Skånska kriget (danska/norska: Skånske Krig; tyska: Schonischer Krieg) var ett krig som huvudsakligen utkämpades mellan 1675 och 1679. Det var nära förbundet med det fransk-nederländska kriget (1672–1678) och ingick i den större europeiska maktkampen. Sverige stod på Frankrikes sida, medan Danmark-Norge anslöt sig till Frankrikes motståndare. För Danmark var ett viktigt mål att återta de tidigare danska landskap i Skåneland som hade förlorats till Sverige genom frederna i Roskilde och Köpenhamn. Sverige försökte samtidigt försvara sina nya områden och sin stormaktsställning kring Östersjön.
Trots namnet var kriget inte begränsat till Skåne. Det hade sin upptakt i Tyskland, där svenska trupper gick in i Brandenburg i slutet av 1674. Efter det svenska nederlaget i slaget vid Fehrbellin i juni 1675 anslöt sig flera av Frankrikes fiender i kriget mot Sverige. Därmed utvecklades konflikten till ett flerfrontskrig. Sveriges besittningar i Pommern, Bremen-Verden och Wismar angreps, samtidigt som Sverige förlorade herraväldet till sjöss efter nederlagen mot den dansk-nederländska flottan vid Öland 1676 och Köge bukt 1677. Det danska sjöherraväldet gjorde det möjligt att erövra Gotland och att landsätta en armé vid Råå i Skåne den 29 juni 1676.
Den danska armén ryckte därefter snabbt fram genom Skåne och Blekinge och erövrade flera viktiga städer. Den svenska armén under Karl XI tvingades först retirera, men kriget vände efter segrarna vid slaget vid Halmstad och det blodiga slaget vid Lund 1676. Efter slaget vid Landskrona 1677 behöll Sverige det militära initiativet i stora delar av Skåne. Samtidigt angreps Sverige från Norge under Ulrik Frederik Gyldenløve, främst i Bohuslän och Jämtland. I delar av Skåne och Blekinge fördes dessutom ett lokalt gerillakrig av snapphanar och danska friskyttar, vilket möttes av hårda svenska motåtgärder.
Medan Sverige återtog initiativet i Skåne fortsatte motgångarna i Tyskland. Brandenburg och dess allierade erövrade stora delar av de svenska besittningarna, och 1678 hade Sverige förlorat huvuddelen av Svenska Pommern. Under vintern 1678–1679 slog Brandenburg även tillbaka ett svenskt angrepp mot Ostpreussen. Kriget avslutades 1679 framför allt genom fransk diplomati. Genom frederna i Saint-Germain, Fontainebleau och Lund återfick Sverige i stort sett de områden som hade gått förlorade, medan Danmark inte fick några territoriella vinster.
Kriget orsakade omfattande förstörelse, särskilt i Skåneland och de svenska besittningarna i Tyskland. Det visade också på svagheter i Sveriges armé, flotta, finanser och förvaltning. Under Karl XI:s fortsatta regering genomfördes därför omfattande reformer, bland annat reduktionen, utvecklingen av indelningsverket, uppbyggnaden av flottbasen i Karlskrona och en starkare integrering av Skåne i det svenska riket. Samtidigt stärktes kungamakten genom det karolinska enväldet. Erfarenheterna från kriget bidrog därmed till omformningen av Sverige till en starkare men också mer militärt organiserad stormakt.
Bakgrund Maktkampen mellan Danmark-Norge och Sverige Bakgrunden till skånska kriget låg dels i den långvariga maktkampen mellan Danmark-Norge och Sverige om herraväldet i Norden och Östersjöområdet, dels i den större europeiska konflikten mellan stormakten Frankrike och sjömakten Nederländerna. Från 1500-talets senare del hade Sverige stegvis stärkt sin ställning genom erövringar i Baltikum, Ingermanland och Livland. Genom trettioåriga kriget och Westfaliska freden 1648 fick Sverige även besittningar i Nordtyskland, vilket gav riket strategiska positioner runt Östersjön och befäste dess ställning som europeisk stormakt. Den svenska expansionen hotade samtidigt Danmarks ställning, eftersom Östersjöhandeln och kontrollen över Öresund med dess värdefulla tull var av central ekonomisk och strategisk betydelse för det danska riket.
