miniatyr|Bilder från urpremiären Hoffmanns äventyr (franska: Les Contes d'Hoffmann) är en fransk opera fantastique i tre akter med prolog och epilog med musik av Jacques Offenbach. Libretto av Jules Barbier och Michel Carré efter tre berättelser av den tyske författaren E.T.A. Hoffmann: Der Sandmann, Rath Krespel och Das verlorene Spiegelbild.
Historia Offenbach är mest känd som operettkompositör och Hoffmanns äventyr blev hans enda opera. Hoffmanns äventyr är inspirerad av den romantiske tyske författaren och kompositören E.T.A. Hoffmanns liv. Barbier och Carré hade redan 1851 skrivit en pjäs om författarens liv (Les Contes fantastique d'Hoffmann). Offenbach såg pjäsen på Odéon Theatre i Paris samma år och kunde inte glömma den, trots att det skulle gå över 20 år innan han gjorde något av den. Efter att ha återvänt från en turné till USA 1876 fick Offenbach veta att Barbier hade omarbetat pjäsen och att tonsättaren Hector Salomon var i färd med att tonsätta den. Salomon överlät emellertid uppgiften till Offenbach. Arbetet framflöt sakta och avbröts flera gånger på grund av kompositörens engagemang i andra åtaganden av mer lättsam karaktär. Liksom figuren Antonia i berättelsen hade Offenbach en föraning om att han skulle dö innan verket var fullbordat.
Offenbach hade för vana att låta den slutliga utformningen av ett verk vänta tills efter premiären och de närmast följande föreställningarna. Från början skulle premiären ha ägt rum 1877 men måste uppskjutas flera gånger, bland annat därför att Théâtre Lyrique, som hade antagit operan, gjorde konkurs.
Berättelserna i operan består av följande verk av E.T.A. Hoffmann:
Akt I (Olympia): "Der Sandmann""Der Sandmann" utgjorde ramberättelsen till baletten Coppélia (1870) med musik av Léo Delibes. från Nachtstücke (1817); hjälten heter Nathanel och möter fysikern Spallanzanni och optikern Coppelius. Sigmund Freud hänvisar till detta i sin studie av Das Unheimliche.
Akt II (Antonia): "Der Magnetiseur" och "Rath Krespel" ("Councillor Krespel","Councillor Krespel" by E. T. A. Hoffmann, translated by Alexander Ewing på engelska också känd som "The Cremona Violin")"The Cremona Violin" in Weird Tales, vol. 1, 1885, translated by John Thomas Bealby 1818.Lamb, Andrew "Jacques Offenbach". I: The New Grove Dictionary of Opera Macmillan, London and New York, 1997. är hämtad från Die Serapionsbrüder (1819); berättaren kallas för "studenten" och Antonias fästman är "kompositör B".
Akt III (Giulietta): "Abenteuer in der Silvesternacht" är hämtad från Fantasiestücke in Callots Manier (1814) och från fjärde kapitlet av Die Geschichte vom verlorenen Spiegelbild; hjälten Erasmus Spikher möter Peter Schlemihl, huvudperson i Adelbert von Chamissos verk Peter Schlemihls wundersame Geschichte (1814)
Hänvisningar görs också till andra Hoffmann-verk som i “Kleinzach-sången”Transformation de « Klein Zach », litt. « le petit Zach » en allemand (akt I) som skissar ett makabert porträtt av hjälten från en novell av Hoffmann: (Klein Zaches, genannt Zinnober, 1818). Karaktären Pittichinaccio återfinns i novellen Signor Formica (i Die Serapionsbrüder). Slutligen tillägnade Hoffmann ett kapitel i Fantasiestücke in Callots Manier till Don Giovanni av Mozart, i vilken sångerskan som tolkar Donna Anna dör efter att ha sjungit för mycket, vilket hänvisar till den roll som sångerskan Stella spelar (akterna I och V), men även Antoinias död (akt III).
