WatchmenI Sverige tidigare benämnd Väktarna. är en serieroman i tolv delar skapad av den brittiske författaren Alan Moore och den brittiske tecknaren Dave Gibbons. De tolv delarna publicerades första gången under perioden september 1986 till oktober 1987 av DC Comics och har sedan dess tryckts om upprepade gånger som samlingsalbum. Idén till Watchmen uppstod när Moore lade fram ett förslag till DC att han skulle använda sig av superhjältar som företaget hade köpt rättigheterna till från Charlton Comics. Eftersom Moores ursprungliga förslag skulle gjort flera av dessa rollfigurer omöjliga för framtida berättelser övertygade redaktionschefen Dick Giordano honom om att skapa egna seriefigurer istället.
Moore använde handlingen i Watchmen för att tala om samtidens rädslor och för att kritisera hela superhjältegenren. I serieromanen finns en alternativ historieskildring där superhjältar dök upp under 1940- och 1960-talen och bland annat hjälpte USA att vinna Vietnamkriget. Landet är på väg mot ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen, frilansande maskerade vigilanter har blivit förbjudna och de flesta av de före detta superhjältarna är antingen pensionerade eller så arbetar de för staten. Handlingen kretsar främst kring ett antal superhjältars personliga utvecklingen, den kamp som utspelar sig till följd av att de undersöker mordet på en statligt anställd superhjälte och hur de tvingas ut, trots sin pensionering. Allt sammantaget leder historien till att de tvingas avvärja ett kärnvapenkrig som skulle dödat miljontals människor.
Konstnärligt ligger fokus i Watchmen på dess struktur. Gibbons använde sig av nio-rutorssidor i stora delar av serien och lade även till återkommande symboler, som den blodstänkta gula smileyfiguren. Alla delar av serien, utom den sista, innehåller dokument som berättar mer om seriefigurernas och handlingens bakgrundshistoria, och berättelsen är sammankopplad med piratberättelsen Tales of the Black Freighter, som en av seriefigurerna läser. Watchmens struktur är icke-linjär och handlingen rör sig fritt genom tid, rymd och intriger. Serieromanen fick mycket positiv kritik och ses som ett verk som förändrade seriemediet. Efter flertal försök att återskapa handlingen för film, släppte regissören Zack Snyders filmatisering 2009.
Bakgrund och skapelseprocess
År 1985 införskaffade DC Comics rättigheterna till en mängd seriefigurer från Charlton Comics. Under samma period funderade serieförfattaren Alan Moore att skriva en berättelse baserad på oanvända seriefigurer som han skulle kunna göra om efter eget tycke, så som han tidigare hade gjort med Marvelman-serierna i början av 1980-talet. Han kom fram till att Archie Comics Mighty Crusaders kanske var tillgängliga för ett sådant projekt, varför han började skissa på ett mordmysterium som skulle ta sin början med att liket efter rollfiguren The Shield hittades i en hamn. Moore tyckte att det inte spelade någon större roll vilka superhjältar han slutligen använde sig av var, så länge de hade ett tillräckligt känslomässigt djup för att läsaren skulle kunna relatera till dem. På detta sätt skulle man uppnå en överraskningseffekt när man upptäckte seriefigurernas verkliga vardag, ansåg han. Moore använde detta upplägg för att skapa ett första utkast med titeln Who Killed the Peacemaker, som innehöll en Charlton-seriefigur. Utkastet skickades till DC:s redaktionschef Dick Giordano som gillade förslaget, men var tveksam till att Moore skulle använda sig av Charltons seriefigurer för ändamålet. Moore kommenterade med att säga att "DC insåg att deras dyra seriefigurer antingen skulle dö eller bli dysfunktionella." Istället övertygade Giordano Moore att fortsätta på berättelsen, fast med nya seriefigurer. Moore trodde till en början att originalfigurerna inte skulle kunna skapa några känslomässiga band till läsarna, men ändrade sig senare. Han insåg att om han gjorde sina egna seriefigurer tillräckligt bra, så att läsarna tycktes känna igen dem, kanske det skulle gå vägen ändå.
