Carl Gustaf Emil Mannerheim (), född 4 juni 1867 på Villnäs slott i Egentliga Finland, död 27 januari 1951 i Lausanne, Schweiz, var en finlandssvensk friherre, militär och statsman.
Han var Finlands statschef två gånger: som riksföreståndare 1918–1919 och som Finlands president 1944–1946. Under samtliga krig fram till 1945 var han landets överbefälhavare.
Mannerheim är den ende som burit titeln marskalk av Finland. Han är främst känd för sin ledande roll under vinterkriget och fortsättningskriget som kommendören för försvarsmakten 1939–1945 samt som Finlands sjätte president 1944–1946. Han spelade också en avgörande roll vid Finlands självständighet, under finska inbördeskriget, i landets politiska orientering mot övriga Norden samt vid stadfästandet av 1919 års regeringsform.
År 2004, 53 år efter sin död, utsågs Mannerheim i en tv-omröstning till den främste finländaren genom tiderna.
Före 1917 var det som då kallades Storfurstendömet Finland en autonom del av det ryska imperiet, och Mannerheim gjorde karriär i den kejserliga ryska armén. Han hade en framträdande plats vid ceremonierna för kejsar Nikolaus II:s kröning 1896 och hade senare flera privata möten med kejsaren. Han tjänstgjorde i det rysk-japanska kriget och även på östfronten under första världskriget. 1917 utnämndes han till generallöjtnant. Samma år ledde han en kavalleridivision.
Efter den bolsjevikiska revolutionen i november 1917 i Ryssland förklarade Finland sin självständighet den 6 december samma år – men blev snart indraget i finska inbördeskriget 1918, mellan de probolsjevikiska ”röda” och de ”vita”, som de trupper som leddes av Finlands senat, understödda av trupper från tyska riket kallades.
En finsk delegation utsåg Mannerheim till militär chef för de vita i januari 1918, och han ledde dem till seger och höll en triumfartad segerparad i Helsingfors i maj. Efter att ha tillbringat en tid utomlands bjöds han tillbaka till Finland för att tjänstgöra som landets andre regent, eller statschef, från december 1918 till juli 1919. Trots att han var monarkist ratificerade han formellt Finlands republikanska grundlag. Han ställde sedan upp mot Kaarlo Juho Ståhlberg i det första finska presidentvalet 1919, men förlorade och lämnade politiken. Mannerheim var med och grundade Mannerheims förbund för barnskydd 1920 och ledde Finlands Röda Kors från 1922 till sin död. Han fick åter en central roll i den nationella försvarspolitiken när president Svinhufvud 1931 utsåg honom till ordförande för Finlands försvarsråd, med uppgift att förbereda ett eventuellt krig mot Sovjetunionen. Man kom också överens om att han tillfälligt skulle ta över rollen som överbefälhavare för landets väpnade styrkor från presidenten om det skulle bli krig.
Sedan Sovjetunionen hade attackerat Finland i november 1939, i det som blev vinterkriget, ersatte Mannerheim president Kyösti Kallio som överbefälhavare, och innehade posten även under fortsättningskriget som utbröt året efter vinterkrigets slut. Han blev en enande symbol för krigsansträngningen och en del av landets ledning. Han deltog personligen i planeringen av Operation Barbarossa och ledde de finska försvarsstyrkorna i en invasion av Sovjetunionen parallellt med Nazityskland. Det blev känt som fortsättningskriget (1941–1944). 1944, när utsikterna för att Nazityskland skulle lida nederlag i andra världskriget sågs som uppenbara, avgick president Risto Ryti sedan ett vapenstillestånd med Sovjetunionen hade säkrats och därefter utsågs Mannerheim av riksdagen till Finlands president. Han övervakade fredsförhandlingarna med Sovjetunionen och Storbritannien.
På grund av dålig hälsa avgick Mannerheim från presidentposten 1946 och tillbringade en stor del av sitt återstående liv på ett sanatorium i Schweiz, där han skrev sina memoarer med stöd av Erik Heinrichs, Emerik Olsoni och Aladár Paasonen. Mannerheim dog den 27 januari 1951 på Lausannes universitetssjukhus i Lausanne, Schweiz. Han begravdes 4 februari 1951 på Sandudds begravningsplats i Helsingfors med statsbegravning med fulla militära hedersbetygelser.