Vid 1600-talets mitt hade Danmark successivt förlorat ett flertal provinser till Sverige. Genom frederna i Brömsebro (1645), Roskilde (1658) och Köpenhamn (1660) hade Danmark avträtt Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel, Bohuslän, Ven, Skåne, Blekinge och Halland. Trondheims län och Bornholm återlämnades dock till Danmark 1660. För Danmark-Norge blev revanschfrågan därför central, särskilt när Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän förblev under svensk kontroll efter 1660. Relationerna mellan länderna präglades därefter av ett spänt status quo, där Sverige ville bevara sina erövringar medan Danmark sökte möjligheter att bryta den svenska dominansen. Motsättningarna förstärktes av frågan om Holstein-Gottorp, som styrdes av hertigen Kristian Albrekt, vars nära band till Sverige uppfattades som ett hot mot Danmarks säkerhetspolitiska ställning. Samtidigt var Sverige beroende av den europeiska stormaktspolitiken. Riket hade fortfarande betydande militär prestige, men var i praktiken försvagat. De svenska besittningarna var geografiskt utspridda, flera av de erövrade områdena var ännu svagt integrerade och statsfinanserna var ansträngda efter de nordiska krigen under Karl X Gustavs regeringstid (1655–1660). Under den förmyndarregering som styrde under Karl XI:s minderårighet var dessutom armén, flottan och befästningsväsendet eftersatta.
Sveriges inträde i fransk-nederländska kriget
Sverige slöt den 4 april 1672 ett förbund med Frankrike. Sverige åtog sig att ingripa mot tyska furstar som stödde Nederländerna mot Frankrike och fick i gengäld franska subsidier samt en garanti om att Frankrike inte skulle stödja ett danskt angrepp. För Sverige var subsidierna av stor betydelse, eftersom de bidrog till att upprätthålla rikets militära beredskap och stormaktsställning. Det svenska agerandet följde därför i hög grad av beroendet av franskt stöd och av de förpliktelser som alliansen medförde. När Frankrike och England inledde krig mot Nederländerna 1672 försökte Sverige först undvika att bli direkt indraget. Den svenska regeringen ville behålla de franska subsidierna utan att gå in i ett öppet krig, särskilt eftersom Sverige saknade resurser för en större konflikt. Läget förändrades när flera tyska furstar och Brandenburg-Preussen närmade sig den franskfientliga sidan. Det franska sändebudet Isaac de Feuquières pressade då den svenska ledningen att sända trupper till Tyskland för att binda Frankrikes fiender. Rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie försökte vinna tid, men efter misslyckade fredsförsök och ett försämrat franskt läge ökade trycket på Sverige.
Under 1674 övertalades den svenska regeringen att överföra trupper till de tyska besittningarna. Beslutet mötte invändningar i riksrådet, eftersom Sverige saknade resurser för ett större krig och eftersom ett danskt ingripande kunde hota förbindelserna över Östersjön. Trots detta drevs politiken vidare av Frankrikes krav, subsidierna och Karl XI:s växande stöd för ett mer aktivt ingripande. Svenska trupper samlades därför i Svenska Pommern inför ett fälttåg i norra Tyskland. Danmark, under ledning av kung Kristian V, kunde samtidigt inte stå på samma sida som Sverige och närmade sig därför den antifranska koalitionen, där bland annat Nederländerna, Brandenburg-Preussen, Tysk-romerska riket och flera nordtyska furstar ingick. Särskilt viktigt blev stödet från den nederländska flottan, som senare fick stor betydelse för krigföringen i Östersjön. Svenska förhandlingar i Köpenhamn ledde visserligen till att Danmark tills vidare försäkrade sin neutralitet, men den danska ledningen var splittrad i frågan om ett nytt krig mot Sverige.
Eftersom relationerna med Danmark var osäkra övervägde den svenska krigsledningen ett förebyggande angrepp mot Holstein. Planen stöddes av riksmarsken Carl Gustaf Wrangel, men stoppades eftersom Frankrike, som under sommaren 1674 stred mot kejserliga och brandenburgska trupper i Rhenlandet, prioriterade ett svenskt angrepp mot Brandenburg. I september 1674 förband sig de svenska förhandlarna att låta trupperna rycka över Brandenburgs gräns mot Frankrikes fiender, mot ytterligare franska penningförskott. I december samma år förberedde sig Wrangel för att gå in i Brandenburg med en svensk här. Därmed blev ett större krig i praktiken oundvikligt, och utvecklingen ledde fram till det krig som i svensk historieskrivning blev känt som "skånska kriget". Karl XI hade nyligen blivit myndig när kriget inleddes. Den unge kungen hade inledningsvis begränsad erfarenhet av krig och statsledning, men konflikten kom att få stor betydelse för hans utveckling som regent och för hans senare maktkoncentration inom det svenska riket.