Serietecknaren Dave Gibbons, som hade samarbetat med Moore under tidigare projekt, hörde att Moore arbetade med en ny idé för en serieroman. Gibbons blev intresserad och bad att få vara med varmed Moore skickade honom ett utkast. Gibbons sade till Giordano att han ville rita serien som Moore hade föreslagit och Moore gick med på det. Gibbons anlitade koloristen John Higgins för projektet eftersom han tyckte om Higgins ovanliga stil. Higgins bodde i närheten av Gibbons, vilket gjorde att de båda hade det lätt att träffas och diskutera idéer. Len Wein blev del av projektet som dess redaktör medan Giordano fortsatte som projektledare. Både Wein och Giordano höll sig i bakgrunden och lät konstnärerna skapa fritt. Giordano kommenterade senare sin roll med den retoriska frågan: "Vem i all sin dar vågar korrigera Alan Moores alster?".
När projekte blivit godkänt tillbringade Moore och Gibbons en dag tillsammans med att skapa figurerna, utarbeta detaljer i miljöerna och diskutera tänkbara influenser. De var båda särskilt influerade av en parodi på Stålmannen, kallad Superduperman, från satirtidningen Mad Moore hittade på seriefigurernas namn och framtoning, men överlät till Gibbons att bestämma detaljerna för deras utseende. Gibbons satte sig inte omedelbart ned för att rita figurerna utan arbetade på det under två till tre veckors tid. Gibbons formgav seriefigurerna så att de skulle vara enkla för honom att rita. Rorschach var den figur han tyckte mest om att rita för att "du behöver bara rita en hatt. Kan du rita en hatt kan du också rita Rorschach. Du ritar bara någon sorts ansiktsform och lägger till några svarta klickar och sen är du klar."
Moore började skriva på handlingen till serieromanen direkt. På så vis hoppades han kunna undvika samma sorts förseningar som utgivningen av Camelot 3000 tidigare råkat ut för. När Moore skrev manuset till den första delen förstod han att handlingen bara skulle räcka till sex delar, trots att de hade ett kontrakt för tolv delar. Hans lösning var att varva delarna som byggde på den sammanhängande historien med delar som byggde på de olika figurerna. Moore skrev väldigt detaljerade manuskript som Gibbons arbetade utifrån. "Manuskriptet till den första utgåvan av Watchmen tror jag var på 101 sidor maskinskriven text, med enkelt radavstånd och inga mellanrum mellan de enskilda beskrivningarna av serierutorna eller ens mellan sidorna för den delen.", har Gibbons senare berättat. Han förklarade att det tog ganska mycket organisering för honom innan han faktiskt kunde sätta sig ned och rita. Trots Moores detaljerade manuskript brukade hans beskrivningar av serierutorna ofta sluta med kommentaren: "Om det här inte fungerar så gör det som fungerar bäst." Likväl arbetade Gibbons på enligt Moores instruktioner. Gibbons hade väldigt fria tyglar i sitt konstnärliga arbete med Watchmen och lade ofta till bakgrundsdetaljer som Moore erkände att han inte såg förrän senare. Moore kontaktade ibland sin kollega Neil Gaiman för att få råd och för att få citat han kunde använda i de olika delarna av serieromanen.
Trots planeringen meddelade Moore i november 1986 att det förmodligen skulle bli förseningar i lanseringen av de olika delarna. När den femte delen var ute för försäljning arbetade Moore fortfarande med den nionde delen. Gibbons har berättat att en av de största anledningarna till förseningarna var att manuskripten levererades ett och ett, efter varandra. Takten saktades även ned under arbetet med den fjärde delen och Gibbons och Moore arbetade då "med enstaka sidor i taget. Jag brukade få tre sidor manus från Alan [Moore] och då ritade jag dessa och sedan, mot slutet, ringde jag honom och sa: 'Ge mig mer!' och han skickade då ytterligare två eller tre sidor eller kanske en sida eller ibland sex sidor." När skaparna började närma sig en tidsgräns brukade Moore ta en taxi och åka de 80 kilometerna för att personligen leverera manuskripten till Gibbons. För de sista delarna av Watchmen fick Gibbons hjälp av sin fru och son att rita vissa av serierutornas ramar för att spara tid. Moore kortade även ner ett av Ozymandias tal – där han förhindrar en smygattack av Rorschach – för att Gibbons inte kunde få plats med all dialog på enbart en sida.