Bakgrund Barndom och uppväxt vänster|miniatyr|220x220px|Mannerheims födelseställe, Villnäs slott. Gustaf Mannerheims föddes som son till greve Carl Robert Mannerheim och grevinnan Hedvig Charlotta Helena, född von Julin, på släktherrgården Villnäs slott i Masku. Som den tredje sonen fick han titeln friherre (grevetiteln ärvs genom primogenitur, övriga släktmedlemmar tillhör den friherrliga ätten). Fadern lämnade familjen 1880 med en älskarinna och for till Paris. Modern dog nedbruten av de lidanden denna händelse medfört året därpå när Mannerheim var 14 år. Huvudorsaken till att fadern lämnat landet var de stora spelskulder han ådragit sig. Mannerheim stod nu i praktiken som föräldralös och han placerades tillsammans med syskonen ut bland släktingar i Sverige och Finland för omvårdnad. Hans uppfostran togs om hand av morbrodern Albert von Julin. Mannerheim hade bekymmer med sin skolgång och ålades vid upprepade tillfällen olika former av disciplinstraff.
Utbildning Morbrodern, som ville få ordning och reda på den unge Mannerheim, skickade honom därför som 15-åring till Fredrikshamn för att studera på Finska kadettkårens skola, men där blev han 1886 relegerad på grund brott mot disciplinen. Efter att ha studerat ryska i Charkov och avlagt studentexamen 1897 vid Böökska lyceet som privatist, kom Mannerheim som 20-åring in på Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg 1887.Mannerheim - Marshall of Finland, TV8, 2006 Han blev kornett 1889 och posterades i Polen vid 15:e Alexandriski-dragonregementet i Kalisz. Han skrev om detta i sina "Minnen" (1951):
Språkkunskaper Mannerheims modersmål var svenska, och han talade och skrev mycket god franska, samt flytande ryska, tyska och engelska. Finska kunde han sämre, och på grund av långa utlandsvistelser lärde han sig aldrig ett bra uttal.Turttola, Marti (2007-05-04): "MARSKALKEN AV FINLAND GUSTAF MANNERHEIM - Den siste riddaren". Finland.no. Läst 28 januari 2013
I rysk tjänst I januari 1891, efter att ha tjänstgjort ett år i Polen, blev Mannerheim flyttad till Chevaliergardet i Sankt Petersburg. Hans familj anordnade ett giftermål med Anastasie Arapova, dottern till ryske generalmajoren Nikolaj Arapov. Giftermålet föranleddes mest av ekonomiska orsaker. Paret fick två döttrar, Sophie och Anastasie, men makarna separerade 1902 och skildes 1919; de återknöt kontakten på 1930-talet. Dottern Sophie vistades tidsvis i Finland och lärde sig lite svenska. År 1919, då Mannerheim var riksföreståndare, tog hon också an rollen som värdinna. Samma år var hon också allmän kransbinderska vid filosofiska fakultetens stora promotion.
Mannerheim befordrades till gardeslöjtnant 1893, till gardesunderryttmästare 1899 och till gardesryttmästare 1902. Tack vare sin ståtliga uppenbarelse och sitt goda beteende fick han 1896 ett hedersamt uppdrag vid kröningen av kejsar Nikolaj II och kejsarinnan Alexandra Fjodorovna i Moskva.
Mannerheim deltog som officer i det rysk-japanska kriget 1904–1905, där han befordrades till överste. Efter kriget tillbringade han en tid i Finland och Sverige 1905–1906. Han ledde en geografisk och militär expedition från Tasjkent till Kashgar från juli till oktober 1906, tillsammans med den franske sinologen Paul Pelliot. Målet med uppdraget var att utforska de till största delen obebodda bergs- och ökenlandskapen som intresserade Ryssland, Kina och Storbritannien. Mannerheim hade också ett vetenskapligt syfte med uppdraget. Bland annat var han intresserad av att studera seder, språk och etniska drag hos de stammar han mötte samt arkeologin i området. Han samlade också in föremål som gick till Finsk-ugriska sällskapet i Helsingfors, som senare publicerade hans resedagbok och hjälpte honom med att avfatta en resebeskrivning riktad till den stora allmänheten.
