Grönland (, ; ) är ett autonomt danskt territorium och världens största ö, belägen mellan Norra ishavet och Atlanten, öster om Kanadas arktiska öar.
Över tre fjärdedelar av ön är täckt av is, vilket är världens enda inlandsis utanför Antarktis. Med en befolkning på cirka 56 370 (2013), är det världens mest glesbefolkade land. Trots att ön naturgeografiskt är en del av världsdelen Nordamerika har Grönland varit politiskt och kulturellt associerat med Europa (särskilt Norge, Danmark och Island) i mer än ett årtusende efter kolonisering därifrån under vikingatid och medeltid samt från 1700-talet. Grönland är en autonom del av Konungariket Danmark, med omfattande självstyre sedan 1979, vilket utökats efter en folkomröstning om ytterligare självstyre 2008 där 75 procent av rösterna var för.
Grönland har varit bebott under åtminstone de senaste 4 500 åren av arktiska folkslag vars förfäder emigrerade dit från det som nu är Kanada. Vikingar bosatte den obebodda södra delen av Grönland, med början av 900-talet, och inuiter anlände dit på 1200-talet. Vikingakolonierna försvann i slutet av 1400-talet. I början av 1700-talet fick Skandinavien och Grönland tillbaka kontakten med varandra, och Danmark etablerade suveränitet över ön.
Efter att Danmark-Norge gjort anspråk på Grönland i århundraden, blev det en dansk koloni år 1814, och en del av riksgemenskapen 1953 enligt Danmarks rikes grundlag. År 1973 anslöts Grönland till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) som en (då icke självstyrande) del av Danmark, trots att en majoritet av grönländarna röstat emot Danmarks anslutning. I en ny folkomröstning 1982 röstade en majoritet av befolkningen för Grönland att dra sig ur EEG, vilket skedde 1985. År 1979 beviljade Danmark Grönland hjemmestyre (hemstyre), begränsat självstyre, och 2008 röstade grönländarna till förmån för utökat självstyre, som överförde mer makt från det danska statsskicket till den lokala grönländska regeringen. Enligt den nya strukturen, som trädde i kraft den 21 juni 2009 kan Grönland successivt ta ansvar för polis, rättsväsende, bolagsrätt, redovisning och revision; mineraltillgångar; luftfart; rättshandlingsförmåga, familjerätt och arvsrätt; utländsk bakgrunds- och gränskontroll; arbetsmiljö; och finansiell reglering och tillsyn, medan den danska regeringen behåller kontrollen över utrikespolitik och försvar. Den behåller också kontrollen över penningpolitiken, som gav ett första årligt bidrag på 3,4 miljarder danska kronor som planeras att minska gradvis under tiden som Grönlands ekonomi stärks genom ökade intäkter från utvinning av naturresurser.
Historia
Äldre historia Grönland befolkades sent av människan jämfört med de flesta andra delar av världen, i förhistorisk tid (ca 2500 till 1800 f.Kr.) av jägarkulturer som vandrade från Ellesmereön i Kanada till nordöstra hörnet av Grönland på jakt efter myskoxar. Mellan 200 och 1000 e.Kr. var Grönland i stort sett avfolkat, och skandinaver som ankom till ön på det sena 900-talet möttes av ett folktomt land. Omkring 875 gick Gunbjörn, son till Ulf Kråka, i land på östra Grönland och kallade området Gunbjörnsskär. 982 flydde Erik Röde från Island och gick i land vid Grönlands sydvästkust. Han benämnde ön med nuvarande namnet. Från 1000-talet invandrade inuiter (thulekulturen) från övriga norra Nordamerika och bredde ut sig i norr och öster. Cirka år 1000 kom Leif Eriksson på missionsuppdrag från Norge, och många grönlänningar anslöt sig sedermera till kristendomen. Under 1100- och 1200-talen blomstrade de två norska bosättningarna, vilka som mest hade uppemot 4 000 invånare. År 1261 erkände grönlänningarna Norges överhöghet. En präst från isländska kyrkan berättade 1350 att den mindre bosättningen övergivits. Omkring år 1500 upphörde den sista nordiska bosättningen på okänt sätt.
miniatyr|Karta från 1747 som baseras på köpmannen och missionären Egedes berättelser.|vänster
1721 anlände köpmannen och missionären Hans Egede och startade en ny bosättning, som lockade nya europeiska invandrare till Grönland. Bland annat lockades under 1700- och 1800-talet jägare från Nederländerna, Danmark och Tyskland till Grönland för att fånga valar. 1814 blev Grönland dansk koloni när Norge övergick från Danmark till union med Sverige, medan Danmark behöll de norska kolonierna.
