiriska slätten (Zapadno-sibirskaya Ravnina) öster om Uralbergen är dåligt dränerad och består av några av världens största träskmarker och domineras också av moränlandskap. Viktiga städer i området är Omsk, Novosibirsk, Tomsk och Tjeljabinsk. Vid gränserna mot Kina och Mongoliet sträcker sig massiva bergskedjor, bland annat Altajbergen, Changajbergen samt lilla och stora Hinggan.
Landskapet i Sibirien genomsyras främst av tundra där vegetationen är skral med främst mossor, lavar, gräs och ljungväxter. I de norra delarna råder permafrost vilket innebär en ständig tjäle i jorden. Något som i sig försvårar bebyggelse. Längre söderut ligger Tajgan, världens största sammanhängande skogsbälte. Detta enorma skogslandskap innehåller främst barrskog.
Floder Sibirien genomkorsas av en mängd större och mindre floder.
Större floder i Sibirien: Amur Ob Lena Irtysj Erlis Jenisej Nizjnjaja Tunguska Angdra Taz Popigaj Angara Tym Olenjok Muna Aldan Maja Indigirkafloden Janafloden Kolymafloden
Sjöar Ett antal större sjöar ligger i eller gränsar till Sibirien, bland andra Bajkalsjön Aralsjön Balkasjsjön Chanka Kaspiska havet
Klimat Sibiriens klimat är mycket strängt, vilket gör Sibirien till det troligen kallaste av människor bebodda området i världen. Under vintern utvecklas ett mycket mäktigt högtryck över Sibirien, vars kalla vindar strömmar ut över den asiatiska kontinenten. Det är inte ovanligt att temperaturen sjunker till på vintern, särskilt stränga vintrar är det i inlandet. I den lilla byn Ojmjakon har man uppmätt norra halvklotets lägsta temperatur (–71,2 °C). Somrarna är korta, men på grund av det extremt kontinentala klimatet, relativt varma, och dagstemperaturerna stiger då ofta till över 20 plusgrader. Även i de centrala delarna har temperaturer runt +35 grader uppmätts. Vid ishavskusten håller sig emellertid dygnsmedeltemperaturen under juli runt +4 grader. De varma men korta somrarna räcker på de flesta håll inte till för att ta bort tjälen, och i stora delar av Sibirien råder permafrost. Denna bidrar till att försvåra bebyggelse. När de översta lagren på sommaren tillfälligt tinar upp förvandlas stora arealer till träskmarker. Nederbörden är låg, och det mesta faller under sommaren, men på grund av de låga temperaturerna är avdunstningen vanligen mycket låg.
Styre och politik
Administrativ indelning (Ryssland) Sibirien är ett mycket stort geografiskt område inom vilket det finns många olika folkslag och regionala diversiteter. Därför har Sibirien flera olika typer av administrativa indelningar. Sibirien delas in i ett antal federala distrikt. Dessa är Sibiriska federala distriktet, Uraliska federala distriktet och Sacha, som är en del av Fjärran österns federala distrikt. Dessa delas i sin tur in i federationssubjekt.
Inom dessa distrikt delas även områdena in andra, mindre administrativa områden, krajer, delrepubliker oblaster och okruger. I Sibirien finns:
4 krajer Altaj kraj Krasnojarsk kraj Chabarovsk kraj Primorje kraj 5 delrepubliker: Altaj Chakassien Tuva Burjatien Sacha 13 oblast: Tiumen oblast Sverdlovsk oblast Kurgan oblast Tjeljabinsk oblast Omsk oblast Tomsk oblast Novosibirsk oblast Kemerovo oblast Irkutsk oblast Amur oblast Sachalin oblast Magadan oblast Tjita oblast 3 okruger: Tjuktjien Chantien-Mansien Jamalien (Jamalo-Nentsien)
Självständighetssträvanden miniatyr|Flagga för Sibirien. Sibirisk regionalism, för ett autonomt eller helt självständigt Sibirien, är en politisk rörelse som uppstod vid 1800-talets mitt.