Kort därefter ledde Mannerheim en separat expedition, fram till hösten 1908, under vilken han mötte bland andra Dalai lama. Efter resan blev han befälhavare över 13. Vladimir Ulanregementet i Novominsk (Mińsk Mazowiecki) i närheten av Warszawa. Följande år blev han befordrad till generalmajor och posterades i Warszawa.
Mannerheim deltog i första världskriget som kommendör för den ryska avdelta Gardeskavalleribrigaden i Warszawa. Han erhöll Rysslands mest eftertraktade tapperhetsmedalj, Sankt Georgsorden, på hösten 1914. År 1915 blev han kommendör för 12. kavalleridivisionen. År 1917 befordrades han till generallöjtnant och blev kommendör för 6:e kavallerikåren. Under krigets gång var han huvudsakligen baserad vid fronten mot Österrike-Ungern och i Rumänien.
Finska inbördeskriget och mellankrigstiden Under oktoberrevolutionen, i december 1917, sökte sig Mannerheim tillbaka till Finland. Väl hemkommen blev han medlem av militärkommittén som hade bildats för att få till stånd en finländsk militärmakt. I januari 1918 blev läget alltmer kritiskt och de röda gardena samarbetade öppet med de ryska trupperna. Mannerheim föreslog för kommittén att de snarast skulle resa upp till den österbottniska kuststaden Vasa som han bedömde som den mest lämpliga utgångspunkten för att skapa en armé. Den 13 januari 1918 hade Mannerheim valts till ordförande för militärkommittén. Valet godkändes av senaten som även utsåg Mannerheim till den blivande arméns överbefälhavare och gav honom fullmakter att återställa ordningen i Finland. Armén skulle skapas i första hand med skyddskårerna som grund. Han reste med tåg till Vasa och fick kontakt med skyddskårerna i mellersta Österbotten.
Den 27 januari 1918 gav Mannerheim order att övermanna och avväpna de ryska garnisonerna i Vasa, Lappo och Seinäjoki. Samma dag tände rödgardisterna i tornet till Folkets hus i Helsingfors en röd lykta som tecken på att revolutionen mot den borgerliga regeringen hade börjat. Bägge åtgärderna gjordes ovetande om den andra. Den ryska soldatesken ställde sig på de rödas sida och så kom kriget att bli både ett inbördeskrig och ett självständighetskrig för att nå självständighet från ryskt inflytande. Mannerheim förde det blodiga kriget till ett segerrikt slut som befäste och säkrade Finlands självständighet. I krigets slutskede befordrades Mannerheim till general av kavalleriet.
Mot Mannerheims vilja och bakom hans rygg hade senaten emellertid bett om tysk hjälp i kriget, vilket också gavs. När kriget hade avslutats i Finland med segerparad i Helsingfors den 16 maj avtackades Mannerheim. Senaten hade under tiden gått in för att landets armé skulle organiseras enligt tyskt mönster som då ansågs vara världens mest effektiva militära organisationsmönster. Även den finländske överbefälhavaren skulle ställas under tyskt befäl. Mannerheim kunde inte godta situationen utan avgick från posten som överbefälhavare och reste som privatman till Stockholm. I Stockholm tog han kontakt med Frankrikes och Storbritanniens ambassadörer för att informera om situationen i Finland och förmå deras länder att erkänna Finlands självständighet. Under tiden valdes Pehr Evind Svinhufvud till Finlands riksföreståndare i enlighet med 1772 års regeringsform samt Förenings- och säkerhetsakten som bägge hade skapats under Gustaf III:s tid vid makten.
Riksföreståndaren Svinhufvud gav i september 1918 Mannerheim uppdrag att resa till Frankrike och Storbritannien för att utverka bistånd för den ansträngda livsmedelsförsörjningen i Finland. Mannerheim hade ett vittförgrenat kontaktnät i dessa länder och kunde i stort sett förverkliga sitt uppdrag. Vid Tysklands sammanbrott efter första världskriget stod det klart att den finländska tyskvänliga politiken som förts hade kört på grund och ett ombyte av politiska ledare måste ske för att landets politik skulle betraktas trovärdig av ententen. Mannerheim sågs som den enda möjliga personen som kunde lotsa Finland vidare och utsågs den 12 december 1918 av lantdagen till ny riksföreståndare efter Svinhufvud, som lämnade posten.