1900-talet
Under andra världskriget bröts kontakten med det tyskockuperade Danmark. Grönland blev under kriget i praktiken självständigt och startade en egen utrikespolitik, där man lät USA bygga militärbaser. År 1941 byggde USA militärflygplatser vid Kangerlussuaq och Narsarsuaq och något senare Pituffik Space Base (till 2023 kallad Thule Air Base). Kontrakten mellan USA och Danmark för gemensamt försvar av ön upprättades 1951.
År 1953 blev Grönland en del av Danmark (efter att tidigare ha varit en koloni), och 1979 upprättades hjemmestyre – självförvaltning och autonomi (eget parlament och regering). Grönland följde Danmark in i Europeiska gemenskapen 1973, men gick ur efter en folkomröstning 1985.
År 2008 hölls en rådgivande folkomröstning om 1979 års hjemmestyre skulle ersättas med selvstyre. Ja-sidan vann med 75,54 procent av rösterna – i klartext ytterligare utökad autonomi men fortfarande i någon mån sammanhållet med Danmark. Bland de viktigaste nya kompensationerna var att Grönland fick del i ersättningen för underjordiska rikedomar som olja och uran. Detta trädde i kraft den 21 juni 2009. Hittills har det delats ut mer än 120 licenser för att prospektera, undersöka och utvinna mineraler.Dolda tillgångar på Grönland Svenska Dagbladet Bland de stora gruvinvesteringar som planeras är järnmalmsgruvan Isua 150 kilometer nordöst om huvudstaden Nuuk. Företaget London Mining vill investera 2,35 miljarder dollar i en öppen gruva. 200 miljoner ton is måste fraktas bort för att komma åt järnmalmen. Reserverna uppskattas till 1,1 miljarder ton. London Mining vill använda kinesisk arbetskraft för att anlägga gruvan. När den är färdig väntas den ge 500–700 jobb.
Kustlinjens systematiska utforskning Grönlands västra kust har på initiativ av Frederik Johnstrup sedan 1876 upp till 74° 30’ nordlig bredd systematiskt och detaljerat undersökts på initiativ av den danska kommissionen för Grönlands geologiska och geografiska undersökning, vilka undersökningar bekostats av danska staten. Melville Bay norr om denna kuststräcka har utforskats av Eivind Astrup (1894) och mera utförligt undersökts av Ludvig Mylius-Erichsen och Harald Moltke (1903–04), medan landet norr om Kap York (76° n. br.) blivit bekant företrädesvis genom flera engelska och amerikanska expeditioner under John Ross, Edward Inglefield, Isaak Israel Hayes, Charles Francis Hall, George Nares, Adolphus Greely och i synnerhet genom amerikanen Robert Edwin Peary, som 1901 fastställde Grönlands avslutning mot norr.
Östra kusten upp till 66° förbi orten Ammassalik (i dag Tasiilaq), där Adolf Erik Nordenskiöld landade för första gången 1883, har 1883-1885 undersökts av danska expeditioner under Thomas Vilhelm Garde och Gustav Frederik Holm, samt sedermera av andra expeditioner. Sträckan därifrån upp till 70° har kartlagts av dansken Georg Carl Amdrup 1898–1900. Det av William Scoresby 1822 upptäckta fjordsystemet Scoresbys sund 70°–71° har undersökts av expeditioner under dansken Carl Hartvig Ryder 1891–1892, under Alfred Nathorst 1899 samt (upp till 72° nordlig bredd) av dansken Nikolaj Hartz 1900.
De stora fjordsystemen Kung Oskars fjord och Frans Josefs fjord 72°–73° 20’ blev undersökt och kartlagt under A. G. Nathorst 1899, medan kännedomen om sträckan från Frans Josefs fjord till Kap Bismarck (77°) utvunnits huvudsakligen genom den tyska expeditionen under Carl Koldewey 1869–1870, som först upptäckte Frans Josefs fjord. 1905 lyckades Adrien de Gerlache för första gången att med fartyg komma in till kusten norr om 76°, varefter denna följdes till norr om 78°. Fullständigt undersökt blev denna kust först genom den danska expeditionen under Ludvig Mylius-Erichsen 1906–1908, vars forskningar sträckte sig så långt, att de nådde Grönlands nordspets och området för Robert Edwin Pearys undersökningar från västra sidan.
