Socialdemokratiet är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Danmark som bildades år 1871. Partiet använder sig vanligen av förkortningen A i valtider, men även S förekommer som akronym. Partiledare är sedan 2015 Mette Frederiksen.
I valet 1924 blev Socialdemokratiet Danmarks största parti med 36,6 % av rösterna och partiet bildade sin första regering under statsminister Thorvald Stauning. Det har sedan dess bildat regering vid många tillfällen. Åren 2002–2016 var partiets namn Socialdemokraterne. Partiet är medlem i Europeiska socialdemokratiska partiet samt Socialistinternationalen.
Historia Danmarks socialdemokratiska parti grundades hösten 1871 av Louis Pio, Harald Brix och Paul Geleff.Socialdemokraterne - Socialdemokratiet Det Kongelige Bibliotek. Senast uppdaterad 15 oktober 2008. Läst 16 april 2009. Syftet var att organisera de snabbt växande arbetarklassen på en demokratisk, socialistisk grund. Sedan mitten av 1800-talet hade Danmark varit i en process av industrialisering och landsbygdsbefolkningen flyttade till städerna och blev arbetare. Socialdemokraterna har sina rötter i kravet att ge dessa människor rättvisa livsvillkor och demokratiska rättigheter. År 1884 fick socialdemokraterna sina två första parlamentsledamöter, Peter Thygesen Holm och Christen Hørdum.
År 1919 splittrades den danska socialdemokratin i en reformistisk och en revolutionär gren. Utbrytarfalangen bildade Venstresocialistiske Parti som 1920 bytte namn till Danmarks kommunistiske parti (DKP). Hela socialdemokratins ungdomssektion fick byggas upp på nytt. Danmarks Socialdemokratiske Ungdom (DSU) bildades 1920.
Vid det allmänna valet till Folketinget 1924 blev socialdemokraterna största parti med 36,6 % av rösterna och bildade för första gången en regering med Thorvald Stauning som statsminister.Den skjulte forskel Kristeligt Dagblad. 5 februari 2005. Läst 16 april 2009. Han tillsatte den första kvinnliga ministern, Nina Bang, samma år, vilket var nio år efter det att kvinnor fick rösträtt i Danmark. Under den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget satt socialdemokraterna, liksom de övriga stora partierna, kvar i regeringen och samarbetade med de tyska ockupanterna fram tills augustiupproret 1943.
Från 1924 till 1982 innehade socialdemokraterna, med några få undantag, regeringsmakten och kunde därmed påverka det danska samhället på nästan alla områden. Socialdemokraterna var även under perioden Danmarks enskilt största parti. Sedan dess har socialdemokraterna innehaft regeringsmakten från 25 januari 1993 till 27 november 2001 med Poul Nyrup Rasmussen som statsminister och från 3 oktober 2011 till 28 juni 2015 med Helle Thorning-Schmidt som statsminister samt sedan 2019 med Mette Frederiksen som statsminister.
Ideologi
Socialdemokraterna i Danmark har sina rötter i den internationella arbetarrörelsen och partiets ideologi bygger på den reformistiska, demokratiskt socialistiska och internationalistiska traditionen som skall främja frihet, jämlikhet och solidaritet. I likhet med många andra socialdemokratiska och socialistiska rörelser har även socialdemokratin i Danmark betonat vikten av gemensam politisk organisering, i syfte att samla stora grupper av människor för att uppnå politisk förändring. I centrum står människan och välfärden. Målet är enligt partiet att ge individen friheten och förtroendet att använda sin förmåga till att förverkliga sig och sina drömmar, att säkerställa allas lika rätt, oavsett social status, religiös övertygelse eller etnisk bakgrund, att leva i ett rättvist demokratiskt samhälle som tar social, miljömässig och ekonomisk hänsyn för en hållbar framtid.
Partisymbol miniatyr|stående|Liksom de flesta andra socialdemokratiska partier har Socialdemokraterne en röd ros som partisymbol. De socialdemokratiska partierna har traditionellt en röd ros som partisymbol. I Danmark börjar rosens logotyp-historia på 1970-talet då socialdemokraterna kopierade det franska socialistpartiets logotyp.
Rosen är fylld med ideologiska föreställningar där rosens olika beståndsdelar och förskaffenhet har olika betydelser: Kronbladen står för gemenskap Den röda färgen för socialism Bräckligheten för skyddet av de utsatta/svaga Törnen är för kampen Förmågan att växa står för tillväxt Formen för mångfald Växten som sådan visar på hänsyn till naturen Dess skönhet står för kultur
Förhållandet till LO Fram till mitten av 1990-talet hade socialdemokraterna rätt att utse två ledamöter av LO:s verkställande utskott och LO hade möjlighet att utse två ledamöter till socialdemokraternas motsvarighet. I dag finns inte denna möjlighet och de formella banden mellan LO och socialdemokraterna är upplösta, men även om den nära organisatoriska kopplingen är borta fortsätter LO och socialdemokraterna att samarbeta tillsammans.