Krigsförberedelser Styrkeförhållandena under skånska kriget skiftade mellan olika fronter och år, eftersom kriget fördes samtidigt på flera fronter. På svensk sida uppgick landsstridskrafterna 1674 till omkring 40 000 man. Av dessa fanns cirka 15 500 man i Sverige och Finland, 6 000 i Svenska Livland och 18 500 i de tyska besittningarna. När garnisoner hade lagts in i de tyska fästningarna återstod en fältarmé på omkring 11 000–13 000 man. Den svenska försvarsplanen hösten 1675 byggde på att minska garnisonerna och samla större rörliga styrkor. Enligt planen skulle garnisonsstyrkorna reduceras till omkring 14 000 man, medan de rörliga trupperna skulle koncentreras till minst 22 000 man i Tyskland, omkring 12 000 man vid västgränsen mot Norge och omkring 4 000 man i Livland. Totalt räknade planen med 13 000 kavallerister, 4 500 dragoner och 37 000 fotsoldater, sammanlagt 54 500 man. Planen var dock mer ambitiös än vad Sverige i praktiken kunde genomföra, eftersom bristen på manskap, utrustning och samordning var betydande. Till sjöss var Sverige beroende av att flottan kunde hålla förbindelserna över Östersjön öppna. Under 1676 rustades den svenska örlogsflottan till 25 linjeskepp och 35 andra örlogsfartyg, med omkring 2 000 kanoner och cirka 10 000 man, vilket var en av de största flottor som någonsin utrustats i Sverige.
Danmark-Norge hade inför kriget påbörjat omfattande rustningar. Under våren 1675 planerades en dansk fältstyrka på 16 000 man för operationer i Holstein. Den danska stående armén uppgick enligt en samtida sammanställning till omkring 29 200 man, fördelade på cirka 20 000 fotsoldater, 8 000 ryttare och 1 200 dragoner. Alla dessa kunde dock inte användas som rörlig fältarmé, eftersom en del av manskapet behövdes till fästningsbesättningar, kustförsvar och andra bevakningsuppgifter. Den norska armén organiserades samtidigt för operationer mot Sverige från väster. Styrkan angavs först till drygt 11 000 man, men ökade efter organisatoriska förändringar till omkring 12 000 man.
I Nordtyskland samlades drygt 20 000 brandenburgska och kejserliga soldater, en styrka som kunde växa till som mest mellan 30 000 och 45 000 man. I den allierade krigsplaneringen våren 1675 räknade man dessutom med att omkring 20 000 brandenburgare, 5 000–6 000 münsterska soldater, 10 000 kejserliga trupper och 14 000 lüneburgska trupper skulle sättas in mot Sverige i Nordtyskland. Dessa planer ändrades under förhandlingarnas gång, och siffrorna bör därför ses som planerade eller mobiliserade kontingenter snarare än som en exakt totalsumma över de styrkor som faktiskt var i strid samtidigt.
Till sjöss understöddes Danmark-Norge av Nederländerna. I den ursprungliga planeringen våren 1675 räknade man med att 16 danska och 9 nederländska örlogsfartyg skulle operera gemensamt i Östersjön, även om den första förenade flottstyrkan endast omfattade 7 danska och 7 nederländska örlogsfartyg. Under 1676 och 1677 fortsatte samarbetet med nederländska eskadrar under bland andra Cornelis Tromp, Philip van Almonde och Willem Bastiaensz Schepers. Den allierade flottan bestod då av 26 danska örlogsfartyg under amiral Niels Juels ledning, medan den nederländska hjälpflottan omfattade omkring 10 örlogsfartyg. Under 1678 och 1679 redovisades däremot främst dansk-norska flottstyrkor, med 80 fartyg 1678 och 107 örlogsfartyg 1679.
Kriget i Tyskland (1674–1679) Det svenska fälttåget i Brandenburg