Exeter (uttalas eller ) är en gammal stad (city) i distriktet med samma namn i Devon i sydvästra England. Staden hade 106 772 invånare (2001).KS01 Usual resident population: Census 2001, Key Statistics for urban areas Exeter är Devons huvudort och säte för det administrativa grevskapet Devon. Staden ligger vid floden Exe, cirka 60 kilometer nordost om Plymouth och 110 kilometer sydväst om Bristol.
Exeter var den sydvästligaste romerska befästa orten i Britannia. Exeters domkyrka (engelska: Exeter Cathedral) grundades i början av 1100-talet, helgad åt aposteln Petrus. Sedan reformationen på 1500-talet har domkyrkan tillhört den engelska statskyrkan.
Bland stadens transportnav finns järnvägsstationerna Exeter St Davids och Exeter Central, motorvägen M5 och Exeter International Airport som förbinder staden med platser både inom och utanför riket.
Det nationella vädertjänstbolaget Met Office har sitt huvudkontor i Exeter och är en av stadens tre största arbetsgivare (de övriga är University of Exeter och grevskapsrådet).
Staden är en populär semesterort. Fotbollslaget Exeter City FC och landhockeyklubben University of Exeter Hockey Club är från Exeter.
Historia Förhistorisk och romersk tid Exeters gynnsamma läge uppe på en torr ås, överblickande en farbar flod, rik på fisk, och bördig jord i närheten talar för att platsen befolkades tidigt.Hoskins 2004, s. 4–5 Mynt från hellenistisk tid funna i staden tyder på förekomsten av en bosättning som bedrev handel med Medelhavsregionen så tidigt som 250 f.Kr.Hoskins 2004, s. 1
Exters latinska namn, Isca Dumnoniorum (dumnoniernas Isca), antyder att staden hade keltiskt ursprung. Detta oppidum (latinsk term som betyder betydelsefull stad) vid Exe fanns säkert före grundandet av den romerska staden omkring år 50; det är emellertid möjligt att namnet kan ha föreslagits av en keltisk rådgivare i romersk tjänst i stället för att vara urinvånarnas namn på platsen. Staden nämndes i Domedagsboken (Domesday Book) år 1086, och kallades då Execestre/Essecestra/Exonia.
Sådana tidiga städer eller protostäder hade förekommit i förromerska Gallien som Julius Caesar beskriver dem i sin Commentarii de Bello Gallico (Kommentarer om galliska krigen), och det är möjligt att sådana också existerade i det närliggande Britannia. Isca är härlett ur britanniska ordet för rinnande vatten, som gavs till Exe och, på ett annat ställe, till floden Usk där Caerleon i Monmouthshire är belägen. Detta element finns i dagens walesiska namn för Exeter (Caerwysg) och Exe (Afon Wysg). Romarna gav staden namnet Isca Dumnoniorum för att särskilja det från Isca Augusta, dagens Caerleon. Utgrävningar på 1970- och 1980-talen fastställde förekomsten av en romersk fästning vid Exeter (byggd omkring år 55, mycket troligt för Legion II Augusta). År 2010 grävdes delar av en romersk militär anläggning och försörjningsbas vid Saint Loyes vid Topsham Road ut; den låg längs den romerska vägen mellan fästningen i Exeter och en liten borg i Topsham.
På hundratalet byggde romarna en stadig mur runt Exeter som stod i århundraden. Betydande delar av de romerska murarna finns kvar, även om det mesta av de synliga strukturerna är mer sentida. Större delen av deras sträckning kan följas till fots. En ansenlig termeranläggning grävdes ut på 1970-talet, men på grund av närheten till domkyrkan var det inte praktiskt möjligt att låta utgrävningarna vara öppna för allmänheten. Exeter ligger också vid den södra änden av den romerska vägen Fosse Way.
Romarna gjorde Exeter till sydvästra Englands administrativa centrum. Dock blev den romerska civilisationen inte djupt rotad i denna del av Britannia. Längre västerut tynade den bort helt och hållet.
Över tusen romerska mynt har hittats i staden, vilka visar på dess betydelse som handelscentrum. Myntens datering talar för att staden blomstrande som mest under första hälften av trehundratalet. Dock har inga mynt daterade efter 380 hittats, vilket tyder på en hastig nedgång.Hoskins 2004, s. 14
Efter att romarna övergivit Storbritannien i början av fyrahundratalet finns inga uppgifter om Exeter på ungefär 270 år fram till omkring 680 då det i ett dokument om Sankt Bonifatius står att han utbildades vid abbotsklostret i Exeter.Hoskins 2004, s. 15 Det kan ha funnits några människor som bodde innanför murarna i Exeter och brukade jorden utanför, men det verkar som att Exeter upphörde att fungera som en stad.
Keltisk och saxisk tid
Saxarna kom till Exeter efter att ha besegrat britannerna i slaget vid Peonnum i Somerset 658.Sellman 1985, s. 16 Troligen fanns det gott om plats för båda folken bland ruinerna efter den romerska staden och saxarna tillät britannerna att fortsätta att bo i sin egen del av staden och följa sina egna lagar. Detta skedde högst troligen i samma område som den fornbrittiska bosättningen funnits – på platsen för dagens Bartholomew Street.Hoskins 2004, s. 15–16 Fram till 1637 kallades gatan Britayne till minne av att det en gång i tiden varit en britannisk stadsdel.Hoskins 2004, s. 159 År 680 byggde saxarna ett kloster innanför murarna i den gamla romerska staden. Saxarna kallade varje romerska stad för ceaster, denna stad Exe ceaster. Med tiden ändrades namnet till Exeter.
År 876 angreps Exeter (som nu kallades Escanceaster) och intogs för en kort tid av daner. Alfred den store drev ut dem följande sommar, och upphöjde åren därpå Exeter till en av fyra burhs (borgstäder) i Devon; den romerska stadsmuren reparerades i samband därmed.Sellman 1985, s. 17 Alfred skapade ett nätverk av burhs i hela sitt rike. I händelsen av ett danskt anfall kunde män från det omgivande området samlas i borgen. En burh var ofta också ett centrum för handel, försedd med myntverk med kungliga myntslagare och penningväxlare med standardiserade vikter och mått. År 893 genomled Exeter ännu en belägring av danerna.
Omkring 928 lät kung Athelstan omsorgsfullt reparera stadsmuren och fördrev samtidigt britannerna från staden.Hoskins 2004, s. 23 Det är okänt huruvida dessa britanner hade bott i staden oavbrutet sedan romersk tid – de kan ha invandrat från landsbygden när Alfred gjorde staden till burh.Higham 2008, s. 47 Enligt William av Malmesbury förvisades de bortom Tamar och stadfäste därigenom älven som Devons gräns, ehuru Athelstan kan ha återupprättat Dumnonias gamla gräns.Higham 2008, s. 19 Andra källor menar att britannerna helt enkelt flyttade till det som i dag är Saint Davidsområdet, inte långt utanför stadsmuren. Stadsdelen som britannerna upptog omarbetades tydligen sedan till ”jarlens burh” och kallades fortfarande Irlesberi på 1100-talet.
År 1001 misslyckades danerna ånyo att intaga staden, men de förmådde att plundra den 1003 då de, av okänd anledning, släpptes in av den franske fogden under Emma av Normandie, som hade fått staden som en del av hemgiften när hon gift sig med Ethelred den villrådige föregående år.
Medeltiden
År 1068 gjorde Exeter – möjligen på grund av att Gytha Thorkelsdóttir, kung Haralds mor, bodde där – uppror mot Vilhelm Erövraren som bestämt tågade västerut och belägrade staden. Efter arton dagar godtog Vilhelm stadens kapitulation och svor en ed på att inte skada staden eller öka dess uråldriga tribut. Vilhelm lät emellertid snabbt uppföra Rougemont Castle för att säkra stadens framtida eftergivenhet. Egendomar som ägdes av saxiska godsägare fördes över i normandiska händer och när biskop Leofrics (som donerat Exeterboken till domkyrkan) dog 1072 utnämndes normanden Osbern FitzOsbern till hans efterträdare.Hoskins 2004, s. 26–27
År 1136, vid inledningen av anarkin, hölls Rougemont Castle av Baldwin de Redvers som gjorde motstånd mot kung Stefan. Redvers kapitulerade först efter tre månaders belägring, inte när slottets tre brunnar hade uttömts, utan först när garnisonens stora vinlager, som användes till dryck, matlagning och för att släcka de bränder belägrarna startat, tagit slut.Hoskins 2004, s. 31–32 Under belägringen uppförde Stefan en borg av jord på platsen som numera (felaktigt) kallas Danes Castle.
Till nytta för dess innevånare höll sig staden med en veckolig torgmarknad från senast 1213, och 1281 var Exeter den enda staden i sydvästra England som hade tre marknadsdagar per vecka. Det finns också uppgifter om sju årligen återkommande marknader, varav den äldsta från 1130 och varav samtliga fortsatte att anordnas fram till åtminstone början av 1500-talet.
Under högmedeltiden hade såväl domkyrkans prästerskap som stadens borgare tillgång till ett sofistikerat system av akvedukter som ledde rent dricksvatten in i staden från källor i grannsocknen Saint Sidwell. Akvedukterna gick delvis genom underjordiska tunnlar, vilka till stor del är intakta och kan beses i dag.
Tudor- och stuarttiden
År 1537 blev staden ett korporativt grevskap. År 1549 lyckades staden stå emot en månadslång belägring av de så kallade bönboksrebellerna, folk från Devon och Cornwall som blivit vredgade av kung Edvard VI:s radikala kyrkopolitik. Upprorsmännen besatte Exeters förorter, brände ned två av stadens portar och försökte rasera stadsmurarna, men tvingades slutligen att ge upp belägringen efter att ha drabbat samman med kungens här i en rad blodiga slag. Några upprorsmän avrättades omgående efter belägringen. Byggnader från femtonhundratalet, Livery Dole Almshouses and Chapel, finns bevarade i centrum. De påbörjades 1591 och färdigställdes 1594 under korporationens ledning.
Stadens valspråk, semper fidelis (alltid trofast), ska enligt traditionen ha föreslagits av drottning Elisabet I som ett erkännande av att staden bidragit med skepp för att besegra den spanska oövervinnerliga armadan 1588, men den första historiskt belagda användningen är från 1660. Skolor i Exeter lär ut att valspråket förlänades av Karl II 1660 vid restaurationen på grund av Exeters roll i det engelska inbördeskriget.
När pastorn John Wheelwright utvisades från Massachusetts Bay Colony 1638 för att sedan grunda ett samhälle på Squamscottflodens stränder, gav han området namnet Exeter efter sin namne i Devon. Under amerikanska revolutionen var den New Hampshires huvudstad.
Under engelska inbördeskriget stod Exeter först på parlamentets sida, i en region som till största delen stödde rojalisterna. Staden intogs av rojalisterna den 4 september 1643, fanns under deras kontroll fram till en kort tid innan krigsslutet och var en av de sista rojalistiska städerna som slutligen föll i parlamentets händer. I april 1646 förhandlade Thomas Fairfax om Exeters kapitulation på Poltimore House. Vid denna tid var Exeter ekonomiskt en mäktig stad med stark ullhandel. Detta berodde enligt greve Lorenzo Magalotti, som besökte staden vid 26 års ålder, delvis på att de omgivande områdena var ”bördigare och bättre befolkade än de jag passerade föregående dag”.Gray 2000, s. 16 Magalotti skriver att mer än trettiotusen i grevskapet Devon var anställda inom ull- och tygindustrierna, handelsvaror som såldes till ”Västindien, Spanien, Frankrike och Italien”.Gray 2000, s. 18 Celia Fiennes besökte också Exeter i början av 1700-talets första årtionde. Hon lade märke till den omfattande handeln och de otroliga kvantiteterna i Exeter och noterar att staden omvandlar mest pengar av vad som helst på en vecka i England, mellan tiotusen och femtontusen pund.Gray 2000, s. 31
Industriella revolutionen, georgiansk och viktoriansk tid