Premiär Den 18 maj 1879 höll Offenbach en privat konsert i sitt hem på 8 Boulevard des Capucines där han presenterade delar av operan för cheferna för Opéra-Comique (Léon Carvalho) i Paris och Wiener Hofoper (Franz von Januer). Madame Franck-Duvernoy sjöng sopranrollerna, Auguez var Hoffmann (baryton) och Émile-Alexandre Taskin de fyra skurkrollerna. Edmond Duvernoy spelade pinao och en kör dirigerades av Albert Vizentini. Båda operacheferna ville få rättigheterna men i slutändan gav Offenbach dem till Carvalho på Opéra-Comique, där man i enlighet med opéra comique-genrens regler ville ha talad dialog. Offenbach fortsatte arbeta på operan under hela 1880 och närvarade vid flera repetitioner. Den 5 oktober 1880 avled han med manuskriptet i hand utan att ha fullbordat operan, endast fyra månader före premiären. Kort innan han dog skrev han till Léon Carvalho: ""("Skynda på att sätta upp min opera. Jag har inte lång tid kvar och min enda önskan är att närvara vid premiären.")
Familjen Offenbach bad Ernest Guiraud, som också hade bearbetat Carmen, att fullborda partituret så att premiären äntligen kunde äga rum 10 februari 1881 på Opéra-Comique. Det skedde dock utan tredje akten (Giuliettaakten, den nuvarande fjärde akten), som operachefen tyckte var för tråkig, och den berömda "Barkarollen" förlades till Antoniaakten. Kort därpå sattes operan upp i en fyraktsversion med recitativ på Ringtheater i Wien, där den mottogs med jubel, men den andra föreställningen den 7 december 1881 slutade i en av teaterhistoriens största katastrofer: Ringtheater, där operan uppfördes, började brinna och flera hundra personer omkom.Keck, Jean-Christophe. "Genèse et Légendes." I: L'Avant-scène opéra 235, Les Contes d'Hoffmann. Paris, 2006. Det var först Gustav Mahler som vågade sätta Hoffmanns äventyr på repertoaren igen. Han var för övrigt den förste som satte in tredje akten.
Operan framfördes för 100:a gången på Salle Favart den 15 december 1881. En brand på Opéra-Comique 1887 förstörde orkestermaterialet och den spelades i Paris först 1893, då på Salle de la Renaissance du Théâtre-Lyrique, där den framfördes 20 gånger. En nyuppsättning av Albert Carré (inklusive Giuliettaakten) iscensattes på Opéra-Comique 1911 med Léon Beyle i titelrollen och med Albert Wolff som dirigent. Den uppsättningen höll sig kvar på repertoaren ända till andra världskriget och spelades 700 gånger. Efter en inspelning gjord på Opéra-Comique i mars 1948 skapade Louis Musy den första efterkrigsuppsättningen i Paris dirigerad av André Cluytens. Parioperan satte upp verket i oktober 1974, regisserad av Patrice Chéreau och med Nicolai Gedda i titelrollen"L'œuvre à l'affiche." I: L'Avant-scène opéra 235, Les Contes d'Hoffmann. Paris, 2006.
Utanför Frankrike sattes verket upp 1882 i Genève, Budapest, Hamburg, New York och Mexico City; 1883 i Wien (Theater an der Wien), Prag och Antwerpen; och 1884 i Lviv och Berlin. Lokala premiärer förekom 1894 i Buenos Aires, 1899 i Sankt Petersburg, 1905 i Barcelona och 1910 i London.
Svensk premiär thumb|Matilda Jungstedt som Nicklaus på Stockholmsoperan 1889. Den svenska premiären ägde rum på Nya Teatern i Stockholm den 18 december 1881 med operan i svensk översättning av Ernst Wallmark och med titeln Hoffmanns sagor. Den sattes upp på Stockholmsoperan den 17 maj 1889 och den iscensattes åter med premiär den 4 maj 1912 i en fullständig version, nyöversatt av Emil Grandinson, den 16 september 1932, den 25 september 1952 och den 25 februari 1960 i ännu en nyöversättning av Alf Henrikson.
Verket sattes upp på Folkoperan med premiär den 26 oktober 1990.Folkoperan , på Göteborgsoperan med premiär den 6 september 1997 och åter på Folkoperan med premiär 4 mars 2015
En filmatisering med samma titel i regi av Michael Powell och Emeric Pressburger hade premiär 1951.