Mot slutet av projektet insåg Moore att berättelsen hade vissa likheter med avsnittet "The Architects of Fear" ur TV-serien The Outer Limits från 1963. Moore ansåg att detta krävde att slutet skulle skrivas om vilket Wein motsatte sig, men till slut fick Moore sin vilja igenom. TV-avsnittet uppmärksammades i den sista delen av serieromanen genom en referens. Moore har sagt att efter att han var klar med Watchmen bestämde sig för att aldrig skriva en sådan komplex berättelse igen eftersom han ansåg att det bara skulle bli löjeväckande.
Berättelse Watchmen utspelar sig i en alternativ verklighet, snarlik 1980-talet, med största skillnaden att superhjältar existerar. Den historiska avvikelsen äger rum 1938 och i det USA som existerar i Watchmen har historiska händelser som Vietnamkriget och Richard Nixons presidentskap påverkats. Serien är realistiskt uppbyggd på så sätt att även om vigilanterna i Watchmen kallas för "superhjältar" är det bara en av dem – Dr. Manhattan – som har tydliga övernaturliga förmågor. Dr. Manhattans blotta existens gör att USA har ett strategiskt övertag jämfört med Sovjetunionen, vilket lett till att förhållandet mellan de båda supermakterna är spänt. Så småningom blir superhjältarna impopulära, både bland polisen och allmänheten vilket 1977 resulterar i en ny lag. Keene-lagen förbjuder uttryckligen alla superhjältar. De flesta av superhjältarna går då i pension, men Dr. Manhattan och The Comedian anställs av den amerikanska staten medan Rorschach fortsätter sitt vigilantarbete utanför lagens ramar.
Handling I oktober 1985 undersöker polisen i New York mordet på Edward Blake, men då de inte har några direkta ledtrådar väljer den maskerade vigilanten Rorschach att undersöka mordet på egen hand. Rorschach upptäcker att Blake egentligen var The Comedian, en maskerad superhjälte anställd av den amerikanska staten. I och med detta tror sig Rorschach ha stött på en plan för att göra sig av med alla maskerade superhjältar. Han bestämmer sig för att varna fyra av sina pensionerade vigilantvänner: Daniel Dreiberg (alias Nite Owl), den övernaturlige och emotionellt frånkopplade Dr. Manhattan och hans flickvän Laurie Juspeczyk (alias Silk Spectre) samt den framgångsrike affärsmannen Adrian Veidt (alias Ozymandias). Efter Blakes begravning anklagas Dr. Manhattan under en nationell TV-sändning för att vara orsaken till att hans nära och kära har drabbats av cancer. När den amerikanska staten väljer att tro på dessa anklagelser placerar Dr. Manhattan sig själv i exil på planeten Mars. I och med detta ändras det politiska läget i världen och Sovjetunionen väljer att invadera Afghanistan. Rorschachs paranoida konspirationsteorier verkar stämma då Veidt överlever ett mordförsök av en lönnmördare och Rorschach själv anklagas och fängslas för att ha mördat sin tidigare ärkefiende Moloch.
Före Dr. Manhattan satte sig själv i exil valde Juspeczyk att lämna honom, då hon kände sig åsidosatt i deras förhållande, och hon väljer att istället flytta in med Dreiberg. De bestämmer sig för att återuppta sitt vigilantarbete och de inleder en kärleksrelation. Dreiberg börjar tro på vissa delar av Rorschachs konspirationsteorier, och Dreiberg och Juspeczyk lyckas frita Rorschach från fängelset. Efter att ha studerat sin egen historia väljer Dr. Manhattan att teleportera Juspeczyk till Mars för att bli känslomässigt involverad i människornas liv igen. Under deras samtal framkommer det att Blake, som en gång försökte våldta Juspeczyks moder, är hennes biologiska far från ett senare tillfälle, då de blivit ett par. Detta påvisar människornas känslomässigt komplexa natur för Dr. Manhattan och hans intresse för mänskligheten väcks åter till liv.