Geografi thumb|Bostadsområde i Nuuk
Grönland ligger mellan Kanadas arktiska övärld i väster och öarna Island och Svalbard i öster. Grönland har maritima gränser mot Island, Kanada och Norge. Sedan 2022 finns också en landgräns mot Kanada, då länderna beslöt att dela på Hans ö. Vattnen runt Grönland är i norr Norra ishavet, i öster Grönlandshavet och Danmarksundet, i söder Atlanten och Labradorhavet och i väster Davis sund, Baffinbukten och Nares sund.
Grönland är världens största ö och är från dess nordligaste punkt (Kap Morris Jesup) till dess sydligaste (Kap Farvel) 2 650 kilometer långt och ungefär 1 000 kilometer brett. Landets yta är 2 166 086 kvadratkilometer, nästan fem gånger så stort som Sverige. Landet har en 44 087 kilometer lång kustlinje. Huvuddelen av befolkningen bor på västkusten.
80 procent av öns yta är täckt av inlandsis och resterande omkring 341 700 kvadratkilometer (något mindre än Tyskland) är isfri. Isen finns mest på öns inland. Isen är i genomsnitt 1 500 meter tjock men vid några punkter är tjockleken runt 3 000 meter. I inlandet förekommer det bara få bergstoppar. Bergstopparna som skjuter upp från isen kallas nunataker. De finns bara vid inlandsisens randområden. Isen flyttar vid kusterna till havet och kalvar stora isberg. Kusterna är markerade av sterila, steniga öar, många och stora havsbukter och fjordar, trädlösa toppar och glaciärer vid havets kuster.
Högsta punkten är Gunnbjørn med 3 700 meter (se även Grönlands ytterpunkter).
Merparten av Grönland ligger norr om polcirkeln. Bara den sydligaste delen, med bland annat huvudorten Nuuk, ligger söder om den.
Geologi miniatyr|Ön Nûna öster om Upernavik söder om Aappilattoq. På sydvästra Grönland finns några av jordens äldsta bergarter, i form av Isuaformationen som är cirka 3,8 miljarder år gamla. Bergarterna i Isuaformationen bildades, till skillnad från andra kända likåldriga bergarter, på jordens yta och kan därför bidra med en ökad kunskap om hur den tidiga jorden såg ut och förutsättningarna för liv under den perioden. Norra Grönland består till största delen av paleozoiska bergarter.
Klimat och miljö miniatyr|vänster|upright|Glaciär på Grönland. Grönland har arktiskt klimat med undantag av några få platser som har subarktiskt klimat, till exempel Narsarsuaq.
På inlandsisen är köldrekordet omkring –70 °C (uppmätt på hög höjd), men normalt når temperaturen ner mot –50 °C på isen under vintrarna. Vid kusterna är det mildare och i allmänhet nollgradigt eller över noll grader om somrarna, men dygnsmedeltemperaturen överstiger inte 10 °C. Under värmeböljor har maxtemperaturer på omkring 20 °C uppmätts på sina håll på Grönland. Vid fjordarna på sydvästra Grönland är det normalt mildast, vilket tillåter en förhållandevis rik ängs- och buskvegetation med lågvuxen björkskog och pilträd på sina platser. Det har även gjorts försök med att plantera barrträd.
Årsnederbörden är omkring 230 mm i norr, vilket är torrt, och omkring 1 000 mm i söder. På sydspetsen är årsnederbörden riklig med över 2 200 mm. Den katabatiska vinden sveper från glaciärerna till dalgångarna vid kusterna. Piteraq är en kraftig sådan på Grönlands östkust. Den har uppnått hastigheter över 72 m/s. Vid östkusten kan drivis från Ishavet förekomma året om och skapa problem för sjöfarten. I sydväst hålls vattnet öppet under större delen av året, medan isen brukar lägga sig vid de nordvästra kusterna på vintern. Särskilt i närheten av kusterna smälter isen år för år, medan den tjockare isen i inlandet håller sig konstant eller till och med ökar något.