Partiledare Louis Pio 1871 – 1872 Carl Würtz 1872 – 1873 Ernst Wilhelm Klein 1874 – 1875 Louis Pio 1875 – 1877 Christen Hørdum 1877 – 1877 A.C. Meyer 1878 – 1878 Saxo W. Wiegell 1878 – 1879 Christen Hørdum 1880 – 1882 P. Knudsen 1882 – 1910 Thorvald Stauning 1910 – 1939 Hans Hedtoft 1939 – 1941 Alsing Andersen 1941 – 1945 Hans Hedtoft 1945 – 1955 H.C. Hansen 1955 – 1960 Viggo Kampmann 1960 – 1962 Jens Otto Krag 1962 – 1972 Anker Jørgensen 1972 – 1987 Svend Auken 1987 – 1992 Poul Nyrup Rasmussen 1992 – 2002 Mogens Lykketoft 2002 – 2005 Helle Thorning-Schmidt 2005 – 2015 Mette Frederiksen 2015 –
Framträdande kvinnor miniatyr|stående|Nina Bang var Danmarks första kvinnliga minister. Nina Bang var den första kvinnliga ministern i en dansk regering. Fanny Jensen, fackförbundsordförande och minister utan portfölj 1947–1950 Ingeborg Hansen, världens första kvinnliga talman. Camma Larsen-Ledet, familjeminister 1966–1968 och en av Danmarks och partiets första kvinnliga borgmästare. Helle Degn var den första kvinnan som uppnådde 25-årsjubileum i Folketinget, vilket skedde 1998. Ritt Bjerregaard, minister under Anker Jørgensen och Poul Nyrup Rasmussen samt EU-kommissionär och senare borgmästare i Köpenhamn. Helle Thorning-Schmidt var partiets första kvinnliga partiledare och landets första kvinnliga statsminister 2011–2015. Mette Frederiksen, partiledare från 2015 och statsminister från 2019 och framåt.
Valresultat Folketinget I valet 2001 fick socialdemokraterna 1 003 323 röster vilket motsvarade 29,1 % av valmanskåren. Vid de allmänna valen 2005 backade partiet och fick 867 350 röster, vilket motsvarar 25,8 % av valmanskåren och gav partiet 47 platser i det nationella parlamentet, Folketinget. Socialdemokraterna är numera Folketingets näst största parti efter det högerliberala partiet Venstre. Efter valet 2005 valde socialdemokraterna en ny partiledare, Helle Thorning-Schmidt, som var statsministerkandidaten det nästkommande valet. I valet 2007 backade socialdemokraterna ytterligare, om än bara några hundradelar, till 25,5 % av valmanskårens röster och erhöll 45 platser i parlamentet. Man förblev det nästa största partiet.
+ Socialdemokratiets valresultat i folketingsval från 1901 Val ResultatRegeringar med socialdemokratiskt deltagande under mandatperioden Antal röster Andel Mandat1901 38 398 17,8 % 14 mandat1905 48 117 21,0 % 16 mandat1906 76 612 25,4 % 24 mandat1909 93 079 29,0 % 24 mandat1910 98 718 28,3 % 24 mandat1913 107 365 29,6 % 32 mandat1915 32 mandat1918 262 796 28,7 % 39 mandat1920 (26 april) 300 345 29,2 % 42 mandat1920 (6 juli) 285 166 29,8 % 42 mandat1920 (21 september) 389 653 32,2 % 48 mandat1924 469 949 36,6 % 55 mandat Stauning I1926 497 106 37,2 % 53 mandat1929 593 191 41,8 % 61 mandat Stauning II1932 660 839 42,7 % 52 mandat Stauning II1935 759 102 46,4 % 68 mandat Stauning III1939 729 619 42,9 % 64 mandat Stauning IV, Stauning V, Stauning VI, Buhl I1943 894 632 44,5 % 66 mandat Buhl II, även känd som Befrielseregeringen1945 671 755 32,8 % 48 mandat1947 836 231 41,2 % 57 mandat Hedtoft I1950 813 224 39,6 % 59 mandat 1953 (21 april) 836 231 40,4 % 61 mandat1953 (21 september) 894 913 41,3 % 74 mandat Hedtoft II, Hansen I1957 910 170 39,4 % 70 mandat Hansen II, även känd som Trekantregeringen.1960 1 023 794 42,1 % 76 mandat Kampmann I, Kampmann II, Krag I1964 1 103 667 41,9 % 76 mandat Krag II1966 1 068 911 38,2 % 69 mandat Krag II, även känd som Det røde kabinet1968 974 833 34,2 % 62 mandat1971 1 074 777 37,3 % 70 mandat Krag III, Jørgensen I1973 783 145 25,6 % 46 mandat 1975 913 155 29,9 % 53 mandat Jørgensen II1977 1 150 355 37,0 % 65 mandat Jørgensen II, Jørgensen III, även känd som SV-regeringen1979 1 213 456 38,3 % 68 mandat Jørgensen IV1981 1 026 726 32,9 % 59 mandat Jørgensen V1984 1 062 561 31,6 % 56 mandat1987 985 906 29,3 % 54 mandat1988 992 682 39,8 % 55 mandat1990 1 221 121 37,4 % 69 mandat Rasmussen I, även känd som Rødkløverregeringen1994 1 150 048 34,6 % 62 mandat Rasmussen II, Rasmussen III, även känd som SR-regeringen1998 1 223 620 35,9 % 63 mandat Rasmussen IV, även känd som SR-regeringen.2001 1 003 023 29,1 % 52 mandat2005 867 350 25,8 % 47 mandat2007 881 037 25,5 % 45 mandat2011 881 534 24,9 % 44 mandat Thorning-Schmidt I, Thorning-Schmidt II2015 924 940 26,3 % 47 mandat2019 915 393 25,9 % 48 mandat Frederiksen I2022 971 995 27,5 % 50 mandat Frederiksen II2026 779 252 21,8 % 38 mandat Frederiksen III
Regeringsmakten Danmark har historiskt haft väldigt många regeringsbildningar byggda på koalitioner av flera partier. Sedan kvinnorna fick rösträtt i Danmark 1915 har 44 regeringsbildningar skett, vilket motsvarar ungefär en ny regeringsbildning vartannat år. Motsvarande siffra för exempelvis Sverige är 33 regeringsbildningar, vilket motsvarar ungefär en regeringsbildning vart tredje år.
Under vissa tider i dansk regeringshistoria har det varit mer turbulent än annars och många nyval har genomförts i historien.
Thorvald Stauning miniatyr|stående|Thorvald Stauning på 1920-talet. Stauning var Danmarks första socialdemokratiska statsminister.
Stauning I (23 april 1924–14 december 1926) Vid folketingsvalet 1924 blev socialdemokraterna största parti efter att ha ökat med 7 mandat från 48 till 55 stycken. Nu bildas Danmarks första socialdemokratiska regering med Thorvald Stauning som statsminister. Danmarks första kvinnliga minister utses Nina Bang. Hon blir utnämnd till utbildningsminister (Undervisningsminister). I Folketinget fick regeringen stöd av Det Radikale Venstre, men eftersom Venstre och Det konservative Folkepartiet hade majoritet i Landstinget behövdes kompromisser.
Under regeringstiden rådde ekonomisk kris och när valrörelsen kom redan två år efter regeringsbildandet blev det svårt att behålla makten.
Stauning II (30 april 1929–4 november 1935) I valet 1929 hade socialdemokraterna för första gången passerat 41,8 % i väljarstöd. Nu bildar socialdemokratiet och Det radikale Venstre regering, även kallat Ministeriet Stauning-Munch.
Stauning III (4 november 1935–15 september 1939) I valet 1935 når socialdemokraterna sitt bästa valresultat någonsin med ett väljarstöd på 46,4 %. Socialdemokraterne och Det Radikale Venstre bildar regering.
Stauning IV (15 september 1939–10 april 1940) Socialdemokraterne och Det Radikale Venstre bildar regering.
Stauning V (10 april 1940–8 juli 1940) och Stauning VI (8 juli 1940 - 4 maj 1942) År 1940 bildas en samlingsregering bestående av Socialdemokratiet, Venstre, Det Konservative Folkeparti och Det Radikale Venstre. Men det var turbulent och dröjde inte länge innan regeringen var tvungen att ombildas.
Vilhelm Buhl miniatyr|stående|Vilhelm Buhl ledde den så kallade Befrielseregeringen efter andra världskriget. Buhl I (4 maj 1942–9 november 1942) Fortsatt samlingsrigering mellan Socialdemokratiet, Det Radikale Venstre, Venstre og Det Konservative Folkeparti. Efter påtryckningar från tysk sida var Vilhelm Buhl (S) tvungen att lämna statsministerposten och efterträddes av Erik Scavenius (RV).
Buhl II (5 maj 1945–7 november 1945)