Hoffmanns äventyr som drama efter E.T.A. Hoffmann med sånginslag av Elisabeth Söderström uruppfördes som marionettspel på den nygrundade Marionetteatern i Stockholm 1959. Marionetter och regi: Michael Meschke
Olika versioner av operan Under 1900-talet har verket uppförts i många olika versioner, vanligen i en prolog och tre akter samt en epilog (där prologen motsvarat den nuvarande indelningens akt I medan epilogen motsvarar akt V). Man har ibland låtit Giulietta- och Antoniaakterna byta plats. Än idag dyker okänt material upp till operan. År 1993 hittades flera hundra sidor av originalmanuskriptet i ett slott i Bourgogne. Några år tidigare hade man funnit originallibrettot i nationalarkivet i Paris. Fyndet gav ny karaktär år finalen: Giulietta försvinner inte, så som operan tidigare spelades, med Pittichinacchio i en gondol och lämnar kvar den förtvivlade Hoffmann, utan Hoffmann dödar Pittichinacchio och inser av Giuliettas bestörtning att dvärgen varit hennes älskare. Den här utökade akten uruppfördes den 24 januari 1999 i Hamburg och åtföljdes av bittra tvister om rätten till offentliggörandet.
Offenbach fick aldrig se sin opera uppförd. Han dog den 5 oktober 1880, fyra månader före premiären, men efter att ha fullbordat klaverutdraget och orkestrerat prologen samt första akten. Som ett resultat av det existerar det olika utgåvor varav några överensstämmer föga med originalet. Versionen som framfördes vid urpremiären var sammansatt av Ernest Guiraud, efter att ha sammanfogat Offenbachs partitur och recitativ. Under decennierna fortsatte nya utgåvor att publiceras och med tiden har fokus skiftat till att åstadkomma autenticitet. En milstolpe var "Michael Kaye edition" från 1992 (första gången framförd på operan i Los Angeles 1988), men snart upptäcktes ytterligare originalmusik som publicerades 1999. 2011 släppte två konkurrerande förlag - ett franskt och ett tyskt - en gemensam utgåva som kommenterade och förenade forskningen under de senaste decennierna. Här är några av de olika utgåvor som cirkulerat sedan Offenbach dog:
Tillägg av musik inte avsedd av Offenbach för operan: Addition of extra music not intended by Offenbach for the opera Vanligtvis väljer regissörer mellan två musiknummer i Giulietta-akten: Arian "Scintille, diamant", byggd på en melodi från ouvertyren till Offenbachs operett Le Voyage dans la lune och insatt av André Bloch för en uppsättning i Monaco 1908. Sextetten (ibland benämns som Septett, om kören räknas som en karaktär) av okänt ursprung, men innehållande delar av barcarollen. Ändring av följden på akterna: De tre akterna, som berättar olika historier från Hoffmanns liv, är oberoende av varandra (med undantag för att Olympia nämns i Antonia-akten) och kan lätt byta plats utan att påverka handlingen. Offenbachs egen följd var Prolog-Olympia-Antonia-Giulietta-Epilog, men under 1900-talet uppfördes operan ofta med Giulietta-akten före Antonia-akten. På senare tid har originalföljden återupprättats men inte överallt. Huvudorsaken till bytet är att Antonia-akten är mer musikaliskt utförd. Akternas namn: Namngivningen på akterna är omdiskuterad. I Tyskland är det vanligt att numrera prologen som akt 1 och epilogen som akt 5, med Olympia som akt 2, Antonia som akt 3 och Giulietta som akt 4. Ändringar i handlingen: Operan har ibland uppförts (till exempel vid premiären på Opéra-Comique) utan Giulietta-akten, men med den berömda barcarollen från samma akt inlagd i Antonia-akten, och Hoffmanns aria "Amis! l'Amour tendre et rêveur" inlagd i epilogen. 1881, innan operan sattes upp i Wien, sattes Giulietta-akten tillbaka men modifierad så att kurtisanen inte dör av förgiftning i slutet utan försvinner i en gondol med sin tjänare Pitichinaccio. Talad dialog eller recitativ: På grund av reglerna för opéra-comique-genren innehåller operan mycket dialog, ibland ersatt av recitativ, och detta förlängde speltiden så mycket att några av akterna stuvades om (se ovan). Antalet sångare: