Gröngöling (Picus viridis) är en fågel inom familjen hackspettar. Den är en stannfågel som förekommer i västra och sydvästra Asien, samt i större delen av Europa förutom på vissa öar och i de nordligaste områdena. Den är en av de vanligaste hackspettarna i Europa. Den tillhör släktet Picus, vilka är hackspettarter med gröngrå fjäderdräkt.
Fågeln kan bli cirka 32 cm lång och kan mäta upp till 52 cm mellan vingspetsarna och könen blir ungefär jämnstora. Både hona och hane kan, utöver den gröngråa fjäderdräkten, kännas igen på den röda hjässan och nacken.
Den dagaktiva gröngölingen befinner sig ofta på marken, till skillnad från de flesta andra hackspettar och dess huvudföda är myror som den effektivt fångar med sin cirka 10 cm långa hullingförsedda tunga.
Utseende mini|vänster|stående|Hane av nominatformen. Notera röd kärna i mustaschstrecket. Gröngölingen är 30–36 cm lång och har ett vingspann på 45–51 cm. Den har mörkgrön ovansida, blekt ljus- till grågrön undersida och lysande gröngul övergump, vilket syns bra i den bågiga, ofta lite långsamma flykten. Båda könen har röd hjässa och nacke och svart mustaschstreck – hanen med en röd kärna i det svarta – som räcker från näbben till bakom ögonen. Örontäckare, haka och strupe är däremot vitaktiga. Vingarna är vattrade i brunsvart, gult eller brunvitt. Stjärtfjädrarna är gröngrå med svartaktiga ränder. Underarten sharpei på Iberiska halvön skiljs främst genom att den saknar svart runt ögat.
Skillnaderna mellan könen är mycket små. Hos hanen är mustaschstrecket rött med svart kant, men hos honan är fläcken enfärgat svart. Gröngölingens ögon är ljust blåaktiga medan den långa och spetsiga näbben och fötterna är blygrå. Hanar och honor är lika stora och väger lika mycket. Vikten varierade från 138 gram till 250 gram.Winkler, H. & Christie, D.A. (2018). Green Woodpecker (Picus viridis). Ur: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona, läst 29 April 2018
Den juvenila dräkten skiljer sig från de adulta fåglarnas. Den är sammantaget betydligt mattare. Huvudets sidor, halsen och kroppsundersidan har nästan vit grundton med mycket mörk vattring och randning. De röda partierna på huvudet är oansenliga och oftast uppblandade med gråa fläckar. Vingarna och ovansidan av fjäderdräkten uppvisar dessutom en tydligt vit vattring. Ungfåglarnas ruggning sker kontinuerligt och börjar redan i boet. Under loppet av ungefär fyra månader är den avslutad och därför har ungfåglarna adult fjäderdräkt redan i slutet av hösten.
Förväxlingsrisk med andra arter Gröngölingen kan förväxlas med den något mindre men annars likartade gråspetten som den bitvis delar utbredningsområde med. Den skiljer sig från denna genom sitt större format, sin grövre näbb, och med de mer svarta partier i ansiktet. I motsats till gröngölingen har gråspetten grått huvud, mörkrött öga och endast ett smalt svart mustaschstreck. Gråspetten saknar också gröngölingens röda hjässa och endast hos hanen är pannan röd, medan honan helt saknar röd teckning på huvudet. Ofta är det i första hand med hjälp av biotopen man skiljer fåglarna åt. Gråspetten saknas i nordvästra Centraleuropa och är i jämförelse med gröngölingen mycket starkare knuten till berg och skog.
Atlasgröngöling, som tar vid med sitt utbredningsområde i nordvästra Afrika och som tidigare har kategoriserats som underart till gröngölingen, är lik honan av den iberiska gröngölingen sharpei. Båda könen av atlasgröngöling saknar rött i det helsvarta mustaschstrecket men känns istället igen på att den har en ljus bård ovanför mustaschen. Honan skiljer sig även åt då hon bara är röd på bakhjässan och istället är mörkt gråfärgad på resten av hjässan. Eftersom taxonet sharpei idag vanligen behandlas som en egen art, med namnet iberisk gröngöling, så utgör även denna en förväxlingsrisk.
Läte thumb|höger|Den karaktäristiskt ljudliga skrattande sången, inspelad i Surrey år 1977. thumb|I flykten syns den gula övergumpen extra bra. Gröngölingar trummar betydligt mer sällan än de flesta andra hackspettarna i Europa. De producerar då endast svaga och oregelbundna virvlar. Mycket påfallande är däremot den markanta revirsången, som framförs av båda könen, men mer intensivt av hanen. Denna sång låter som ett högt skratt (”kly-kly-kly-kly-kly-kly-kly”). Sången, som klingar ganska nasalt och består av upp till 20 stavelser, håller sig på en tonhöjd och blir snabbare och något svagare mot slutet. En tvåstavig, tydligare avslutning (kly-yck) är vanlig. I varmt vinterväder kan dessa läten höras i Centraleuropa redan i december och januari, annars dock först mot slutet av februari. Gråspettens mycket likartade läte låter renare och ligger oftast något högre i tonhöjd. Dess strofer faller i tonhöjd, blir mot slutet långsammare och tydligt svagare och tystnar utan accent. När gröngölingen landar yttrar den ofta ett skarpt kjäck, ibland även ”kjyck”, som upprepas till ett flerstavigt ”kjyck-kjyck-kjyck-kjyck” när fågeln blir oroad eller är aggressiv.
Utbredning och systematik Gröngölingen återfinns i hela Europa, från södra Skandinavien och Storbritannien över större delen av det europeiska fastlandet och österut genom Mindre Asien till Kaukasus och ända ner till Iran. Dess utbredningsområde är alltså i västra Palearktis. I Finland är den ovanlig. I Danmark finns den på Jylland och Fyn. Den boreala barrskogszonen i norr, och stäpperna och halvöknarna i söder i utbredningsområdet, bebor den endast marginellt. Gröngölingen är en karaktäristisk stannfågel som stannar i sina hemtrakter hela vintern och gör endast korta flyttningar. På vintern strövar den delvis vitt omkring och visar sig ofta i trädgårdar, för att söka föda där. Ungfåglarna lämnar sina föräldrars revir och söker egna revir i deras närhet. Även under dessa vandringar flyttar de sig i regel endast upp till 30 kilometer från sin födelseort. De längsta flyttningarna som har bevisats med ringmärkning uppgick i ett fall till 82 kilometer, i ett 170 kilometer.efter ringmärkningsanalyser, Glutz von Blotzheim 2001, sidan 952, refererad i tyskspråkiga Wikipedia
Gröngölingen är sårbar för stränga vintrar med höga snötäcken varför utbredningens tyngdpunkt är lågländerna och de nedre lägena i medelhöga bergsområden upp till en höjd på ungefär 500 meter över havet. I Bayerischer Wald, som är snörikt och domineras av barrskogar, är den mycket sällsynt och saknas helt ovan 900 meter. Utbredningen i höjdled verkar dessutom påverkas av förekomsten av gråspett. Om båda arter förekommer samtidigt kan gröngölingen i stor utsträckning saknas redan på höjdlägen från 150 meter över havet (till exempel i Nordrhein-WestfalenNordrhein-Westfälische Ornithologengesellschaft (Hrsg.): Die Vögel Westfalens. Beiträge zur Avifauna Nordrhein-Westfalens, Bd. 37. Bonn 2002. (), refererad i tyskspråkiga Wikipedia). Dessa höjdlägen bebos då istället av gråspetten.
I Alperna finns inte denna begränsning av utbredningen i höjdled. I Bayerns alper bebor gröngölingen alla höjdlägen från 600 upp till 1400 meter över havet i ungefär samma utsträckning och påträffas upp till 1700 meter över havet. Gråspetten bebor samma områden men med något mindre häckningstäthet.Einhard Bezzel & Franz Lechner: Die Vögel des Werdenfelser Landes. Kilda-Verlag, Greven 1978. ():s. 124ff., refererad i tyskspråkiga Wikipedia I Schweiz ligger utbredningens centrum på höjder upp till 1000 meter över havet och arten förekommer där även regelbundet på höjder upp till 2000 meter över havet. Gråspetten är där begränsad till höjdlägen under ungefär 700 meter över havet.Hans Schmid: Grün-, Grau-,und Kleinspecht (Picus viridis, P. canus, Dendrocopos minor) in der Schweiz: aktuelle Verbreitung und Bestandssituation. Ornithol. Beob. 90, 1993: s. 201–212, refererad i tyskspråkiga Wikipedia De högsta observationerna i Schweiz finns i Valais på 2150 meters höjd, men i Transkaukasus har gröngölingen påvisats på 2745 meters höjd.Blume 1996, sidan 71, refererad i tyskspråkiga Wikipedia
Systematik thumb|Adult hane iberisk gröngöling (P. sharpei) som tidigare behandlades som underart till gröngölingen. Gröngölingen tillhör ordningen Piciformes, hackspettfamiljen Picidae och släktet Picus. Den beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans verk Systema naturae där han gav gröngölingen sitt nuvarande vetenskapliga namn Picus viridis.Syst.Nat.ed.10 s:113 Namnet härstammar från grekiskans pikos, som betyder ”hackspett” och latinets viridis som betyder ”grön”.
Gröngölingen inordnas tillsammans med ungefär 15 andra hackspettarter i släktet Picus, som har palearktisk utbredning. Systerarten är iberisk gröngöling. Arternas separation dateras till den senaste istiden. Under dess förlopp blev två populationer av ursprungsarten åtskilda. Först efter nedisningen för ungefär 10 000 år sedan återförenas de i samma utbredningsområde fast nu som två distinkta arter.
Vanligtvis delas gröngölingen in i tre underarter:Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11 vanlig gröngölingSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 Picus viridis viridis – häckar i Europa Picus viridis karelini – häckar från Italien, genom södra Bosnien och Hercegovina, södra Serbien och Montenegro, Bulgarien – och sydöst genom Mindre Asien, Kaukasus och norra Iran Picus viridis innominatus – häckar i södra och sydvästra Iran
Iberisk gröngöling (Picus sharpei) behandlades fram tills nyligen som underart till gröngölingen, liksom även atlasgröngölingen (Picus vaillantii), men båda behandlas idag vanligen som egna arter.Perktas, U., G.F. Barrowclough, and J.G. Groth (2011), Phylogeography and species limits in the green woodpecker complex (Aves: Picidae): Multiple Pleistocene refugia and range expansion across Europe and the Near East, Biol. J. Linn. Soc. 104, 710–723.Pons, J.-M., G. Olioso, C. Cruaud, and J. Fuchs (2011), Phylogeography of the Eurasian green woodpecker (Picus viridis), J. Biogeogr. 38, 311–325.
Utbredning i Sverige I Sverige är den vanlig upp till Värmland och Gästrikland. Den häckar på norra Öland men inte på den södra delen. Arten har observerats i alla Sveriges landskap utom på Gotland.Club300 Fyndstatistik gröngöling
Ekologi Biotop Gröngölingen föredrar halvöppna landskap med vidsträckt äldre skog, framför allt skogsbryn, skogsdungar på fält, ängar med fruktträd, parker, lundar och stora trädbevuxna trädgårdar. I större skogsområden förekommer den bara i starkt upplysta områden, på skogsängar och i större gläntor. Arten visar en stark förkärlek för lövskog, och i vidsträckta barrskogar kan den i stor utsträckning vara mycket sällsynt eller saknas helt. Gröngölingen häckar i lövskog och särskilt i områden med stora gläntor och öppnare landskap med enstaka träd eller dungar. På grund av sin starka specialisering på marklevande myror är gröngölingen sårbar för stränga vintrar med höga snötäcken.
Häckning thumb|En hona och en juvenil fotograferade i Ille et Vilaine i Frankrike i augusti 2006. thumb|Ägg av gröngöling. Gröngölingar blir könsmogna redan under sitt första levnadsår. Leken börjar med hanarnas första kontaktläten i december och tilltar sedan betydligt i januari och februari. Den egentliga parbildningen och fastställandet av revirgränser sker, i centrala Europa, från mitten av mars till början av april. Fåglarna bildar sannolikt par för säsongen, men det är inte uteslutet att par håller ihop i flera år. Den högsta sångaktiviteten märks i april och maj.